Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indiens bajaderer. -o- - Betharram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
214
det anses vara en artighet mot mera framstående gäster
att äfven å dessas vägnar gifva bajadererna skänker.
Det kan’under de*ssa omständigheter ej förvåna oss
att höra, hurusom dessa qvinnor stundom uppträda i
drägter, besatta med ädla stenar till ett värde af
tjugo tusen rupier och deröfver.
Dessa »lekmanna»bajaderers repertoar är på det hela
densamma, som deras andliga systrars. Det torde knappt
behöfva påpekas, att intetdera slagets dans har någon
likhet med, hvad man i Europa gifver detta namn-,
den är snarare en pantomim, som har sin förklaring i
den dansen åtföljande sången eller musiken. Måhända
skulle dock mellan deva-daschernas och natjesernas
prestationer den skilnad kunna uppställas, att
medan det vid de förra förnämligast gäller att
åskådliggöra den, eller den myten, de senare så godt
som oföränderligen behandla ett erotiskt motiv: ämnet
för deras framställning är kärleken, den lyckliga
eller olyckliga, och hvad danserskan återgifver, är
älskarinnans väntan på den älskade, hennes svartsjuka
och så vidare.
Hvad åter beträffar värdet af sångerskan-danserskans,
konst, så föreligga derom temligen stridiga
omdömmen. Under det från ena sidan påstås, att hvarje
vid en af bajade-rér gifven föreställning närvarande
vesterländing måste finna sig bittert sviken i sin
väntan, hafva från andra sidan höjts röster, hvilka
tillägga skådespelet en helt illusorisk verkan. Den
slutsats, man med minsta fara för misstag af allt
detta torde kunna draga, är den, att loforden, der
dylika förekommit, grundat sig företrädesvis på det
rent personliga intresse, bajaderen hos åskådaren
förmått väcka, och med temlig säkerhet kan antagas,
att under det ingen enda af dessa »könst-närinnor»
ens i aflägsnaste mån förstår tillgodose fordringarna
på verklig konst, en eller , annan af dem dock kan
sägas vara mästarinna i det sinliga behagets, den
förförelsens konst, som af dem gjorts till föremål
för verkligt och träget studium.
Studerad är verkligen också hvarje, äfven de minsta,
af deras rörelser ; och ehuru alla äro afsedda att
medverka till ett och samma syfte, ett vädjande till
de åskådandes sinlighet och intet annat, uppfylla de
dock på samma gång det svåra vilkoret, att aldrig
såra den yttre anständigheten, ett vitsord, som ej
en gång alltid kan gifvas till exempel spanskans i
månget afseende med denna närbeslägtade dans. Härmed
är dock ej på långt när utsagdt, att hvarje bajader
skulle vara någon intagande företeelse; d.et långt
öfvervägande flertalet är tvärt om, och allra helst
för europeiska ögon, så motbjudande som möjligt. Man
föreställe sig blott - utom det att naturen i detta
som andra land vid utdelandet af skönhetens håfvor
i allmänhet följt sparsamhetens lag och att spåren
af ett så regellöst lif, som bajaderens, alltid i
större eller mindre mån måste göra sig gällande -
äfven alla kroppens blottade delar gulfärgade medelst
ett af gurkmeja beredt smink (gonda horiecbrci),
ögonen omgifna af mörka, med spets-glans dragna,
ringar och näsbrosket utrustadt med den prydnad, vi
hos menskliga varelser der minst vänta att finna -
en ring!.
Och icke dess mindre, hvem vill på allvar klandra
den resande, som påstår, att man kan förlika sig
med mycket af detta.och att näsringen till och med
kan förhöja uttrycket i ett af naturen behagligt
ansigte? Och hvem vill klairdra den, som för en längre
stund, an som kan synas öfverensstämmande med en rätt
sund smak, dröjer vid en scen, lik den,
som hvarje dag erbjudes inom alla delar af det
omätliga riket? Ty man tanke sig likaledes en
samling qvinliga varelser i den lätta drägt, hvilkens
beskaffenhet teckningen å föregående sida något så när
angifver, med det långa, glänsande, svarta, framtill
benade och öfverallt af glimmande guldprydnader
genombrutna håret böljande öfver axlar och rygg,
alla smidiga som de ormar, af hvilka deras hemlands
skogar hvimla, men .tillika med något af det dufvolika
behag, af hvilket äfven den sjunkna qvinnan först
sent öfvergifves! Man tanke sig ock hela detta haf af
rörelser, lifvadt af den storm, som på kapellmästarens
(tschelinbikarens) vink dånar från cymbaler, tamtamer
och tamburiner och ändå ej är högljudd nog, för
att ej genomskäras af klapprandet och klingandet
från - för att ej tala om kastanjetterna - alla de
smycken, spännen, kedjor, . bjellr or och skallror,
mad hvilka de blomster-smyckade danserskorna kring
hals, bröst, arm- och fotleder äro utstyrda! Man
tanke sig slutligen alltsammans belyst af det - i
bästa fall med månens förmälda - brokiga ljuset från
mångfärgade papperslanternor eller det fladdrande
från talrika bloss, hvilka sprida en vällukt,
tillräcklig att påminna om, så.vidt ingenting annat
gjorde det, i hvilket kryddornas, rökelsens, sagornas
och undrens land det är, vi befinna oss! Goethe
har, som ingen annan, målat bajaderen i hennes
förnedring ej mindre, än i hennes upphöjdhet -
den senare hvarken större eller mindre än den,
hvaraf i allmänhet den qvinliga, naturen är mäktig -
i sin på en indisk legend grundade, mästerliga dikt:
»Guden och bajaderen^ och ehuru vi befara, att vi för
många af våra läsare blott anföra, hvad som redan är
för dem bekant, kunna vi dock ej motstå frestelsen
att afsluta denna vår flyktiga skildring med en i
detta sammanhang så passande erinran om innehållet
af detta bajaderens apoteos eller, om man så hellre
vill, denna hinduismens Magdalenamyt. - Mahadeon
eller Yischnu, den kärleksrike guden, hade ännu en
gång nedstigit till jorden, för att lära känna dess
invånare, genomlefva dessas alla fröjder och qval
och efter den gjorda erfarenheten kunna rätta sina
belöningar eller straff. I skepnad af en blomstrande
yngling kommer han så en afton till utkanten af den
stora staden och ser der, utanför ett ’af de yttersta
husen, en glädjens prestinnU och på samma gång ett
dess offer, en sminkad bajader, som med alla sitt
yrkes konstgrepp söker förmå honom att taga in i
hennes kyffe. Guden efterkommer hennes önskan, och
hon betjenar honom på slafviimevis, men en känsla,
den hennes vanliga kunder ej förmått ingifva 4ienne,
insmyger sig på samma gång i hennes hjerta-, hon
gripes af kärlek till den sköne främlingen. Han,
för hvilken detta ej förblifver doldt, beslutar att
pröfva henne. Efter en natt, tillbragt i sinnesrus,
vaknar hon, för att finna sin vid hennes sida hvilande
älskling liflös, och alla hennes försök att väcka
honom förblifva fruktlösa. Presterna infinna sig, för
att afhemta den döde till bålet. Utom sig, bönfaller hon
att få förena sin aska med hans, men tillbakastötes under
påminnelse, att hon ej vore hans maka, blott en usel bajader,
som borde lefva för sitt yrke och intet annat. Dock – hvad
är det som kärleken rädes? Hon genombryter skaran och
störtar sig i elden, i famnen på den älskade, som i detsamma
reser sig, för att med henne sväfva till det rätta hemmet
för en gudom, som
"Gläds, då sig syndaren slitit ur garnen,
Och hemtar med fröjd de förlorade barnen
I lågande famnen till himmelen opp!"
-o-.
-
Betharram.
Den lilla orten Betharram är belägen i samma departement
(Basses-Pyrénées) och vid samma flod, Gave
de Pau, som den stad, der stamfädren för tvänne
konungaätter, husen Bourbon och Ponte-Corvo, först sågo dagen.
Ehuru dess namn ej förekommer på häfdens blad, med
andra ord ej är förbundet med någon historisk tilldragelse
af betydenhet, försvarar den det oaktadt ej illa sitt rum i
den minnesrika och natursköna nejden. De fromma lockar
den genom sitt berömda kapell, turisterna genom sin gamla,
pittoreska bro. Det förra förskrifver sig i sin nu varande
gestalt blott från sexton hundra-talet, men stället stod redan
långt derförut i rop för helighet och besöktes af talrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
