Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litet svart färg. Rien - Från min kapellanstid. Claës Joh. Ljungström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
».Om du är bra, Hugo?» mumlade hon, arbetande på
för-sköningsverket. »En bra gosse, ja visst! Om
Guiseppe dör, så blir du den bästa gosse i hela,
stora, vida verlden.»
»Synd att verlden inte vet om sin skatt", sade Hugo
skrattande och gick att intaga en otvungen, liggande
ställning i gräset en bit från staffliet.
Han tände en cigarr och blundade, men fick icke
tid att begifva sig längre in i drömmarnas rike, ty
målarinnan hade en oändlig mängd invändningar mot sin
modells läge. Då hon plågat honom ungefär en qvart,
blef hon dock slutligen nöjd och satte sig att måla
med feberaktig ifver. Penseln rördes raskt och hennes
blickar flögo snabbt mellan Hugo och målningen, tills
de en gång underlät o att gå ned till duken. De hade
fastnat vid hans ansigte. Slutligen strök hon långsamt
med handen öfver pannan och återtog sin sysselsättning
liksom motvilligt och endast genom att göra våld på
sig sjelf. Men efter en stund afbröt hon sig dock
ännu en gång, och nu hade de rörelser, som arbetade
inom henne, blifvit för mäktiga att beherrskas. Hon
steg upp och började gå fram och tillbaka mellan
staffliet och Hugo, då och då betraktande honom med
en förvirrad blick.
Med ett gällt skri sprang hon ändtligen emot honom
och, kastande sig öfver honom, utbrast hon jublande
och häftigt, som om en våldsam passion till sist hade
arbetat sig fri:
»Guiseppe, Guiseppe, det är du! Nu ser jag det. Ja,
det är du! Du har kommit ändå en gång.- Ha, så
ohyggligt jag drömde! Jag tyckte nyss, att det var
Hugo, som låg här och som jag målat, för att han
skulle bli lik dig. - Men jag drömde bara. Det är du,
du sjelf, min Guiseppe. Säg att det är du, fast jag
vet det ändå så väl. Jag är så barnslig, ser du. Det
har man alltid sagt om mig, se’n jag blef stor. Du kan
ju skratta åt mig, om du vill, men säg att det är du.»
Hon log och strök med sin skrumpna hand öfver
hans kind. Och alla hennes vackra band ville vara
med om smekningarna. De snärjde sig om hans armar
och fladdrade honom om halsen och en af de röda
vallmoblommorna slog ned på hans bröst, som om den
ville värma upp hjertat innanför.
»Stackars liten! Stackars liten!» sade han, stödjande
hennes hufvud mot sin axel och ömt återgifvande
smekningarna, såsom när man kysser ett barn.
»Men säg det. O, säg det!»
»Ja, ja, du ser ju, att jag är Guiseppe.»
Tillfredsställd slog hon armen fastare om hans
hals. Hennes ängsliga häftighet var borta och det
fanns endast för-
troende och Ömhet i hennes rost. Men snart började
hennes ögonlock att tyngas och slutligen slöto de
sig alldeles, under « det att orden öfvergingo till
matta hviskningar. Med sin fria hand bredde Hugo ut
en kappa på marken och flyttade henne varligt dit. Hon
sof godt och fridfullt med ett leende på läpparna och
med sin ena hand ännu i sömnen fast sluten i hans. Han
kunde icke befria sig, utan att väcka upp henne,
och satt derför tålmodigt qvar vid hennes sida,
sysselsatt med att aflägsna sitt italienska jag,
ryckande af peruk och mustascher och gnidande sig af
alla krafter öfver ögonen med sin näsduk.
»Hugo», sade någon half högt vid hans sida.
Han såg sig om. Der stod Greta, frisk och vacker,
som en liten blå förgät mig ej och hennes ögon lyste
med en fuktig glans.
»Hur ofta ser du ut så der?» frågade hon, utsträckande
sitt näpna pekfinger.
»Hvad, du Greta! Hvad går du för vägar?»
»Svara mig, .hur ofta ser du ut så der?»
»En gång i veckan eller så, förmodar jag, om du "menar
hur ofta jag är Guiseppe. Det är inte vardt att ge
det uppdraget åt någon annan, som du ser. Stackars
faster och jag ha dessutom alltid hållit af hvarann,
och dessa äro hennes lyckligaste stunder. Men det
är litet svårt, att hennes färger ha ett så dåligt
inflytande på karaktären.»
Han kom åter i färd med sina ögonbryn.
»Ja, jag förtjenar det», sade Greta rodnande. »Banna,
du, men prinsessan skulle . . . Nej, jag afskyr
henne! Jag sjelf tycker, att alla andra äro apor i
jämnförelse med dig. Men det var inte det, jag skulle
säga ändå . . .»
»Greta, förtjusande . . .»
»Ja, Hugo, jag ville bara säga, alt inte din
sjömansdrägt, att ingenting någonsin klädt dig så bra,
som de der ögonbrynen, ingenting, nej, ingenting!»
Hon hade redan förut slagit sig ned på marken bredvid
Hugo, men nu kände hon sig hastigt dragen mycket
närmare intill honom, och en fråga gjordes henne
snabbt och hvi-skande.
Greta svarade icke strax, och det blef så
tyst, att man hörde den galna målarinnans djupa
andhemtningar. Hon sof så lugnt och skönt på den
mjuka mossan. Leendet låg qvar på hennes läppar,
och handen höll hon ännu förtroendefullt sluten i
sin Guiseppes, under det denne höll på att bortskänka
sin åt en annan.
Rien.
imxi
våra dagar, då allting går framåt med nästan
svindlande fart, behöfves icke ett hundratal af år,
icke ens ett femtiotal, för att det om någonting
skall kunna sägas: »det var en gång", hvilket
uttryck vanligen är liktydigt med talesättet: »det
var länge sedan». Det, är som om tiden ilade undan
med ångans drifkraft eller flöge med telegrafernas
löpeldsgnistor.
Redan efter ett tjog af år kan man med trygghet säga:
»det var förr i verlden».
Det var länge sedan jag tillträdde min andra
beställning som komminister, och ännu mera »förr
i verlden», som jag-fick egna bopålar vid min
första. Den tredje förbigår jag här, ehuru af ven-den
kunde förtjena ett kapitel.
Om den första skulle kunna sägas både mångt och
mycket. Men det är med den, som stundom skrifver
uppsatser för det ärade publikum, som ined den,
hvilken allt emellanåt kommer i samma sällskap, han
får icke allt för snart uttömma sina samtalsämnen. Jag
lofvar dock att icke, att aldrig tala om nummer tre
i detta afseende.
Men nu till nummer ett, - Manhuset hade en stor stuga
med två små kamrar, och ekonomihusen förskrefvo sig
från reduktionskonungens dagar och voro sålunda ibland
de äldsta
åbyggnacler på något kapellansboställe i
Sverge. De hade stått sålunda i nio konungars tid,
och öfver dem hade det dagats mer än femtioåtta
tusen gånger. Åkerbruket härstädes gaf, sedan mina
mossodlingar jämte hårdvallsodlingarna blifvit bärande
’och sedan jag blifvit invald i hushållningssällskapet
och vid dettas sammanträden och landtbruksmöten
fått höra och lära ofantligt många rara saker om
ett »rationelt landt-bruk», tretio (30) tunnor säd,
hvaraf dock hafren utgjorde respektive tjugosju
tunnor. Lönen ur församlingen gick till fyrtio
tunnor korn. Att allt detta åtgick till drängar och
dragare, det finner äfven den, som icke genomgått
någon undervisningsanstalt för landtbrukselever, vare
sig hos Nathorst, Kyhlberg eller Spaak. Man skulle
bokstafligen varit anvisad att »lefva af solsken
och gröna enbär» - dq^senare \funnos" i ansenligt
förråd på ägorna -, derest icke f&Samlingsforna
i outtröttlig välvilja med hvarjehanda matvaror
ihågkommit presten. På vildt var dock öfverflöd - på
tjäder, orre, and och hare, derest man hade tillfälle
och förmåga att taga dem. Hvad man dessutom ägde att
glädja sig åt, det var en herrlig natur med dalar
och höjder, barrskogar och lof lundar, småsjöar och
bäckar, frisk luft och friskt vatten, blomster och
fågelsång, skridskois och slädföre; men allt detta
gagnade föga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
