Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den äkta ringen. E-g. - Indiens bajaderer. -o-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
stod hon en dag och skalade potatis. Då hon skilde
två sammanväxta potatisar, föll någonting klingande
ned på spiselhällen. Hon såg efter hvad det var och -
återfann sin vigselring!
En förmögen tysk landtbrukare, som bodde i närheten af
en nordsjöhamn, var en dag år 1871 sysselsatt med att
på fältet uppsätta foderhäckar för sina kreatur. Då
han slutat, märkte han, att han under arbetet
förlorat sin ring med hustruns namn uti. Kort tid
derefter sålde han sju stycken oxar, hvilka köparen
skeppade till England ombord på ångaren Adler. Detta
var den tjugosjette Oktober. Två dagar derefter
fann en engelsk kutter, Mary Anne från Colchester,
den ännu varma kroppen af en oxe, som flöt ute i
Nordsjön. Den döda kroppen upptogs för hudens och
talgens skull och öppnades af besättningen. I tarmarna
påträffades en guldring med ett fruntimmersnamn och
årtalet 1869. Berättelsen härom inflöt i en tidning
i London och cirkulerade derefter i tyska tidningar
samt kom slutligen
och skarp observatör påstår vara allmän, att
slagtarfruar hafva en större samling ringar,
än fruar i allmänhet, och att de hafva den lilla
svagheten att med sådana ända öfver första leden
betäcka ej blott fjerde fingret, utan ofta nog
äfven dess grannar. I Södermanland inträffade på
adertonhundraryrtiotalet vid en mindre herregård,
att den unga frun, till stor fasa för en stor skara
skrockfulla, qvinliga slägtingar, en vacker vårdag
tappade sin vigselring. Hennes sorg blef stor. Man
letade som efter knappnålar ute och inne, men allt
förgäfves. Den äkta mannen blef ock ledsen, men ännu
mer misslynt öfver »slarfvet», och detta fastnaglade
för några månader ett litet regnsjukt moln på den
äktenskapliga himmelen. En eftermiddag i slutet af
Augusti samma år följdes de båda makarna åt ut i
trädgården. Det största trädet, som äfven bar bästa
frukten, var ett lummigt päronträd, mellan hvars
grenar ett äkta par af skatslägtet byggt sig ett
trefligt bo. Mannen tog en slana, för att dermed
Pittoresk bro. (Se uppsatsen Betharram å sid. 214.)
äfven till den omnämnde landtbrukaren, som
naturligtvis ej försummade att göra sin äganderätt
till ringen gällande. Han återfick också på detta
märkvärdiga sätt en klenod, den han trott vara för
alltid förlorad^ - I sjelfva verket är det icke
sällsynt att ringar och andra ovanliga saker träffas
i kroppen på slagtade husdjur, något, hvarom hvarje
slagtare nog har åtskilligt att meddela, äfven om
man ej som ett bevis derpå skulle få betrakta den
omständigheten, som en menniskokännare
rista ner några päron, och hans hustru ställde sig
bredvid med utbredt förkläde, för att taga emot den
fallande frukten. Mannen stötte till en af de grenar,
som uppbar skathuset och skrek till af smärta, ty ett
päron gaf hans näsa en törn; men samtidigt uppgaf
den unga frun ett glädjerop, ty i hennes förkläde
föll icke ett päron, utan en slät guldring, hvilken
ju kom som från höjden, men i sjelfva verket från
de tjufaktiga skatornas bo: det var hennes förlorade
vigselring!
E-g.
Indiens
l ämnet bajader, det man velat härleda från det
indiska ordet Ihajatri (den rädda - ett tilltalsord
till qvinnor) och med hvilket, som bekant, sjungande
och dansande flickor i Indien betecknas, kommer
med större sannolikhet af det portugisiska ordet
laifadera, danserska.
Ursprungligen åtnjöto måhända alla dessa flickor
i sitt hemland en aktning, svarande mot den, med
hvilken inom det egentliga Grekland de så kallade
hierodulerna i allmänhet bemöttes: de voro gudommens
tjenare, och deras uppgift, att med sång och dans
förherrliga denna gudoms fester,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
