Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kärlekens makt. Teckning ur lifvet af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
icke är behagligt att blifva »björnad», kunna vi ju
ej förtänka, om vännernas antal glesnade något.
Herr Tornér hade i samqväm ofta fört ordet, och man
borde med synbart nöje lyssnat dertill; nu var det
en och annan som tog ordet i hans ställe, och hans
tal började man allt mindre och mindre beakta.
Vännen Berger, som svurit på, att han kunnat gå i
döden för Tornér, som kallat honom och sig sjelf för
Orest och Pylade, denne vän utvecklade understundom
en oerhörd brådska, då de båda sammanträffade, ryckte
litet otåligt på axlarna, då Tornér talade om sina
dåliga affärer och sättet att reparera dem, rådde
honom att vända sig till någon annan vän med sina
lånetransaktioner och påstod sig vara fullkomligt utan
alla bekantskaper och relationer, när Tornér ett par
gånger med ett begär till återupprättelse bad honom
rekommendera sig till en plats som kontorsbiträde
eller som lärare i pianospelning. Det fanns äfven
andra personer än Berger, till hvilka Tornér med
tilltagande dagliga bekymmer vände sig, för att få
behöfliga rekommendationer till att kunna börja
ett verksamt lif, utan att han dock rönte någon
framgång. Orsaken dertill var kanske mest att söka
i det oregelbundna lif, den unge mannen förde.
Dessa utbrott af begär efter arbete och inkomster voro
periodiska och inträffade allt mera sällan. Tornér var
midt i strömmen. Han aktade knappast på det bemötande,
han rönte; liknöjdheten för hvad som passerade med
honom sjelf och omkring honom hade gripit honom allt
djupare. Han markte knappast, att de forna kamraterna
icke längre svärmade kring honom; han märkte knappast,
att han fått nya vänner, hvika måhända icke voro
klädda efter sista modejournalen och hvilkas
samtalston icke var fullt glädtig. Ofta berörde de
lifvets vedervärdigheter samt de bittra dagar, de
måhända sett, med saknad talande om det framfarna,
på samma gång de anklagade en oblid försyn, som sändt
dem i verlden, och ett oblidt öde, hvilket var orsaken
till deras hopade motgångar. De syntes naturligtvis
icke på några vilkor vara hågade att erkänna,
att det var af egen förskyllan, som de framsläpade
detta lif. De talade gerna om drömda vigi-lanser,
som skulle förbättra ställningen för dagen, utan att
besväras af några oroande framtidstankar, de roade
sig med att på lediga stunder beräkna t. ex. det
sannolika af en Rotschilds inkomster per dag, timme
och minut samt kände en vällustig njutning af att
orda om millioner. En viss skämtfullhet fanns dock,
när de höllo toddyglaset i handen, och då framträngde
också till dem en gyllene glimt af hopp.
Men äfven dessa vänners antal minskades, de försvunno,
nya trädde i deras ställe, sluskiga herrar, som icke
ansågo sin ära förnärmad af att af forna bekantskaper
tigga en skärf och hvilkas enda verksamhet för
hjernan var att utfundera, hvar den eller den
för detta vännen, skolkamraten eller bekantskapen
hade sin bostad, för att uppvakta med bref, deri
de roade sig med att skildra kanske mången gång
en diktad sjukdom, för att * gifva behöflig färg
åt det verkliga eländet och framkalla en allmosa;
dessa herrar, hvilka i allmänhet icke visste, hvar
de egentligen borde slå upp sin bostad för natten,
herrar, hvilka om vinternätterna lågo på en soffa
eller på golfvet hos någon bekant och tillbringade
sommarnätterna på någon soffa i Berzelii park eller i
Kungsträdgården; herrar, hvilka skämtande talade om
sommarens stora behag, då det var hus i hvar buske;
herrar, hvilka hade en viss benägenhet att endera
ofreda eller sky ordningsmaktens upprätthållure och
som, utan att äga ett öre på fickan, kunde infinna sig
på någon krog, inväntande någon bättre lottad bekant,
som kunde bjuda på ett par supar samt en smörgås,
och som hvarje qväll hade en viss benägenhet att
stå osäkert på sina ben och som raglande uppsökte
de sofplatser, en mild försyn kunde skänka. Dessa
herrar besvärade .3ig aldrig med ens en skymt af
framtidstankar, och bland dem vandrade snart Rudolf
Tornér som en förtrolig bror, medan han nu icke ens
syntes hafva saknadens minne af ett bättre förgånget.
Så, småningom hade han fallit, liksom då någon halkar
utför en trappa, steg efter steg; kanske dock att
fallet gjorde honom smärta, ty mången morgonstund såg
man honom, med hufvudet stödt mot händerna, måhända
grubblande öfver sättet att kunna resa sig igen,
för att som en aktad samhällsmedlem på ärligt sätt
förvärfva sitt bröd. Denne man med goda föresatser
ägde dock icke kraft att genomföra dem; han såg
bråddjupet under sig, ömkades öfver sig sjelf och
dränkte sina sorger i ruset.
Utan hemvist och skydd, sjönk han så ned i dyn af en
eländig tillvaro, der han omsider stannade bland de
olyckliga försvarslösas antal.
III.
I ett luftigt rum vid Regeringsgatan, genomträngdt
af solsken och blomsterdoft, satt en ung, svartklädd
qvinna, hvilkens intagande ansigte var vändt mot en
man, som uppmärksamt betraktade henne.
»Ja, fru Gärder, ännu några månaders vistelse här i
staden, och flickan blir kry och stark; jag svarar
för, att höftsjukan snart skall bli fullkomligt häfd.»
Det var ett vackert leende, hvarmed den unga modern
betraktade läkaren, och med en hjertlig tryckning
gaf hon honom sin hand. "Ännu en sak:?, sade hon,
»här hos farmor är ett rätt godt piano, och Constance
önskar att få spela, Skulle en sådan ansträngning
skada henne?»
»Några fingeröfningar och litet klink för en
nybörjare», svarade den unge läkaren med ett
småleende, »tror jag nog utan skada för helsan kan
användas som tidsfördrif.«
»Doktor Helmer känner väl icke någon ung flicka,
som för billigt, riktigt billigt pris, hvilket kan
öfverensstämma med en fattig enkas tillgångar, skulle
vilja gifva lektioner?»
»Någon ung flicka? Nej, sannerligen, icke någon,
som jag vet ger lektioner.»
Läkaren hade rest sig upp för att gå, då han
plötsligen vände sig om. »Man musicerar litet hvart
man än vänder sig.» Doktor Helmer var förmodligen
icke någon stor musikvän, ty det låg nästan en viss
ringaktning i hans ton. »Men hör på, fru Gärder»,
tillade han och fick plötsligen ett mera intresseradt
uttryck, ungefärligen som om han hade fått en idé;
»jag kunde rekommendera en lärare, som jag vet
är skicklig, en, som har genomgått musikaliska
akademien, och med att antaga den person, jag nu
tillåter mig förorda, gör fru Gärder ett verkligt b
armher tighets verk.»
»Ett barmhertighetsverk mot mig sjelf, att få en
skicklig lärare. Men hans fordringar?»
»Min bästa fru Gärder, det kan hopa sig
tillfälligheter i lifvet, då en menniska måste
uppgifva alla fordringar, hvad namn de än hafva
må. Hvad särskildt den ifrågavarande personen
beträffar, så vore det ett den menskliga kärlekens
verk att öppna sina dörrar för honom.»
Läkaren hade fattat den unga enkans båda händer och
satt nu åter förtroligt bredvid henne. »Jag har en
gång ägt en skolkamrat, en glad kamrat, och under
vår uppväxt voro han och jag oskiljaktiga. Med
åren kommo vi från hvarandra. Olika banor och
framtidssträfvanden voro orsaken. För ett par
dagar sedan gjorde händelsen, att jag stötte på
honom... Ehuru förändrad, kände jag igen honom, han
har en gång gjort mig en ovärderlig tjenst, räddat
mig rent af från undergång. Om jag nu i min tur kunde
gagna honom/ Tag honom till lärare för Constance! Ett
dylikt förtroende skulle kanske hos honom väcka en
känsla af, att han dock icke förlorat allt menskligt
värde eller åtminstone, om icke något annat, förskaffa
honom en liten välbehöflig förtjenst.»
»Ack, doktor Helmer, det behöfs icke så många goda
ord för hans antagande», sade den vackra enkan med ett
älskvärdt uttryck. »Doktor Helmers önskan är mig nog;
skulle jag icke vilja efterkomma den!»
»Ja, ja, lof va icke mera, än fru Gärder vill hålla,
ty vet, att den ifrågavarande personen tillhör
arbetsinrättningen.»
»Arbetsinrättningen!»
»Och går klädd i inrättningens drägt.»
28*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
