Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den äkta ringen. E-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans äkthet. Sliparen skänkte ringen till en kyrka,
der han på troende åstadkom en mängd underkurer,
hvilka vidt och bredt omtalades. Den, som hade största
förtroende till ringens värde, var dock utan tvifvel
den, hvilken år 1473 stal honom från kyrkan och
sålde den.
Efter denna händelse inträffade emellertid det största
underverket med denna, ring: han mångdubblades och
visades derefter samtidigt i en mängd af Europas och
Amerikas katolska kyrkor, öfverallt för den troende
blindheten ådagaläggande sin undergörande kraft.
En gammal engelsk bönbok omtalar ringen såsom
ett synligt trohetslöfte, gifvet af brudgum åt
brud och stundom åtföljdt eller ersatt af andra
äktenskapstecken. Detta angifver utan tvifvel ringens
ursprungliga betydelse. Han är sannolikt ej annat
än en qvarlefva af det gamla bruk, hvilket hos half
vilda och vilda folkslag återfinnes ännu i dag, att
mannen köpte sig hustru, antingen genom att till den
utkorade brudens fader utbetala en viss köpesumma
eller ock genom fullgörandet af vissa öfverenskomna
vilkor, som dermed voro liktydiga. Detta brukades,
som bekant, i Rom, der det ock, enligt Plinius,
var vanligt, att en ring gafs såsom handpenning
för stadfästandet af ett vanligt varuköp. En annan
plägsed i Rom var den, att bruden stundom på sjelfva
bröllopsdagen erhöll en ring, hvarpå en nyckel var
ingraverad. Detta var en slags fullmakt för henne att
öfvertaga vården om nycklarna i hennes nya hem. Äfven
från det gamla Grekland omtalas ringen såsom ett
trolofningstecken (se denna tidskrifts årg. 1880,
sid. 150 o. f.). Sedermera har ringens användning
fått en ny och djupare betydelse.
När en anglosachsisk ungersven ville äkta sitt
hjertas utkorade, utbytte de gåfvor eller vedermälen
och dervid gaf han sin blifvande hustru en kyss,
hvarvid han på ett af hennes högra hands finger
satte en ring. Vid sjelfva giftermålet flyttade
han denna ring öfver på hennes venstra hand, der
den sedan blef sittande. Längre fram, när katolska
kyrkan hunnit utarbeta sitt konstmessiga ceremoniel,
infördes bruket att med vigvatten och böners läsande
»helga» ringen, innan den begagnades.
Förr var det vanligt, såsom bruket ännu är, framför
allt i Sverige, att hustrurna buro vigselringen på
venstra handens fjerde finger. Man har försökt sig i
många gissningar, hvarför just detta finger skulle
framför de andra hafva företräde att bära symbolen
för det äkta ståndet. Så hafva somliga trott,
att anledningen dertill borde sökas i den gamla
föreställningen, att det existerade ett särskildt
fysiskt samband mellan hjertat och detta finger
– en åder eller nerv, som, börjande i hjertat,
slutade i spetsen af venstra handens fjerde finger
– och hvarigenom detta finger, som sålunda stod i
förtrolig och ständig förbindelse med menniskokroppens
ädlaste del, hjertat, tilldelades några särskilda,
framstående egenskaper, bland andra den, att vara
mest långlifvadt, i sammanhang hvarmed det ansågs
spela en roll i den vidskepliga tidens sjukvård,
i synnerhet vid tillredningen af medikamenter.
Sedan det bekanta kyrkomötet åt kristenheten
voterat tre gudar, hvilka dock i vissa förhållanden
äro att betrakta allenast såsom en, sökte man med
venstra handens tre första fingrar att förtydliga den
svårfattliga treenigheten. Fjerde fingret var då i
ordningen att bära äktenskapets heliga symbol. Många
hafva nöjt sig med dessa förklaringar öfver valet
af »ringfinger».
Andra hafva funnit en giltig anledning deri, att
fjerde fingret är det enda af handens fingrar, som
ej kan utsträckas, utan att något af de närmaste
fingrarna måste deltaga i rörelsen. Hvad det nu
i fråga varande ringfingret beträffar, så har det
dessutom den egenskapen att vara det minst använda
fingret på den minst använda handen – alltså det,
på hvilket ringen alltid kan synas, men är minst
utsatt för nötning. – Ehuru denna sista förklaring ur
högre synpunkt väl må förefalla öfver måttan simpel,
torde den dock ej vara långt ifrån att lemna en riktig
lösning af gåtan. Finge man deremot visshet om, att
de romerska damerna voro de första, hvilka burit
vigselring, så vore deras val af ringfinger lätt
förklaradt: de följde helt enkelt exemplet af deras
herrar och äkta män, hvilka buro sina embetsringar
på fjerde fingret.
Tertullianus var, i strid med Plinii vittnesbörd, böjd
för antagandet, att romarna begagnade vigselringar
af guld, hufvudsakligen såsom symbol för den ädla,
rena och långvariga tillgifvenhet, som borde existera
mellan man och hustru. Men i detta fall äro vi mer
hugade att tro hedningens ord. Swinburne säger,
att det var af ingen vigt, af hvad slags metall
ringen bestod, endast att »formen var rund och utan
ände» – sinnebilden af att makarnas kärlek skulle
fortlefva och blomstra beständigt. Men en biskop från
trettonhundratalet visar tydligen, att den äkta ringen
bör vara af guld. Han säger, att en viss Protheus
förfärdigade en järnring med en infattad diamant
och gaf den såsom kärlekspant, emedan »liksom järn
kufvar allting, så bör kärleken besegra allt, och
liksom diamanten icke kan krossas, så kan kärleken
icke heller besegras, ty kärleken är starkare än
döden». Under tidernas lopp blef järnringen ersatt
af guldringen, emedan, såsom den värde biskopen
förklarar det, »liksom guld öfvertraffär all annan
metall, så skall kärleken ock öfverträffa allting
annat, och liksom guldet prydes af juveler, så skall
äktenskapskärleken prydas af andra dygder».
Tyvärr är det icke så stäldt här i verlden, att alla,
som känna sitt hjerta fullt af kärlek, samtidigt
hafva värdet af en guldring i fickan. Derför händer
det ock allt för ofta, att äktenskap afslutas med en
silfverring såsom trohetstecken eller med en ring af
ännu vanligare metall. Man har dock icke hört omtalas,
att ensamt denna omständighet gjort något äktenskap
mindre lyckligt.
Många äktenskap hafva äfven blifvit ingångna utan
ring, fastän nöd eller brist dertill icke varit
orsaken. Vi tänka härvid naturligtvis framför allt på
de brådstörtade vigselceremonier, hvilka i utlandet,
framför allt i England, så ofta förekomma. Vi skulle
kunna anföra flera exempel med namngifna personer,
der brådskan med att fullborda ett beslutadt
giftermål ej tilllåtit vanliga formaliteter, än
mindre anskaffandet af ring, utan der man, i nödens
stund förslagen, i en dyrbarare rings ställe användt
en gardinring, för tillfället nedtagen ur fönstret,
öglan på en dörrnyckel, med mera. Endast följande
berättelse af en prest om fyndigheten hos en helt
ung giftermålskandidat må meddelas:
»Dottern till en förmögen enka gjorde, hvad unga
döttrar ofta bruka göra: hon skänkte sitt hjerta åt en
ung man, hvilkens förtjenster enkan ej var i stånd att
uppskatta. Möjligen kände frun af egen erfarenhet,
huru halsstarriga dylika älskande pläga vara, ty
hon höll envist vakt och vård öfver flickan. Men,
här gick det, såsom nästan alltid: ett gammalt hufvud
förmådde mindre än två unga hjertan. En morgon vaknade
gumman med den öfvertygelsen, att hon behöfde få sin
ena sko lagad, och med sin dotter i sällskap begaf
hon sig till skomakaren. Den unga damen passade nu
på, när mamma befann sig utan sko på ena foten,
och smög sig ur butiken samt styrde raka vägen till
kyrkan, der hon – genom den underbaraste lyckträff –
fann klockaren, presten och en viss ung man, hvilken
senare genast var färdig att böja knä bredvid henne
på en kullerstol. Allt gick bra, tills man skulle
taga fram ringen, då den, till bådas ledsnad, var –
förkommen! Brudgummen lät emellertid ej afskräcka
sig af en dylik småsak; han drog af sin handske och
skar af ett handskfinger på två ställen nära intill
hvarandra, sålunda erhållande en ring, hvilken han
med orubblig högtidlighet placerade på sin älskades
hand och hade den outsägliga lyckan att nämnas såsom
äkta man i samma ögonblick, som den försigtiga enkan,
nu med en sko på hvardera foten, rusade in i kyrkan,
alldeles för andfådd att kunna ge luft åt sin vrede.»
Mer fängslande, än berättelser om giftermål utan ring
skulle det kapitel blifva, i hvilket man sammanförde
berättelserna om de kända äktenskapliga episoder,
der ringen plötsligt förlorats och lika oväntadt
återfunnits. Många sådana händelser hafva, åtminstone
för den, som har lätt att tro, hela karaktären af
underverk. Vi vilja här omnämna några sådana fall.
En fru blef alldeles utom sig en dag, just som hon
skulle sätta sig till middagsbordet. Hennes vigselring
var borta. Äfven de mest skrockfria fruar se i en
sådan händelse någonting, för hvilket deras hjerta
marteras. Ringen var emellertid borta. Alla vinklar
och vrår genomletades, men han återfanns ej. Efter
två år, under hvilka ringen ofta legat i fruns tankar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
