Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hahlensborg, att det skulle väcka en hel storm af
missnöje, om friherrinnan icke gaf dem detta prof på
välvilja och - beherrskning.»
»Betänk, att de sedan skola göra visiter.»
»Det blir endast då och då. Och dessutom ...»
»Nå, dessutom?»
»Är det ju afgjordt, att Hahlensborg icke hädanefter
helt och hållet skall förblifva ett kloster, ty i så
fall kan ju till slut icke den enskildte vännens besök
få blifva oanmärkta.»
»Åh, hvem skulle anse dem af någon vigt?»
»Jag ber om förlåtelse», han rodnade starkt, »ni
sjelf troligen ej, men för skenet kunde de möjligen
få någon betydelse.»
»Ack, icke menade jag något sårande! Låt det då blifva
som alla vilja.»
Och som alla ville blef det: en ganska lysande fest,
der icke blott patron Berthel var värd, utan äfven
äldste sonen, med vännen Fred som adjutant, voro
oupphörligt sysselsatta att kringbjuda allehanda
präktiga frukter. Det var endast de förledande
blåa konfektrussinen och fikonen, som frestade dem
att flitigt dela med gästerna trots betjeningens
uppmaning att lemna hela bestyret åt dem.
Hvad beträffar den yngre förmyndaren, så kom denne
herre först och främst något sent, och sedan han väl
kommit, var han fullt lika mycket gäst, som någon
annan. Han försummade icke precist värdinnan, men han
slog sig framför allt ut för lagmanskan, som han fritt
kunde komplimentera för all hennes vänskap mot hans
mor. De hade många gamla minnen gemensamma och deras
konversation varade så länge, att Selma förklarade,
att hon snart blefve svartsjuk.
Om Hulda, i egenskap af något annat, än myndlingarnas
mor och den »oförklarliga unga enkan», som afslog
ett af de utmärktaste partier i landet, var alls
icke fråga, och lagmanskan fann grefven alldeles
beundransvärd, som tog sitt förmyndarekall i så
vidsträckt skala, att han sjelf ledde lille Patriks
första uppfostran. Och hon ville blott hoppas, att
den stackars, söta Hulda måtte förstå sin förbindelse.
Efter denna dag drogo grannarna sjelfva försorg
om, att Hahlensborg icke vidare blef räknadt
som kloster, och herrskarinnan på stället måste
medgifva för sig sjelf, att efter ingåendet af den
der förtroligare vänskapsförbindelsen, hvilken dock
var långt ifrån så fruktbärande, som i början, på små
glada förtroligheter, utan tvärt om kändes temligen
skiftande, ja, stundom tvångsfull, det verkligen var
en nödvändighet, att hon ej lefde så ensam.
-
XXIII.
Knuten löses och en man blir trolofvad, utan
att fria, hvarken skriftligen eller muntligen.
Det var en af de dagar, under hvilka lektionstimmarna
gåfvos på Hahlensborg, de flesta dagarna tillhörde
dock Landsby, men under de förstnämnda brukade
grefven oftast stanna qvar till middagen, och då kom
vanligen antingen patronen eller patronessan eller
båda som deltagande.
Studierna voro just affärdade och gossarna hade
redan rusat ned för att afsluta något på ett
»fästningsverk», som de med vederbörliga dagsverken
af torparegossarna uppfört, då Detlof, hvilkens steg
förmodligen icke hördes på de mjuka, tjocka mattorna,
trädde in i den trefliga, lilla salongen, der den
unga modern vanligen uppehöll sig.
Hon fanns der också äfven i dag, men hon var ej
sysselsatt hvarken med läsning eller söm, musik eller
skrifning; hon låg på en hvilsoffa, tillbakalutad
mot dynorna och syntes så marmorblek i det svaga,
höstliga solskenet, som silade in mellan växterna i
fönstren, att det förekom som om denna stillhet kunde
i sin orörlighet tillhöra sjelfva döden.
Detlof lutade sig bäfvande af ångest ned till
henne. »Hulda», hviskade han, glömmande all etikett,
»Hulda!»
Då uppslog hon långsamt de sköna, stora ögonen och
lät blicken full och häpen falla på honom.
»O, hvad jag blef rädd!» fortfor han. »Ni påminde
mig helt och hållet om den unga, afsvimmade flickan,
som jag bar upp från vagnen och som just så, som nu,
såg på mig, då hon vaknade. Hvad ert utseende är ungt!
Men säg, slumrade ni eller hvad var det? Mår ni ej väl?»
»Jag slumrade ej och är icke alls sjuk, jag hade
blott försjunkit i gamla minnen.»
»Ja, jag vet. Ni vill icke lefva i annat.»
»Men denna gång voro dessa minnen icke hos Patrik;
de dröjde hos min gamle morfar, som i mina barnaår
nästan var allt för mig. Han var ingenting annat, än
en fattig porslinsmålare, men huru han älskade mig med
sin hela naturpoesi – just ni skulle hållit af honom.»
»Och ni tror, att jag icke är förtroligt bekant med
honom? Er far och äfven er mor hafva otaliga gånger
talat om honom och hans barnafromhet. De hafva visat
hans oskuldsfulla målningar och nämnt, att en liten,
ljuslockig engel i flickgestalt stod vid hans knän
och hörde honom läsa ur lifvets bok, tills hon sjelf
kunde läsa den för honom.»
»Ack, ja, så var det!» hon räckte Detlof sin hand,
i det hon hastigt satte sig upp. »Men – kommer ej
far eller mor i dag?»
»Det göra de ej. Patronen har aflöningsdag och då
hjelper patronessan, som ni väl vet, den gode herden
att rätt se alla fåren till godo. Jag älskar er
fader. Han är en sann kristen. Men det var ej blott
detta, jag skulle framföra, utan jag skulle berätta
den stora nyheten, att er unge broder kommer på ett
besök vid nyåret, och att fadern emellertid skulle få
afgöra, om han borde antaga ett utmärkt fördelaktigt
anbud, som en stor fabriksfirma i England gjort honom,
eller blifva faderns kompanjon.»
»Pappa borde låta honom antaga det anbudet. Han
passar långt bättre i de förhållandena, än att vara
der pappa och ni sjelf äro tillräckliga för allt.»
»Det gläder mig, att ni tänker så. Jag gaf nyss, då
jag blef tillfrågad, samma råd. Men jag tänkte att
systern, liksom modern, betraktade saken annorlunda.»
»Icke jag. Under de fyra år, ni var frånvarande, var
Lars två gånger på korta besök i hemmet, och både
Patrik och jag öfverensstämde deri, att han redan
fått en så engelsk affärspregel, att han fullkomligt
tycktes passa för det landet. Han är oändligen
hederlig och redbar, men något trumpen till lynnet
och mera stel än tillgänglig. Det oaktadt vet jag,
att han håller hjertligt af oss alla.»
»Ja, lynnet och hjertat låta nog förena sig,
då karaktären är god. Men han har ett omfattande
verksamhetsbegär, som icke hemma, då fadern ännu är
i sin krafts ålder, skulle finna nog näring. Och nu
skulle jag väl egentligen buga mig och resa, men ni
får Reuterdals på eftermiddagen, det vet ni. Vill ni
derför tillåta mig och Fred att dela er middag, fast
patronaget saknas, så antager jag det. Men vill ni
det ej, så rider jag genast till Anneberg och följer
med dommaren och hans gemål tillbaka.»
»Om ni tror ...» Hulda hann ej längre, då Patrik
kom inrusande och med stor häftighet begärde att få
låna en af de nya, hvita linnenäsdukarna, som mamma
sydde på.
»Hvad vill du med den så ifrigt?» frågade Hulda,
nöjd att bortskjuta middagsfrågan.
»Jo, mamma, jag skall fästa den vid en käpp. Fred
är kommendant på fästningen och jag skall komma med
parlamentärflagg ... Vill du hjelpa mig, farbror,
att fästa näsduken på den här käppen? Men tag inte
snibben med kronan ... Hvad är detta? Här finns ju
inte någon krona, mamma!»
»Den får du hjelpa dig utan. Jag tänker ej sy
dit någon.»
»Nå, men då är farbror kanske nog snäll och ritar
sin krona, den är vackrare än mammas. Se, här är en
blå blyerts! Skynda, snälla farbror, och gör den icke
för liten!»
Huldas och Detlofs ögon råkade nu mötas. Hon blef
liljehvit, han blodröd.
»Kära gosse, din mamma vill icke hafva min krona på
sin näsduk – det är sanning.»
»Så obeskedligt! Mamma, vill du icke alls låta farbror
rita den?»
»Min lille parlamentär, du kommer för sent.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
