Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Inled oss icke i frestelse. F. Barthelson
- Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Inled oss icke i frestelse.
(Se teckningen a följande sida.)
Hon var ett naturbarn den lilla Margret,
Och enda kamraten det var blott en get,
Men geten var hennes väninna.
Så roligt de hade på tusende sätt,
På bakgården blef der ett paradis nätt,
Som endast naturbarnen finna.
I korgen Margret hade frukter och grönt,
Ett löfverk så präktigt, hvart blad huru skönt!
Ur ögonen sken hennes lycka.
Så lustigt, så lustigt! Och brådtom hon får.
Med löfverket kransa sitt svallande hår.
Hvad geten dock fint det skall tycka!
Men, ack, i det gröna mång’ frestare bor:
Den läckraste frukost för getögat for;
För lockande var den inviten.
Minsann, litet hvar kan nog tänka sig det,
En get är väl heller ej mera än get,
När frestar’n slår in på aptiten.
Och geten, som annars var from som ett lam,
Till anfall på delikatessen lopp fram,
Så glupskt som en get kunde göra,
Och utan försyn för den stackars Margret,
Hon knips-knaps saladen ur lockarna slet
Och lät ingen påstötning störa.
Bland läckraste bladen hon gjorde sitt val,
Hon åt som en fråssare utan moral,
Men geten var dock oförvitlig:
Bad geten väl flickan att göra sig grön,
Att styra sig ut i en modfärg så skön,
Så riktigt förföriskt aptitlig?
Om geten nu också skrämt henne i hjel,
Så hade det blott varit flickungens fel;
Och så är det nog hvart vi blicke.
En hvar, som ett lockbete vill sätta ut,
Bör tänka på följden en smula förut –
Inled oss i frestelse icke!
F. Barthelson.
*
Ett besvuret hederslöfte.
Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.
Tredje afdelningen.
XIX.
Förmyndaren afdömmer ett
litet mål, hvilket föranleder
ett större, som han icke
röjer håg att bilägga.
Hulda mottog sina gäster på aftonen väl med hjertlighet,
hvad beträffade föräldrarna, och väl med artighet,
i hvad som kom på Detlofs del, men det var tydligt,
att hon ännu befann sig under väldet af någon icke
fullt bekämpad sinnesrörelse. Derom vittnade också
det oroliga vändandet på tekopparna, som stodo så väl
ordnade på bordet framför de öppna altansdörrarna i
röda gemaket. En af hennes första förströdda frågor
var efter den yngste herrn till Landsby, Detlofs
fosterson.
»Min käre Ehrenfred var, i trots af sin mer än sju
års mannakraft, så trött af resan, att han för i
afton åtnöjde sig med en inbjudning af verkmästarens
gossar. Och jag ansåg mig kunna lofva honom, att han i
morgon bittida skulle få besök af sin vän Patrik. Han
får ju följa oss hem i afton?»
»Det förstås», inföll morfar, »vi taga honom utan
krus.»
»Nej, icke i afton», sade Hulda. »I fall jag ej
förbjudit honom att komma in förr, än han först fått
besök af sin mentor, så hade han väl redan varit
här. Saken är den, att han gick ut med stall-Petter
åt slåtterängarna på morgonen utan lof och att han
dref så långt bort, att han till min djupa oro kom hem
först för en timme sedan. Jag vet, att grefven sökte
upp honom der ute på förmiddagen. Hvarför skickades
han ej då hem?»
Det låg ett så retligt missnöje i hennes ton, att
Detlof med skäligen förhöjd färg svarade: »Emedan
jag icke visste, att han gått utan tillåtelse. Ni
tycktes så föga reflektera öfver saken, då vi i
förmiddags talade derom, att jag måste tro händelsen
vara sådan. I öfrigt föll det mig icke in att skicka
hem honom, emedan denna lek var honom nyttig och han
var så lycklig öfver att lasta på och lasta ur sin
lilla hövagn, som Petter sjelf gjort honom.»
»Nå, men det här är ju något, som du säkert straffat
honom tillräckligt för. Skall en pojke hänga vid
kjortelbandet? Låt honom nu komma in!»
»Nej, pappa! Jag önskar, att hans lärare först förhör
honom och gifver honom den skrapa, han bör hafva.»
»Jag begriper knappt detta», återtog Detlof. »Han
brukar alltid begära lof att gå hit eller dit.»
»Det gör han äfven hos oss», försvarade
mormodern. »Men har Hulda sagt honom, såsom ett
straff, att han ej får komma in förr, än hans bäste
och förståndigaste vän och ledare besökt honom, så
anser jag rättast, att herr grefven genast afbördar
sig obehaget.»
»Det måste jag väl. Friherrinnan gör naturligtvis
sällskap?»
»Ja, strax, då vi slutat vårt te. Men först skall jag
meddela pappa och mamma en nyhet eller har grefven
kanhända redan nämnt om min tillernade badresa?»
»Det har jag icke. Det tillkom eder sjelf.»
ȁh, du reser till Varberg, der Murman och hans fru
i år erna slå sig ned.»
»Det ämnar jag. Och vet pappa, att jag vidare ernar
öfvertala mamma att följa mig! Vi taga barnen med
oss. Pappa har ju ingen invändning?»
»Tvärt om! En god tanke. Hvad säger du, kära hustru?»
»Jo, jag säger ja, efter som vi då så godt som alla
vänner och grannar komma tillsammans. Häradshöfding
Reuterdal fick i går order från sin kära svärmor,
lagmanskan, att med familj möta henne i Varberg.»
»Nå, så bra detta artar sig! Mamma följer då afgjordt
med?»
»Ja, när min man tror sig om att umbära sin fru, så
är jag villig att röra på mig. Hvad säger grefven om
den der badturen? Huru glada Murmans skulle blifva,
om vi kommo i godt sällskap.»
»För mig är hemmet nu nödvändigt. Om också möjligen
fabriken mindre behöfver mig, så har jag mina
återstående rum, som vänta på målaren. Det blir mitt
sommarnöje. Men skola vi nu längre låta lille Patrik
vänta?» Han såg på Hulda, som med en onådig blick sett
på sin mor vid det gjorda förslaget och nu blodröd,
tydligt af harm öfver det afslag, som blifvit gifvet,
reste sig för att föra förmyndaren till myndlingen.
»Kära hustru», sade patron Berthel, så fort de unga
försvunnit, »huru kunde du göra ett så taktlöst
förslag?»
»Hvarför säger du det? Önska vi ej båda ett och
samma?»
»Jo, men att önska, är en sak, en annan är att liksom
skjuta på. Jag tror, att han aldrig kommer att sätta
Hulda i något bryderi, och då är det högst orätt mot
henne och hennes rykte. Det är underligt, att ej prat
uppstått allaredan. För den välgerningen har man att
tacka »historien om partiet med chefens systerdotter.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:55 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1881/0155.html
