Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Gustaf II Adolfs dagar. Anteckningar om konungens hof, hans resor, familjförhållanden m. m. Af J. M. IV. (Åren 1621-1624.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
ut, var i kyrkan eller eljest. Försummade någon
måltiderna eller annan tjenst, af drogs lönen för
dagen. När furstliga gäster besökte hofvet eller
någon »sollennitet» ägde rum, hade äfven, landtadeln
skyldighet att infinna sig och uppassa samt frambära
konungens mat. När flera voro tillstädes, skiftade de
om. Äfven drabantöfversten skulle af hofmarskalken
tillhållas, att drabanterna gjorde sin skyldighet,
höllo vakt, inställde sig vid måltiderna och
beledsagade konungen, då han gick i kyrkan eller
att spatsera.
Hofmarskalken förestod hofvets hushållning samt
under-skref köksmästarens och källarsvennernas
räkningar, innan dessa inlemnades i räknekammaren,
från hvilken äfven anordningar för köket
utlemnades. Han ombesörjde hvad som erfordrades
för hofförtäringen och eftersåg, att de oxar,
som hörde till anordningen, i rattan tid skulle
blifva uppstallade eller släppta på bete. Färsk mat
fick aldrig tryta, äfven när väderleken gjorde det
omöjligt att fiska. Marskalken skulle äfven bestämma
utspisningen. Från 1625 har man en matordning, af
hvilken framgår, att vid konungens taffel hvarje
middag och afton serverades tretio rätter, äfvensom
att hvarje sådan rätt värderades till sexton öre
(nu minst femtio öre); vid hoffr öknarnas taffel
funnos middag och afton tolf rätter, hvarje rätt
till åtta öre, samt vid den ringare hofbetjeningens
sex eller tre rätter. Yid de kungliga måltiderna
förekommo konfekt och specerier, spanska, franska och
rhenska viner samt braunschwéig-mumma, zerbster-öl,
ro stock-öl och svenskt öl med mera. Mellan måltiderna
skulle källrarna vara tillslutna samt hvarken öl eller
vin få uppbäras i kamrarna-, ännu mindre tilläts
det någon »att sätta sig i källaren och der hålla
rus». Marskalken utdelade lönerna och ägde inseendet
öfver alla personer, som hade vård om förråder, såsom
apotekare, kryddskrifvare, klädes- och ränteskrifvare.
God disciplin och justitia skulle iakttagas, så
att konungens hof kunde vara ett godt exempel för
undersåtarna. Vid Philippi, Jacobi och Michaelis
tider skulle hofartiklarna uppläsas för hela
hofvet samt krigsartiklarna och skjutsordningen för
drabanterna. . Marskalken skulle förmana hoftjenarna
till dessa stadgars åtlydnad, vid högsta straff för
dem, som bröto deremot. Han förde ordet i borgrätten,
der saker som rörde lif och ära behandlades. Han
skulle äfven vaka öfver, att hoffolket icke försummade
rätta kyrkotiden.
Undermarskalken skulle hafva uppsigten öfver det folk,
som spisade i borgestugan, nämnligen trumpetare,
hingstridare, ensparmare, drabanter, stalldrängar och
junkertjenare. I början af konungens regering hade i
borgestugan herrskat stor oordning, så att de, som för
mer voro, blefvo af ringare öf-verfallna och smädade,
både inom och utom borgstugudörren, hvarjämte större
delen glömde att läsa till bords och prisa Gud, när
de gingo ifrån bordet. Sådant skulle undermarskalken
rätta samt tillämpa straffbestämmelserna mot dobbel,
kortspel och tärning och mot »allt buller och
parlement», som tillställdes inom borgportarna. Han
bestämde, till hvilken disk hvar och en af den
lägre hof betjeningen hörde, samt borde vaka
öfver åtlydnaden deraf. Han skulle äfven tillse
att matlagningen icke vårdslösades, »och om kocken
icke troligen sitt kall drefve, skulle straffet icke
heller falla honom fingrarne imellan». En särskild
borgstugufogde skulle hafva uppsigten öfver snyggheten
i borgestugan samt tillse att bord, fat och tallrikar
höllo s rena.
Öfver konungens drängar (päger) skulle hofmarskalken
äfven hafva inseendet och iakttaga, att de icke löpte
i sjelfs-våld, utan vore den <prceceptori lydiga, som
tillförordnades, samt bestraffa den oflit och olydnad,
som förspordes. Nämnde prseceptor var en tid en
Cygnseus, hvilken mycket fruktades och stundom agade
pagerna strängt. De till undervisningen oundgängliga
böckerna erhöllo s från konungens boksamling. För
öfrigt utgjorde ridderliga öfningar en vigtig del
af undervisningen.
Sedan den unge konungen åt den äktenskapliga
sällheten offrat all den tid, han kunde rycka från
sina högtsträfvande planer, började han sysselsätta
sig med sitt första större krigs-
företag, nämnligen Rigas och Lifflands eröfring,
hvarigenom han ville tvinga sin kusin, konung
Sigismund i Polen, att erkänna honom såsom
Sverges konung och afstå från sina anspråk på dess
krona. Sedan i April och Maj 1621 en riksdag Blifvit
hållen i Stockholm, samlade konungen i ett läger på
Aresta ängar vid Elfsnabben (halfannan mil sydvest om
Dalarön) den krigshär, med hvilken han ämnade öfvergå
till Liff land. Dit utreste han sjelf den 7 Juni jämte
Karl Filip, som blott på Gyllenhjelms bemedling fått
tillåtelse att deltaga i fälttåget, och följande dag
efterföljdes han af sin i’hög grossess befintliga
drottning och hennes moder. Sedan enkedrottning
Kristina den 11 äfven anländt, hölls den 13 Juni
på ängarna vid Aresta en lysande mönstring, då hela
hären var uppställd i full stridsordning och de nya
krigsartiklarna första gången upplästes.
Yid Elfsnabben skulle hären inskeppas på den
från Stockholm utgående örlogsflottan. Men då den
sistnämnda, i följd af motvind, nödgades stanna vid
Kohamn, måste hären dit föras på roddfartyg. Den
19 följde den kungliga familjen efter till flottan,
der konungen och hans broder på aftonen togo afsked
från de kungliga fruntimren, hvilka återvände till
Stockholm. Meningen var i början, att drottningens
moder derefter skulle återvända till Berlin. Men då
Maria Eleonora strax derefter af sorg och längtan
öfver konungens frånvaro insjuknade och den 24 Juli
nedkom med en dödfödd prinsessa, lyckades konungen
förmå kurfurstinnan att tills vidare qvar-stanna
i Sverge.
Under tiden hade Gustaf Adolf skridit till utförande
af sitt krigsföretag. För motvind hade han först den
24 och 25 Juni kunnat öfverskrida Östersjöns flack,
men sistnämnda dag på aftonen möttes han vid Kurlands
norra udde af en hård östanstorm, som tvang honom och
Karl Filip att med några fartyg söka en- tillflykt
i Pernaus hamn, under det flottans hufvuddel, under
befäl af riksamiralen Gyllenhjelm, fortsatte kursen
till Diinas mynning, der man likväl i följd af en
ny storm först den 5 Juli kunde börja truppernas
landstigning och lägrande vid Mtihlengraben (på
norra Duna-stranden). Under tiden tågade Gustaf Adolf
framför de finska trupperna, hvilka stodo under befäl
af Jakob De la Gardie (hvilkens moder var naturlig
dotter till konung Johan), utmed livländska kusten
till Riga samt inträffade den’ 8 Juli i lägret vid
Mtihlengraben. Sedan De la Gardie den 11 anländt,
framgick hela den nu samlade hären till Riga, der
nytt läger slogs på sandkullarna norr om staden,
hvilken inneslöts till lands ocli sjös.
I detta läger tillbragte konungen nu tvänne månader
med Rigas belägrande och beskjutande. Underrättelsen
om drottningens missfall förorsakade honom stort
bekymmer. Sjelf sparade han sig icke för de fiendtliga
kulorna, utan kom flera gånger i lifsfara-, vid ett
tillfälle nedslog en kula i sandbacken på det ställe,
han just nyss lemnat; en annan gång dödades i hans
omedelbara närhet vid stadens galge flera personer,
hvaribland en Stackelberg, hvilkens blod sprutade
på konungens kläder-, vid ett tredje tillfälle gick
en kula igenom konungens tält, tvärt öfver hans
hufvud. Detta hindrade honom likväl icke att, jämte
Karl Filip, nätterna till den 3 och 4 Augusti arbeta i
löpgrafvarna. Emellertid drog belägringen ut på tiden,
lifsmedlen började tryta, så att knappast hofföringen
vederbörligen kunde förses, krutet var nära på slut,
och stora förluster hade lidits. I följd deraf blefvo
de underhandlingar om dagtingan välkomna, som Rigas
borgare den 17 September började och hvilka slutligen
hade till resultat, att Gustaf Adolf söndagen den 16
September kunde hålla sitt intåg i staden.
Sedan han tillbragt ett par veckor i Riga med ordnande
af den eröfrade stadens angelägenheter och hemsändt
flottan, afgick han i Oktober med hären till Kurlands
hufvudstad Mitau, som äfven intogs (den 17 Oktober),
hvarpå han tillbragte^ November månad i Riga. Derefter
uppbröt han med en del af hären till Narva, under
vägen eröfrande några fasta slott och fästen i Liff
land. Julen synes han hafva tillbragt framför Wolmar,
som gaf sig den 4 Januari 1622, hvarefter vägen öfver
Burtnick och Weissenstein fortsattes till Narva. Sedan
konungen i denna stad måst qvarlemna sin svårt in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
