Svenska Familj-Journalen / Band 20, årgång 1881 / 204 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tvärs genom Afrika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

204

fejd med sina grannar, men det oaktadt göra de hastiga framsteg i lycka och välmåga.

Från Quillengues inkommer man på Cacondas område, der hafshöjd och geografisk bredd strida om dygnets tjugofyra timmar, i det att den ena gör nätterna kalla, den andra deremot dagarna heta, till följd hvaraf frossor och febrar hemsöka alla, innan de hinna vänja sig vid klimatet. Men landet är rikt och tätt befolkadt. Så väl i Caconda som i det ännu mäktigare Bihé erbjuder marken utomordentliga fördelar för nybyggaren, emedan klimatet och naturalstrens beskaffenhet gifva åkerbrukaren löfte om stor framgång. Yid jämnförelse till exempel med
Transvaal, talar allting till förmån för Bihé, utom frånvaron af guld.

Angrepp på lägret i Lui. (Ur Serpa Pintos reseskildringar.)

Framskridande vidare, sväfvar resanden i svår fara för tsetse-flugan, Afrikas gissel, som ensam är tillräcklig att hindra en trakts koloniserande; men landet är rikt på växter af nyttigt slag, har
öfverflöd på vatten och bebos af intelligenta menniskor: för det första quinibandes, ett lättjefullt, fruktätande folk, hvilket så litet som möjligt bekymrar sig om något annat, än mat, dryck och nöjen; dernäst Luhazes, honingjägarne, och slutligen ambuellas, ett folk med vackra qvinnor, samt vidare alla. de sex stammar, hvilka bebo Ganguella-trakten, en af de landsdelar, som synas bestämda att i en snar framtid blifva den svarta kontinentens mest blomstrande stater. Under färden vidare mot sydost nåddes Zambesi, hvars beundransvärda vattenväg till väsentlig del underlättade resan fram till ostkusten.

Livingstone och Stanley hafva lemnat sådana mönster för en underhållande berättelse, att det icke vore underligt, om någon af deras efterföljare skulle förgäfves söka att fängsla läsarens
uppmärksamhet. Major Serpa Pinto gifver hugg på sig sjelf, genom att lika strängt fasthålla vid en kort dagboksform, äfven när han som mest frestas att utsväfva i en mera tilldragande framställning, som t. ex. när han stod fast vid sin föresats att icke - gifta sig med döttrarna till konungen öfver Ambuella, när sjelfve deras fader frestade honom dertill.

Ingen stilens bristfällighet kan emellertid förtaga det romantiska intresset af en sådan resa, som major Pintos. Han begaf sig i väg, säger han, på uppdrag af sin regering, för att utforska trakterna mellan de portugisiska besittningarna i vester och öster och i afsigt att förbinda dem medelst en allmän handelsväg samt öppna de mellanliggande områdena för den europeiska handeln. Pinto ryckte således in vid Afrikas ena sida och framkom vid den andra, sedan han under vägen upplefvat en hel följd af förskräckliga och groteska äfventyr.

Pintos färd var gynnsammare än Stanleys så till vida, som en betydlig del deraf gick genom trakter, der den portugisiska flaggan var, åtminstone till namnet, erkänd, hvarjämte den första delen blef mindre besvärlig, emedan den tillryggalades i närheten af Transvaals gräns. Den återstående delen var emellertid icke desto mindre fullt tillräcklig att göra expeditionen till en af de mest minnesvärda, att bortrycka de allra flesta af resandens följeslagare och ingifva honom sjelf, såsom han erkänner, en större fruktan för den svarta verldsdelen, än han någonsin ansett möjligt att erfara. Lemnande bakom sig de sparsamt skogbevuxna kustslätterna samt deras apbrödsträd och sykomorer, anlände han till Huambolandet, ett område bebodt af slafröfvare och pratmakare, hvilka hufvudsakligen lefva på hvad de utpressa från slägtingarna till de qvinnor, de stjäla, och som för det mesta fördrifva tiden i de "sqvallertempel", som finnas i alla byar. Här hafva vi utan tvifvel de börjande klubbarna, inrättade af samhällets grädda för inbördes skydd och beqvämlighet med förfriskningar, eld och skandal. Till resandens tält kommo konungar och berusade sig så, att deras statsråd måste bära dem hem då ryggen, medan andra herrar öfver lif och död besökte honom, för att bedyra, att lifvet blifvit en börda för dem, sedan de sett andra menniskor bära byxor, som de sjelfva måste sakna. Afrikanska konungar äro ett godmodigt slägte och blifva endast farliga, när de icke få de bäddar eller bolstervar, som de påräknat. Pinto tyckes emellertid hafva gått hårdhändt till väga med dem och lät hänga en, som icke ville skaffa honom bärare. Det skulle verkligen varit väl, om han också hängt sova’n i Bihé, ty vi ha sällan läst en mera upprörande berättelse än den, som skildrar festen i Quissurgh, der menniskor kokades tillsammans med en oxe och serverades i en hotchpotch-soppa af stufvade läggar för kannibalhöfdingen och hans vän-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>