Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kabelvaag. E-g. - Vårqvitter. Æolus. -est- - Ett och annat om malajerna. Pi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l ill raden af de idylliska platser, hvilka påträffas
på Vestfjords-sidan, i skygd af den väldiga Ijellvägg,
Lofotens i hafvet inträngande ökil uppreser mot
Atlantiska . oceanens vestliga stormar, hvilka i
förbund med dess rytande vågor under tusen år och
åter tusen mot den fasta granitgrunden gjort sina
anlopp, men hittills förgäfves, hör äfven Kabelvaag,
ett fiskläge nära prestgården på Vaagen, en af de
största bland Lofotens öar. Då denna nordliga trakt af
Norges vestkust förut blifvit i denna tidskrift (se
arg. 1878 sid. 135) temligen fullständigt skildrad,
så alt ingenting af vigt dertill är att lägga, torde
det vara tillräckligt att på detta sätt blott antyda,
hvar läsarens tankar hafva att uppsöka originalet
till den teckning, vi sid. 173 meddela, för att denna
skall blifva till fullo förstådd.
I. I>et: är vår.
fet är vår! Grön klä’r sig marken, 5 Väckt ur vint
er d valan lång; Och i skogen och i parken Klingar
munter fågelsång. Nya lof och nya knoppar Spka ut
på hvarje gren, Frigjord, bäcken ystert hoppar Öfver
både stock och sten.
Lossa båten, låt oss gunga Öfver vik och fjärd en
stund! Våren, ack, den evigt unga Mot oss ler ur
hvarje lund, Ur hvar liten blommas öga, Från hvar våg,
som, klar och blå, Speglar i sin famn den höga Himlen
med’guldskyar på!
I vårt hjerta, i vårt sinne Strömmar äfven vårluft in,
Gör det friskt och ljust derinne, Hviskar: Tvifiet
öfvervinn! Ser du sommarns ros förödas, Dö för höstlig
storm hvart år, Ser du ock naturen födas Till nytt
lif när det. är vår.
II.
Floras förstfödde unge,
tjusande Primula veris, Min första lofsång jag sjunge
Bland skogens bevingade peris!
Väl systrar skönare har du, Men vanare såg jag dock
ingen-, På hopp den rikaste var du Af alla i leende
ringen.
Ty liksom morgonens stjerna Bebådar att natten är
lyktad, Så ock du, älskliga tärna, Oss säger, att
vintern är flyktad.
Så blyg från grönskande tufva Föryngringens saga du
räcker, Och känslor mäktiga, ljufva I menniskohjertan
du väcker.
Du ler, du barn utaf ljuset, Mot solen, den
strålande, höga Och lär oss, söner af gruset, Att
rikta mot’höjden vårt öga.
Och högt från spirande stängel Du talar så älsklig"
och fagert Han nalkas, vårarnas engel, Och skuggan
förbytes i dager!
-est-.
Ett oelx annat om
^edan Kon-fu-tses landsmän afgjordt tyckas tillhöra
"det slägte som kommer», skulle man deremot kunna
frestas påstå, att deras grannar malajerna höra
till v/det slägte som går»; så påfallande, helst
vid jämnförelsen med den sega och kringgripande
lifskraftigheten hos de förra, är benägenheten
hos sistnämnda utsprång af mensklighetens stora
stam att dö bort i den ena efter den andra af
sina förgreningar. En viss försigtighet är dock
af nöden före af-gifvandet af ett så uteslutande
omdömme. Den »malajiska rasen» är, som bekant, en
af tysken Blumenbach i förra århundradet införd,
gemensam benämning för en mångfald af folkstammar,
alla - kännetecknade af sin smidiga, något under
medellängd varande kropp, gulbrun eller helt brun
(äfven gulhvit) hudfärg, långt, svart och stripigt
hår, svag skäggväxt, framstående kindknotor, bred,
trubbig näsa, stora, mörka, ej sällan snedt liggande
ögon samt stor mun, - utbredda, med halfön Malacka
till kontinental medelpunkt, öfver den indiska
arkipelagen samt Moluckerna, Filippinerna och Formosa,
Marianerna, de nyzeeländska, Fidschi-, Vänskaps-,
Sällskaps-, Sandwichs- och Mendana- med flera af
söderhafsöarna öster-och det afrikanska Madagaskar
vesterut. Nyare forskare (af hvilka en del, såsom
till exempel "Wallace, rent af förnekar rasen dess
sjelfständighet som sådan och inordnar den under
den mongoliska) hafva emellertid närmare uppdelat
det fält, för hvilket föregångaren hann och kunde
utstaka blott de
yttersta gränslinierna, och förbehålla namnet
egentliga malajer åt på Malacka och de deromkring
liggande, synnerligast Sunda-öarna befintliga och
ett gemensamt språk talande medlemmar af rasen,
medan de sammanfatta de öfriga under benämningen
polynesiska eller oceaniska, i språkligt afseende
ytterligare sönderfallande i (vanligast) tre
grupper eller egentligt polynesiska, filippinska
och madegassiska malajer. Hos den senare af dessa
båda hufvudafdelningar är det nu, vi i allmänhet
finna denna ömtålighet för beröringen med de hvitas
härdigare slägte, på hvilken vi ofvanför syftat, medan
hos de egentliga, ehuru ej derför äldsta, malajerna,
till ett antal af omkring fyra millioner individer,
en sådan ömtålighet, åtminstone tills vidare, må
lemnas derhän. Vid de sistnämnda är det vi för några
ögonblick här vilja uppehålla oss.
Såsom hemland för alla malajer kunna vi betrakta
ön Sumatra, i hvilkens medelpunkt fordom blomstrade
Manang Kabau, deras mäktigaste rike. Utvandrare från
detta rike öfvergingo redan under 1200-talet till
halfön Malacka, der de först vid Asiens sydligaste
udde, kap Romania, grundlade den i våra dagar så
vigtiga staden Singapore (som från 1819 räknar sin
europeiska era) och sedan, något nordligare, Malacka,
vid foten af berget Gunong Ledarig, af portugiserna
uppkalladt med det klingande namnet Ofir (ej att
förvexla med Sumatras likbenämnda, men många gånger
högre bergstopp). Namnet Malacka, som öfvergått på
halfön, fick för öfrigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
