Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betharram - På Capri. Idyll. Thore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pilgrimer. Det äldre kapellet skall hafva uppförts redan i
slutet af elfte eller början af tolfte århundradet och förstördes
i det sextonde af hugenotterna. Sägnen förknippar dess
tillkomst med ett slags underverk: en ung flicka hade fallit i
Gavefloden och var nära att omkomma i dess strida vågor,
då hon lyckligtvis fick fatt i en trädgren, med hvars tillhjelp
hon åter bragte sig upp på det torra. Som hon i sin nöd
åkallat den heliga Jungfrun, tillskrefs räddningen dennas
särskilda mellankomst, och till hennes ära både fick stället sitt
namn (Betharram, på landets språk liktydigt med »beau
rameau», vacker eller god gren) och byggdes kapellet, dit
sedermera de troende, äfven från aflägsnare trakter, hvarje
Marie himmelsfärdsfest vallfärdat, för att låta välsigna sina
rosenkransar. Upphofsmannen till kapellet åter skall hafva varit
den berömde »vicomten» af Béarn, Gaston, den fjerde med
detta namn, en Gottfrieds, Tankreds och Raymonds stridskamrat
i det första korståget och en tapper riddare, men på
samma gång en ädel och menniskoälskande man samt en af de
första regenter i Europa, med lutning åt hvad en nyare tid
kallat konstitutionella tänkesätt.
Den å teckningen sid. 212 framställda bron utmärker
sig på samma gång genom sin enkelhet och djerf het i
konstruktivt afseende. Naturen har här i sin ordning förskönat
konsten, i det den öfverdragit stenen med en klädnad af
murgrön, som släpar i vattnet, likt slöjan efter en sjönymf.
Från krönet af bron har man en vidsträckt utsigt, deribland
öfver tvänne städer: nedåt floden ses det på en slätt liggande Nay,
uppåt densamma Saint-Pé, inbäddadt i en amfiteater af klippor.
-
På Capri.
Idyll.[1]
Capri drömmer sött uppå
Yppig bädd af bolstrar blå,
Kärligt smekt af vestan,
Middagssolen kysser varm
Slumrarinnans nakna barm ...
Tyst är nu Marinans larm,
Intet stör siestan.
Der på stranden hänger tätt
Streck vid streck med tvätt vid tvätt;
Hvita plaggen vaja
Af och an för vind ibland,
Torkas nu i solens brand,
Jämnkas här och der ett grand
Af la lavandaja.
Henne ingen ro bestås
Här bland lakan, linnen, krås,
Strumpor och flaneller ...
Kring sin mor med lek och skratt
Två små pysar tulta gladt;
Skjortor ej på dem hon satt,
Inte byxor heller.
Nära strand ett litet skär
Sköljs af sjön. Nu står hon der.
Må ej foten slinta!
Ofta så hon stirra plär
Efter den, som hon har kär:
Fiskarn Beppos hustru är
Tvätterskan Giacinta.
Storm och haf är Beppos lust.
Ej är han försigtig just,
Djerf dess mer. Han var i
Lifsnöd ofta nog, minsann,
Blef dock alltid räddad: han
Tycks stå särskildt väl hos San
Niccolò af Bari.
Se, på hafvet re’n hemåt
Dansar fram hans lilla båt,
Lustigt seglet sväller.
Snart hän lyckligt nått sin hamn,
Ropar henne högt vid namn,
Öppnar vidt sin bruna famn ...
Hör, hur kyssen smäller!
Ack, San Niccolò ske pris!
Nog han hjelper den, som vis
Sig till honom tryggar,
Fast det mörkt ser ut ibland! –
Fångsten släpas opp i land,
Snart nog spritta der i sand
Tusen silfverryggar.
Nöjd Giacinta ser derpå,
Ger likväl San Niccolò
Ärona och Gudi.
Beppo gör med välbehag
Ungefärligt öfverslag
Af hvad han i sta’n i dag
Kan få hem i scudi.
Men ... så Cecco bär sig åt!
Pilten ner i faderns båt
Smyger sig helt sakta,
Några tysta slag han ror,
Drömmer att han re’n är stor,
Ja, och ... glömmer lille bror,
Som han satts att vakta,
Lille bror Perino, han
Tröstar sig så godt han kan,
Lilla hjertegrynet:
Också han vill verlden se –
Är han inte karl kanske? –
Och han kraflar ett-tu-tre
Ner till vattubrynet.
Der han sitter nu förnöjd
Och synbarligt har sin fröjd
Att med lilla handen
Rota vildt i sand och dam ...
Plötsligt blir han allvarsam:
Sicket kräk nu kryper fram
Säfligt der i sanden!
Aldrig har han tocket sett,
Hvad det är, hans lilla vett
Icke rätt begriper.
Rädd Perino aldrig var
Och, för att få saken klar,
Han ett tag i kräket tar ...
Aj, så besten kniper!
Pysen skriker. Mor far opp,
Får familjens yngsta hopp
Med en fart på armen ...
»Gudskelof, en krabba blott!»
Krabban slängs i hafvet brådt –
Och Perino somnar godt
Invid modersbarmen.
När, Perino, du blir stor,
Mera ondt, än nu du tror,
Skall dig säkert drabba
Städs i skiftande gestalt, –
Lär dig då ta saken kallt,
Ty du råkar öfverallt
Mången otäck ... krabba!
Thore.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
