- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 20, årgång 1881 /
185

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från min kapellanstid. Claës Joh. Ljungström - Och aldrig i verlden de fingo hvarann. Viktor Moll

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

185

till kläder och föda, som likväl äfven den minst
materialistiska menniska behöfver.

Efter några år - de voro blott fem, men det är
vackert så vid en sådan indelning - ansåg jag mig
böra söka befordran. Jag sökte, fick förslag, erhöll
församlingens röster och högvördiga domkapitlets
fullmakt samt tillträdde »en bättre lägenhet",
såsom det på prestspråket heter. Visserligen hade
jag hört, att bostället till denna skulle ligga
i »tassamarkerna", men jag hoppades ändå, att det
skulle vara någorlunda hyggligt.

Hoppet är den på fagra löften mest gifrunda
qvinna, men också den, som minst håller, hvad hon
lofvat. Yanligen en gång bland tio gifver hon något
af »guld och gröna skogar», som hon påpekat, de nio
gångerna låter hon alltsammans vara en hägring. Detta
inser man merendels först på gamla dagar. Jag fick
dock erfara en god del deraf, när jag tillträdde
nummer två af mina komministraturer.

Här inhöstade jag likväl af bostället något
mera, än af det förra, men andra inkomster voro
mindre. Egentligen hade jag hoppat ur askan i elden.

Gårdens läge var ganska riktigt i »tassamarkerna»,
i en trakt, der ingalunda räf, lo och varg behöfde
vantrifvas, ty der voro mader och mossar, träsk och
kärr, buskar och ljung, knähöga tufvor och stora
rullstensblock, bergklyftor och sandåsar - och hvad
bättre skulle väl vargen och hans anförvandter begära
till hemland?

Ifrån allmän farväg hade man mer än en fjerdedels mil,
men då på en tillstymmelse till väg, som på ett halft
sekel aldrig blifvit »broad», det är: reparerad.

När man ändtligen framkommit, tedde sig åbyggnader,
hvilka lyckligtvis hade få sina likar, men som
likväl olyckligtvis kunde påträffas här och der
inom stiftet. Jag förbigår de så kallade uthusen, af
hvilka de flesta bäfvade lika mycket, som aspens lof,
när vinden anföll. Hade de icke haft ett för storm
skyddadt läge, hade de för länge sedan icke funnits
till. Deremot må manshuset omnämnas. Detta bestod
af en stuga med två kamrar, förstuga och kök. Stugan
var ungefär aderton fot i fyrkant, hvardera kammaren
något öfver tio fot i längd och dito i bredd, köket
18X8 fot, förstugan 4X8. Köksspiseln med bakugn,
hvilken just var den, som gjorde förstugan så liten,
intog ett ytinnehåll af sjutiotvå qvadratfot-, spiseln
i stugan upptog sexton qvadratfot. Eldstäderna i
kamrarna voro i samma proportion. Alla murar voro
af gråsten, hvilket material äfvenledes, i större
och mindre flisor, med mull emellan, utgjorde golf i
förstugan och köket. Taggarna hade varit rappade med
bruk af sågspån och lera samt stänkta med röd, blå
och svart färg, men här och der, hvarest rappningen
affallit, var dels isatt bruk, dels påklistrade
lappar af gråpapper, gamla bref och tidningar,
allt utan färgläggning. Golfven af forntida breda
furubräder voro utslitna, med undantag af de stora,
höga och glatta qvistarna, hvilket gjorde, att
hvarken ömma eller ostadiga fötter på drägligt sätt
kunde begagnas, ty man gick som på en gata, lagd af
små kullersten. Eummens höjd mellan golf och åsar,
hvilka på gammaldags och oklanderligt sätt lågo inne
under panelen, var sex och en half fot. Man kunde
der aldrig hafva det opassande tilltaget att påsätta
hatten, innan man kom ut genom dörren.

Allt detta må dock ingalunda klandras, ty äfven i låga
och små rum hafva glädjen, lyckan och förnöjsamheten
mången gång haft och hafva icke sällan en fast
bostad. Men hela huset från syllar till takåsar
var multnadt. Det enda, som var bibehållet, var
gråstenen i murarna, de smä tusenfärgade rutorna i
fönstren och huslöken (Sempervirwn tectoro-runi),
som saftig och frodig växte i torftakets mull
och gladdes åt solskenet. Som bevis på hyddans
bräcklighet må anföras, att midt igenom väggarna,
hvilka hade en med dem jämnårig brädfodring, hade
råttorna, icke blott de små, utan äfven de stora,
sina vägar. Natten efter min inflyttning, sedan
jag på aftonen omsorgsfullt -afstängt dessa gångar,
vaknade jag dels af ett kallt drag, dels af o väsende
i rummet. Det hade blifvit yrväder der ute, hvilket
troligen misshagat råttorna, hvadan , de undanröjt de
af mig inrättade hindren på deras vanliga vägar samt
stigit in och, förmodligen för att hålla sig varma,
anordnat en liten ballett, ehuru det ändå måst kännas
kyligt om fötterna, ty snön, som inyrat genom deras
hål, låg tumsdjup på golfvet.

Enär byggningen på ena ändan fått ett tillbygge
med eldstad, så presenterade huslängan tre väldiga
skorstenar af gråsten, knöliga som ekstubbar och
sålunda, på sitt sätt, gifvande en ganska pittoresk
anblick.

Att min företrädare, som i tretiofem år. innehaft
denna lägenhet, icke användt tretiofem kronor på
husens underhåll, derom är jag lika förvissad, som
jag blef förvissad om, att lika human, som han varit
mot råttorna, lika pietet hade han visat mot snokarna,
ty dessas antal var oräkneligt och deras närgångenhet
gjorde, att man träffade dem öfverallt. Som jag likväl
icke ägde qvar den gamla tron, att dessa varelser
borde skyddas på det att kor och k älf var och andra
kreatur skulle trifvas och må väl, så ihjelslogos de
obarm-hertigt, ehvar de råkades, synnerligast som
deras farligare slägtingar, huggormarna, funnos i
nära nog lika öfverflöd på ägorna och icke hvem som
helst kunde i hastighet skilja mellan de skadliga och
oskadliga, och dessutom de personer äro få, som icke
erfara en obehaglig känsla, när de komma alltför nära
en orm.

När man närmare tänker på sådana förhållanden
och vet, att de omnämnda ingalunda varit enstaka
samt besinnar, att ännu för tjugo år sedan var
(här är fråga om Skara stift) adjunktens lön ett
hundra femtio kronor och att i början af 1830-talet
dessa respektive löner voro jämnt upp hälften mindre
eller femtio och sjutiofem kronor, såsom ock att,
på sätt en af mina principaler, hos hvilken jag var
adjunkt, och hvilken då, likväl skämtvis, yttrade:
»adjunktens plats var om sommaren mel dörren och om
vintern vid kakelugnens - då må ingen förundra sig
öfver, att mången prest blef ett slags »original»
såväl i sin ekonomi, som i sitt uppförande eller
»sätt att vara», hvilken originalitet, instämplad
i ungdominen och till och med i mannaåldern, följde
gubben till grafven. Snarare må det väcka förundran,
att den »förr i verlden» redan gamla prestgenerationen
kunde vara så både kunnig och aktad, som den verkligen
i allmänhet var.

Bättre tider hafva med löneregleringarna kommit;
må dessa tider också medföra bättre förhållanden!

Claes Joli. Loiingströiri.

Oolx alctrig- i verlden de fing-o

gossen han satt uti furans topp; Hans flicka hon satt
ner vid roten: »Du käraste flicka, så kom då hit opp,
Här växer ens själ, här försvinner ens kropp! Hvi
dröjer du ännu? Kom hit till min sida, Så vilja vi
båda mot stormarna strida!» –Och flickan hon satt
ner, vid furans rot; I toppen satt hennes gosse:

»Här nere, har når oss ej stormarnas hot, Här har
du ett hjerta att hvila dig mot. Du gosse, kom ner
från ditt luftiga fäste, Så bygga vi båda ett lugnare
näste!» -

Hon satt ner vid roten, i toppen satt han, Och aldrig
i verlden de fingo hvarann.

Viktor Moll.

ST. Familj-Journ, 1881.

24.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1881/0189.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free