Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Windsors slott. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stolthet. På Windsor föddes Edvard III, som fattade
planen att omskapa denna huset Plantagenets käraste
uppehållsort till den stoltaste konungaborg i
Europa. På hans befallning sammanbådades för detta
ändamål skaror af arbetare, och det nya slottet blef
skådeplats för de lysande fester, med hvilka Edvard
firade stiftelsen af Strumpebandsorden (1350) och sina
segrar öfver fransmännen, hvilkas konung, Johan II,
fången i slaget vid Poitiers (1356), förvarades på
Windsor, der hans brynja än i dag visas. Ännu en
kunglig fånge inneslöts några årtionden derefter
inom slottets murar eller i dess så kallade »runda
torn», upp-bygdt af William af Wykeham, Edvard IILs
arkitekt-, det var sonen af skotske konungen Eobert
III, Jakob, sedermera den förste af Skotlands konungar
med detta namn, som fallit i händerna på Henrik IV
af Lancaster (f 1413) och här borttrånade en stor
del af sin ungdom. Här var det äfven han författade
sin »Jcings quaim (konungabok). Mer än ett århundrade
senare sökte en annan fånge i samma torn med litterära
sysselsättningar skingra fångenskapens dysterhet;
det var hertigen af Suffolk, inspärrad för det han
ätit kött i fastlagen.
Under Edvard IY af York börjades (1474) uppbyggandet
af det med slottet förenade S:t Georgs kapell,
och arbetets ledning uppdrogs åt Kichard Beauchamp,
biskop af Salisbury, som gifvit planen dertill och
hvilkens plats efter hans frånfälle (1481) intogs
af sir Reginald Bray; kapellet fullbordades af
denne 1516, under Henrik VIII af Tudor. Sistnämnde
konung, hvilkens fader, Henrik YII (1485-1509), vid
slottets så kallade öfre (östra) del låtit uppföra
en tillbyggnad, som bär hans namn, lät äfven öppna
den portal, i sydvestra hörnet af det så kallade
Windsortornet, som utgör hufvudingång till slottets
nedra (vestra) afdelning. Vid hans dotter, den ärorika
Elisabet, knyter sig minnet af Windsor s gladaste
dagar: det var här Shakspeares »Muntra fruarna i
Windsor .>.> första gången (1593) uppfördes inför
en lysande publik, och det galleri inom slottet, som
ännu, i likhet med den norra terrassen der utanför,
bär drottningens namn, är ett af tidehvarfvets
bättre arkitektoniska minnen. Äfven Stuartarna,
särskildt Karl II, egnade Windsor sina omsorger, men
grundligast af-de nyare ingrep dock huset Hanover i
dess historia. Georg III af denna ätt underkastade
kapellet en grundlig restauration, som äfven
sträckte sig till delar af slottet; ännu grundligare
restaurerades dock detta af hans efterträdare, Georg
IV, som genom sir Jeffrey Wyatville från 1824, med
en kostnad af omkring tjugo millioner i vårt mynt,
lyckades förvandla den minnesrika, gamla byggnaden
i det närmaste till en minnesvård öfver hans egen
smaklösa praktlystnad. Den tillgifvenhet, med hvilken
medlemmarna af hanoverska ätten varit fästa vid detta
deras sommarresidens, synes emellertid ej lidit något
afbräck under den nu regerande drottningen, hvilken
under ett af sina täta besök å stället blef ögonvittne
till den våldsamma brand, som (Mars 1853) anställde en
till två millioner uppskattad skada i den öfra flygeln
eller just den, der hennes egna rum äro belägna.
Efter denna historik öfver slottets öden, egnad att
bibringa någon föreställning om det oregelbundna
i dess tillkomstsätt, återstår oss att taga en
öfversigt af det skick, hvari det för närvarande
framställer sig. Anlagdt, å flodens södra sida, på
en höjd af i allmänhet lindrig sluttning,1 består
det, såsom vi redan nämnt, af tvänne eller, måhända
rättare, trenne afdelningar, den, öfre eller östra
och största, den mellersta,- det »runda tornet» med
ett slags soubassement eller vall, utgörande sjelfva
hjertat af slottet och hvarå tornet uppförts, - samt
den nedre eller vestra med S:t Georgs kapell." Den
öfre fyrkanten har sin förnämsta ingång, den så
kallade Georg IY:s port, på södra sidan, mellan de
ett hundra fot höga, med skottgluggar försedda York-
och Lancastertornen, af hvilka dock blott detrförra
förskrifver sig från en äldre tid; det senare
nybyggdes 1824. Midt emot denna portal befinnes
uppgången till stats- och audiensrummen å fyrkantens
norra sida, medan gästrummen upptaga den södra,
och drottningen med uppvaktning bebor den östra. På
vestra sidan står afdelningen
i sammanhang med det runda tornet. Den nyssnämnda
stora trappuppgången är Wyatvilles lyckligaste
ingifvelse och krönes af Georg IV:s marmorstaty,
i vestibulen har West förherrligat Edvard IILs
bedrifter och i vaktrummet trona bröstbilder af
Marlborough, Wellington och Nelson, den sistnämnde å
en fotställning, tagen af masten å hans chefsskepp,
the ’Victory. Främst bland praktrummen märkes den två
hundra fot långa »S:t Georgssalen» (S:t Georges Jidll\
strumpebandsordens b an- ’ kettsal, hvars hvälfda tak
prydes af nära sju hundra vapensköldar, tillhöriga
riddare från äldre till nuvarande tid, medan en vägg
i salen upptages af de engelska konungarnas porträtt
från och med Jakob I till och med Georg IV; vidare
den så kallade »Waterloosalen», i hvilken Lawrence’s
pensel förevigat alla de furstar, krigare och
statsmän, hvilka deltogo i det vid Waterloo slutade
kriget. Äfven den i Ludvig XIV:s stil dekorerade
balsalen samt konungens förmak och audiensrum, med
flera, äro framstående genom sin prakt och de taflor
af Kubens, van Dyk och en mängd den engelska konstens
heroer, de innehålla. Drottningens enskilda våning,
i hvilken man inkommer från flygelns sydöstra hörn,
utmärker sig mest genom sin utsökta elegans och
beqväma inredning. På borggården inom denna afdelning
reser sig Wilhelm Eröfrarens stod i brons; utomkring,
på slottets norra och östra sida, sträcker sig den
nära två tusen fot långa, dels sprängda, dels murade
Elisabetsterrass, vi förut omnämnt, med herrlig
utsigt öfver Thames, som här slingrar sig genom ett
det rikaste landskap.
Ännu vidsträcktare är den utsigt - såsom det
uppgifves, öfver tolf grefskap -, som öppnar sig från
det runda tornet, bebodt af slottets guvernör och
krönt af ett mindre torn^ från hvilket, under de tider
den kungliga familjen vistas å Windsor, den engelska
flaggan svajar. Den mycket moderniserade byggnaden
har äfven i en senare tid fått sin ursprungliga höjd
ökad med tretiotvå fot; nedanför den står en bildstod
af Karl IL
På den nedre och minsta flygeln, med Salisbury-,
Garter- och Bell-tornen å södra och vestra sidorna,
är det egentligen det å nordsidan belägna S:t Georgs
kapell med den ryktbare kardinal Wolseys (f 1533)
grafkor, söm ådrager sig vår uppmärksamhet. Kapellet
är bygdt i korsform, med tvärskeppen slutande i
oktogbner, hvilka hafva tvänne fönsterrader i höjd
och utgöra sjelfständiga kapell för sig; dess östra
vägg upptages helt och hållet af ett enda, ofantligt
fönster, hvars glasmålning emellertid lemnar mycket
öfrigt att önska. De beståndsdelar af äldre datum,
som l denna byggnad finnas, äro få, och det hela utgör
ett vackert prof på perpendikular-eller Tudor-stilen
under en framskriden, ehuru ej dess allra senaste,
tidrymd. Här hvila Henrik VI, Edvard IV med gemål,
Henrik VIII och Johanna Seymour samt Karl I, äfvensom
den tredje och fjerde Georg, Wilhelm IV och flera
telningar af den hanoverska stammen.
På slottets östra sida ligger dess trädgård, på
dess norra, östra och södra en mindre och en större
park: i den förra utpekar . man än i dag den ek, som
tros vara den hos Shakspeare förekommande Herne’s;
den senare genomlöpes af den nära en half svensk
mil långa aveny, som från slottets hufvudport i rak
linie leder till en kulle med Georg IILs kolossalbild
af Westmacott. I parken ligger äfven det kungliga
landthuset Frogmore-Lodge, med ett präktigt mausoleum
öfver Prins Albert, af drottning Victoria bestämdt
att blifva äfven hennes sista hvilorum; och rundt
kring det hela breder sig Windsors, af Pope besjungna,
åtta svenska mil i omkrets mätande skog.,
Så imponerande hela palatsets, på en yta af mer än
tio svenska tunnland utbredda stenmassa i visst
afseende måste förefalla, lika mycket förfelar
den i alla andra det intryck, den under gynnsammare
förhållanden vore egnad att väcka. Orsaken dertill är,
såsom vi ofvanför antydt, närmast att söka i senaste
olycksaliga restauration, som förflackat hela dess
skaplynne Och påtryckt byggnaden en nyvulenhet,
här lika litet på sitt ställe, som någonsin smink,
ungdomlig utstyrsel och öfver1 drifna låter hos en
åldrad man. Men ännu ett skäl fore-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
