Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från La Plata. Upptecknade för Familj-Journalen af C. T-r. - Silhouetter. Elam Lundgren - Det moderna Bagdads qvinnor. Pi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
239
tära sitt rof. Så snart dagen åter grydde, anföll
han lejonet, hvilket ännu alltjemnt, bar det illa
söndersargade liket i sitt gap.
För att få vilddjuret att göra stånd, dref han det
undan från ungarna, fattade en af dessa och kastade
den bakom sig. Nu släppte lejonet barnets lik och
gjorde språng mot sin angripare. Denne följde troget
de lärdommar, han fått af fadern, och vek snabbt
åt sidan, rännande sin långa knif i buken på det
förbifar ande djuret, hvilket, väl åter på marken,
ursinnigt vände om, för att förnya anfallet, men fann
Eusebio tätt inpå sig, bjudande sin lindade arm åt
dess vredgadt blottade tandrader.
Lejonet högg sig fast, men ögonblickligen rände
Eusebio knifven gång på gång i dess bringa och derpå
med säker
hand genom ögat in i dess hufvud. Lejonet föll,
men först sedan Eusebio blifvit illa tilltygad af
dess klor.
»Och detta väldiga djur», slutade ägaren sin
berättelse, »är en af de fångade lejonungarna. Han
är nu fyra år gammal.»
På min fråga, huru det varit möjligt att få detta
rofdjur så tamt, svarade han, att han bibragt lejonet
den mest bestämda afsrnak för rått kött och blod,
genom att gifva det sådant försatt med kräksalt,
och för att anfalla lefvande varelser, genom att låta
det äta upp lätt förgiftade lamm, kaniner och andra
smådjur, hvaraf det alltid blef illa sjukt.
Han tillade som sin öfvertygelse, att djuret förr
skulle dö af svält i hans slagtarbod, än taga ett
stycke kött för att dermed stilla sin hunger.
Silhouetter.
XIV.
Min älskling, stig ut på balkongen här,
Det är tidigt och ingen oss ser.
Om ej din förtjusande morgondrägt
Är så riktigt i ordning, hvad mer!
Se, brokiga astrar och dalior stå
Bland daggbestänkt vallmos glöd,
Och gulnade rankorna famna en lönn.
Som frosten har färgat röd.
Och svanorna draga mot sydlig strand,
För dem är det redan höst;
För mig är det vår, ty i går blef du min,
Och nu är det vår i mitt bröst.
XV.
Och isen slagit från strand till strand
Sin glänsande spegelbro;
På trädens grenar i kylig prakt
Små rimfrostblommor gro.
Att glömma den ljufva sirenen är lätt,
Om jag finner en vänlig vak.
Der nere bland vassen jag hvilar i frid
Under strålande silfvertak.
XVI.
Säg, minns du den herrliga qvällen?
Det var varmt, det var grönt, det var vår.
Jag kan den aldrig förglömma,
Om jag lefde i tusen år.
Säg, minns du der borta vid stranden
Den mörka, lummiga al?
Vi köpte en flik af himlen
Till priset af eviga qval.
XVII.
När stormen far öfver heden
Och hvirflar upp blad och bark
Och furan med slitna grenar
Sig böjer mot gräslös mark,
Då ilar jag ut i natten;
Jag vill lyssna till kamp och strid,
Jag vill höra grenarna sucka
Och ilarna tjuta dervid.
Hur länge skall striden räcka? När blir väl min
ljusalf stark? Den bolmört, dämonen planterat, När
slits den ur hjertats mark?
XVIII.
Jag kysst dina rosenläppar,
Jag lagt om ditt lif min arm,
Jag tryckt det skälfvande bröstet
Emot din svallande barm.
Ack, mången talar om himlen
Och vet likväl ej hvar den är,
Men jag, min älskade flicka,
Jag vet, hvar min himmel är!
XIX.
Och allt är så tyst. Blott en ruda.
Försöker att sönderslå
Den genomskinliga spegeln
Med näckrosblommorna på.
Vår julle glider så sakta
In i ett tyst gemak
Med grönskande nate till matta
Och blommande videtak.
Och båda blicka vi nedåt. –
Säg, tänkte du då som jag:
O, vore vi bägge der nere
Och gästade Ägir i dag!
Ej hindrades der våra kyssar,
Ej stördes vårt älskogsprat –
Dit följde väl ej din mamma
Med sin stickning och sin pirat.
Elam Lundgren
Det moderna Bagdads qvinnor.
För att upprepa något, som förut sagts otaliga gånger: hvilken bok är ej Tusen och en natt! Det är ingen bok att sätta i händerna på våra barn, men det är icke dess mindre en, som de förr eller senare, och med aldrig sinande förtjusning, skola läsa: en bok för alla åldrar, både den allra tidigaste »vårbrytningens», då den raske Sindbad, den blomstrande vårens, då den lycklige Aladdin, sommarens, då den rik vordne Ali Baba och höstens, då den stränge Harun äro de hjeltar, dem vi följa med växlande känslor af deltagande och afund. Och mellan hvilka bräddar flyter ej här sagans guldsandskimrande flod! Som vore den Tigris sjelf, speglar den all Bagdads, hvilket vill säga jordens, största herrlighet i sina snabba vågor: den glänser af perlor och gnistrar af ädla stenar, den lockar med förtrollande parker och blomstergårdar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
