Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En beslutsam qvinna. Teckning efter verkligheten af Gubben Noach
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
var i sin goda rätt, då han tog pant för skulden. För
hvarje sådant tillfälle gick hon genast till
Gefle - tolf mil fram och åter - och hörde sig
för med grefve Sparre, huru det kunde vara med den
saken.. Den godlynte och folklige landshöfdingen kunde
naturligtvis ej annat än gifva länsmannen rätt, men
gumman fick alltid vid sådana besök ett godt mål mat
i det grefliga köket och dertill en sedel på sexton
skilling banko ur grafvens egen hand. Slutligen blefvo
landshöfdingen och »majoren» så goda vänner, att den
förre vid ett besök, som Annika åter gjorde honom,
befallde sin kusk att med två hästar för ett åkdon
skjutsa henne till Hille, första gästgifvargården
norrut. »Aldrig forgleimner jeg den Keise», säger
Gert "Westphaler i Holbergs komedi, då han för hvar
och en, som vill höra på, berättar om sin resa från
Haderslev till Kiel, men alldeles detsamma kan man
säga om Annika. Hon talade gerna om denna utmärkelse,
som också säkerligen icke vederfarits någon annan
i hennes ställning, helst grefve Sparre höll ganska
mycket på etiketten och således icke släppte ut sitt
ekipage åt hvem som helst.
Yi skola nu tala något närmare om orsaken, hvarför
väggarna i stugan der uppe på Löthbacken äro
tapetserade med stämpladt papper.
Annika gifte sig vid unga år med en dräng, som hette
Hans, ett giftermål, som hon sedan fick bitterligen
ångra, ehuru hon aldrig röjde detta för någon. Hans
visade sig i början som en rask och duglig arbetare,
men snart kom han i slänger med dåligt folk och
började supa. Gästgifvargården blef så småningom hans
käraste tillhåll, och hvar helst en auktion hölls på
lösegendom, var han alltid närvarande. Här tilläts han
inropa ett och annat till ett par riksdalers värde,
hvilket han sedan söp upp i glada bröders lag. Men när
liqvidatlons-dagen kom, uteblef alltid Hans - och så
blef det naturligtvis lagsökning med åtföljande dryga
omkostnader. Alla dessa papper fick hustrun infria,
och man kan förstå, att detta icke kunde falla sig
så lätt för Annika, trots hennes mångsidighet och
otroliga arbetsförmåga,
Men det var väl värre med mannen, än så.
Hans hade tagit lega som båtsman, med tillnamnet
Lång, men under en kommendering till Skeppsholmen i
Stockholm hade han gjort sig saker till stöld. Han
utströks genast ur milorna, fick slita spö och
sattes derefter på fästning. Utkommen derifrån,
stal han å nyo, innan han ännu hunnit hem, fick
åter undergå spöstraff och fästningsarbete, hvarom
allt hustrun naturligtvis blef genom myndigheterna
underrättad. Men ingen kunde efter dessa hårda slag
förmärka någon förändring i hennes väsende; hon blott
arbetade dubbelt mot förut, och vi kunna förstå, att
detta skedde för att skingra den tyst burna sorgen.
Hans hade ändtligen uttjent sin strafftid för äfven
den andra resan stöld och kom nu med fångskjuts
hem. Han hade visserligen icke nu åter stulit,
men han hade under hemfärden tagits för bettleri,
och det var derför han hemkom på fångkärran.
Återseendet mellan de så länge skilda makarna var
från hustruns sida hjertligt, från mannens kärft
och tvunget. Men mor Annika låtsade icke om det,
hon trodde fullt och fast, att mannen nu skulle
återgå till samhället, efter det han så länge fått
pröfva på straffängelsets vedervärdigheter, och för
denna vinst ville hon glömma alla sina egna lidanden,
sin sorg och den skam, han dragit öfver huset.
Det föreföll ock en tid som hade Hans’ samvete
blifvit slaget, ty han höll sig hemma vid torpet
och arbetade som en hel karl. Men snart nog kom
åter den gamla andan öfver honom, han begynnte å nyo
bevista auktioner och göra sina små inrop på en och
två riksdalers värde - och så tillkom den utmätning,
hvaröfver gumman nu sitter så otålig och orolig vid
sin nätbindning.
Torpets enda ko hade tagits i mät, jämte åtskilligt
annat. Varuvärdena voro den tiden annorlunda ställda
än nu, och en omtänksam exekutor tog gerna pant
för skuldens tredubbla belopp, nystan säker på,
att det ändå skulle uppstå brist vid den ovilkorliga
försäljningen.
Så snart detta sista utslag kommit, såg sig gumman
Annika omkring i stugan, förgäfves spanande efter
plats för detsamma, sedan det en gång väl vore
inlöst. Hvarje tum af stugväggarna var, som vi veta,
redan upptagen, men så kom Annikas skarpa öga att
upptäcka, att det första utslaget nu vore väl urblekt,
hvadan det ju kunde passa sig godt att utanpå detta
klistra det senaste och, som hon hoppades, sista.
Det tog nu ändtligen i dörrklinkan och Hans trädde
in Han såg morsk ut, och hustrun märkte genast, att
han tagit sig något för mycket till bästa. Men som
en förståndig qvinna låtsade hon alls icke om detta,
utan sporde blott, liksom i förbigående, om han nu
hade intjént de penningar som be-höfdes för att lösa
sig fri från länsmannen.
»Länsmannen bryr jag mig ej om», svarade Hans buttert,
»låt honom gerna sälja vår ko, hon är ju ändå gammal
och utsinad och kan just vara lagom för honom. Nu har
jag i stället köpt en ung ko som mjölkar, jag tyckte
det var förståndigare, och nu har jag ställt henne
bredvid Gullkind i fägset.»
Gumman Annika såg förvånad upp ifrån sin
nätbindning. Hennes man skulle till husets bästa
hafva köpt en ung ko, i stället för den gamla! - Nej,
det kunde hon icke tro.
Hon lade tyst ifrån sig nätet och gick ned i fähuset,
som var så litet, att »Gullkind» der knappast fick
rum. Men till gummans öfverraskning stod verkligen vid
favoritens sida en nykomling, en ung, fet ko af allt
annat än Helsingeras. Hon saknade nämnligen horn och
måste således hafva kommit ifrån Herjeådalen eller
Jemtland. Hur hade mannen kunnat öfverkomma denna?
Hastigt uppsprang hos henne en förfärande tanke.
»Skulle han väl hafva stulit henne?»
Hon gick med långsamma och blytunga steg åter in i
stugan, der hon nu fann mannen beqvämt utsträckt på
sängen och med järnpipan i mun.
»Nåå!» sporde han likgiltigt, »jag gissar du är
belåten med vår nya ko?»
»Vår?» upprepade hustrun, kanske för första gången
i sitt lif darrande på rösten.
»Ja, h vems skulle hon annars vara? Jag tänkte som så,
jag, att då Gullkind ändå är uttjent, så kunde länsman
gerna sälja henne, och derför köpte jag den här.»
»Hvar köpte du henne?»
»Yid Bergvik, om du ändtligen vill veta. Det hade
väl ändå inte blifvit någon handel af, om jag inte
fått henne för ett sådant rampris.»
»Nej, jag kan nog tro det», svarade hustrun med
onaturligt lugn.
»Men, si, saken var den», skyndade sig Hans att
förklara - han började ana oråd - »att den, som
sålde henne, ovilkorligen behöfde penningar, och som
jag nyss lyftat sådana vid sågverket, så var saken
lätt uppgjord. Jag tycker, att du borde tacka mig,
i stället för att vara så der misstrogen.»
»Hans», sade nu hustrun med all den vekhet i rösten,
som var hennes organ möjlig, »du vet, huru du brutit
mot mig och hur jag hittills förlåtit, fast skammen
ibland velat tynga mig till jorden. Nu besvär jag dig
vid den lefvande Gud att tala sanning, och då frågar
jag: har du verkligen på ärligt sätt kommit öfver
den der kon? Betänk dig noga, Hans, och kom ihåg,
att på ditt svar hänger mycket!»
Hans skrattade, men detta skratt var ej hans vanliga
och han röjde mycken otålighet, hvilket allt" ej
kunde undgå att väcka hustruns uppmärksamhet.
»Om jag kommit åt henne på ärligt sätt?» svarade
han. »Det kunde jag väl svära på med hand på bibeln.»
Gumman gick genast till skåphyllan och nedtog den
gamla bibeln, som hon uppslog och lade på sängen
bredvid Hans.
»Så svär då, om du kan», sade hon.
»Man svär endast inför domstolen», invände Hans, som
under de många ransakningar, som Hållits med honom,
noga lärt sig känna laga former.
24*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
