Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kärlekens makt. Teckning ur lifvet af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
gåfvo sig icke längre tid med att röka. "Jag går
med obe-sedt!» Tornér slog handen hårdt mot bordet,
oturen förföljde honom.
«Vi sluta nu», föreslog Berger, »skål!»
»Nej, revanche, jag slutar ännu icke!»
»Får gå! Skyll dig sjelf, knack!»
»Icke ett enda parti!» Dessa ord susar hest öfver
torra läppar och en känsla af qväljning kom öfver
Tornér, då han med nervös oro blandade korten till
ny gifning. »Icke ett enda parti!»
»Du spelar bort en hel förmögenhet.» Vännen Berger
skötte sina kort med en lätthet, som om den förmodan,
han nyss uttalat, innebar något, hvilket icke särdeles
rörde honom. »En hel förmögenhet, parole d’hoimeur!»
och han tryckte åter i sin ficka en sedelbundt,
som han vårdslöst hopskrynklade.
»En hel förmögenhet!» Dessa ord upprepades gång på
gång i Eudolf Tornérs inre, under det han tömde de
gnistrande vinglasen. Med allt större ifver skötte han
kortlapparna, med allt större ihärdighet förföljdes
han af oturen. Ljusen brunno ned i stakarna, den gråa
dagningen trängde in. »Nu icke en gifning till», sade
Berger, som sköt sin stol från bordet, och vännerna
skakade hand med Tornér och ropade ett: »au revoir».
Den unge mannen kastade sig half klädd på sin säng-,
han tryckte sin brännande panna mot örngottet. »En
hel förmögenhet!» mumlade han. Hade han då verkligen
spelat bort en sådan? Var det då kommet så långt?
En lätt skakning flög genom hans lemmar, han
reste sig hastigt och fattade med darrande händer
konjaksflaskan, som han förde till sina läppar.
»Bah, det är ju icke vardt att sörja! Kommer dag,
så kommer råd...»
Den unge mannen spetsade munnen till en hvissling. Han
ägde ju kunskaper och talanger; han skulle
arbeta. Nej, han vore icke förlorad! För resten hade
han ju icke förstört en förmögenhet. Tjugotusen
kronor kunde väl icke komma under rubriken
förmögenhet? Visserligen vore det penningar, det var
ett onekligt faktum, och lika onekligt var, att dessa
penningar vore på god väg att så småningom försvinna,
men...
Det kom nu ett hvisslande ljud öfver läpparna, toner
utan någon melodi, och som han hade ett musikaliskt
öra, slutade han plötsligen af instinkt. Han
undrade, hvarthän det egentligen skulle taga vägen
med honom. Han förde konjaksflaskan åter till sina
läppar och tog några långa drag, hvarpå han sade
till sig sjelf, att vägen vore utstakad och att han
skulle arbeta. Han hade ju fått en vårdad uppfostran,
han hade egnat sig åt ett yrke. Konstnärslifvet
hade haft en viss lockelse, det var kanske till och
med en smula artistiskt att föra ett oregelbundet,
nyckfullt lif. Men nu skulle han icke allenast den
följande dagen gå till akademien, han skulle äfven
börja med att gifva musiklektioner, och sedan -
ja, sedan skulle han kanske nå det mål, som hägrat
i fjärran, kanske skulle han en gång, som artist,
få ett äradt och berömdt namn.
Ett leende spelade på hans läppar, ett matt och
omedvetet, en drinkares slappa leende. Solen sken in
i hans kammare, strålarne bländade hans af nattvak
svidande ögon, hvilka nu slöto sig. Han vände sig
mot väggen; han kunde ju icke göra något bättre än
sofva? Snart andades han tungt och långsamt.
II.
Några veckor hade förgått efter denna genomvakade
natt. Rudolf Tornér vandrade med långsamma f j ät den
gata framåt, som förde till hans bostad. Han kastade
sina blickar hvarken till höger eller venster. De mest
välbildade fötter, de och förföriska klackar hade i
denna stund icke någon lockelse för honom, och de
kokettaste flor fingo fladdra, utan att hans ögon
tycktes hafva lust att lyfta sig, för att granska
de tjusande drag, hvilka möjligtvis gömde sig der
bakom. Hans smärta, välklädda gestalt ådrog sig
måhända mången blick,
den han ej aktade besvara. En vårdslös likgiltighet
för den yttre verlden tycktes hafva intagit honom,
och medlen rörelse af vämjelse kastade han bort sin
halfrökta cigarr.
»Jag tror, du hvarken ser eller hör», yttrades då
af en röst tätt bredvid honom, och en ung, något
undersätsig man slog honom på axeln; »men som jag
flera gånger förgäfves sökt dig i ditt hem, är jag
glad att träifa dig så här å propos.
»Helmer, gamle kamrat!»
»Låtom oss gå in på källaren här och dricka ett
glas! Kypare, punsch och bilinervatten. Och nu, min
bror, hjert-lig tack för den tjenst, du gjorde mig
för ett halft år sedan.»
»Tjenst», upprepade Tornér, sökande i sitt minne.
»Den skräddarräkning, du gick i borgen för, har
jag lyckligen och väl betalt.» Helmer öppnade en
plånbok. »Se, här har du ditt namn tillbaka. Jag
vet icke hvad jag skulle hafva tagit mig till, om
du ej hade hjelpt mig. Om jag icke hade fått kläder,
skulle jag ej kunnat komma utom en dörr; jag hade måst
uppgifva studierna, jag hade fått lägga mig inne och
dö som en hund. Nu har jag tagit min examen.»
»Du är flitig, du...»
»Som en myra. Om något år är jag välbeställd
läkare. Kommer du ihåg, när vi voro i sjette
klassen? Jag tänkte då bli prest, och du skulle bli
musikdirektör, kompositör och så vidare. Nå, huru
går det?»
»Det går med den saken ungefär, som med dina
prest-funderingar. Nej,: jag vill icke ha en droppa
mer.»
»Går du redan? Jag skulle ännu velat spraka med
dig... Du är en rik pojke och förstår icke hvad,
"bekymmer betyda, men du gjorde en god gerning, då du
på min räkning tecknade ditt namn. Gutår, och tack!»
»Låtom oss aldrig tala om det!»
Tornér aflägsnade sig.’ Medvetandet om att hafva gjort
en god gerning lade i hans sinne en viss spänstighet
och nerv. Detta var icke den enda tjenst, han visat
en kamrat; han kände en viss benägenhet att småle.
Sedan den ödesdigra natten, då han spelat bort, om
icke den sista resten, så dock en stor del af sina
penningar, hade nätter följt, hvilka dragit med sig
den lilla återstod, som ännu hade funnits qvar, och
vännen Berger hade sopat hans mynt som vinst i sin
ficka. Men detta var icke allt. Det fanns något annat,
som grämde honom lika mycket och kanske mera, än de
förlorade penningarna. Vid en ny termins början hade
han glömt att i rätt tid anmäla sig till inträde i
musikaliska akademien, och härtil kom hans i allmänhet
oordentliga uppförande; allt nog, han hade blifvit
utstruken ur akademiens artistklass.
»Det qvittar mig lika, hvad som än må hända», hade han
nyss förut sagt till sig sjelf; nu, efter återkommen
spänstighet, tänkte han: »Jag skall visa akademiens
ledamöter, att jag äfven på egen hand kan arbeta.»
Det hade kommit en gnista af energi i hans själ,
hans steg blefvo bevingade, och han skyndade upp i
sitt rum samt slog sig ned vid pianot. Efter de första
ackorderna sjönk hufvudet mot hans händer. Energiens
gnista hade plötsligen slocknat, det qvittade honom
lika att visa, hvad han egentligen dugde till. »Var
icke lifvet likt en flod, och skulle han icke sjelf
följa med strömmen, tills han spårlöst försvann? Det
fanns för honom i detta ögonblick icke en strand,
dit han kunde drifvas af en längtande håg; djupet
och tillintet-görelsen voro honom nog. Ju fortare
han drefs, desto bättre, och han följde med muntra
kamrater ut i hvimlet, der han så länge som möjligt
ville njuta af glädjens fradgande skum.
I detta virrvarr af nöjen kastade han icke någon
bestämd tanke på, huru han skulle handla, när hans
sista tillgångar voro slut. Han besvärade sig icke
med att eftersinna, huru han borde bete sig, för
att förvärfva ett dagligt bröd. En oredig tanke på
att gifva musiklektioner eller söka inträde på något
kontor föresväfvade honom understundom, men »kommer
dag, kommer väl råd»; ännu behöfde han icke allvarligt
tänka derpå. Han hade ju ficklån att fordra, och ett
och annat inflöt verkligen, men som det måhända just
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
