Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Kalmar anno 1525. Historisk skiss af Sune Folkesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
På slottet blef herr Henriks tidningar, om
den anryc-kande hären, mottagna. med oro. Han
uppmuntrade dock knektarna med förespeglingen om
den snart inträffande förstärkningen från Tyskland,
och de svuro å nyo alla att hålla herr Berent sin tro
och lofven, hvarefter hvar och en gick till sin post.
Senare på aftonen voro knektarna samlade nere
i brunns-hvalfvet i vattentornet, rundt omkring
kolelden i spiseln. Jöran Bysseskytt fejade sitt
vapen mycket omsorgsfullt,
"Hvad ser du för märkvärdigt på det der?» sporde honom
en af kamraterna, då Jöran noga undersökte låset.
"Jag ser efter, om det duger att märka kung Gösta med,
så att jag känner igen honom till härnäst vi råkas.»
»Det blir väl der du köpt haglena dina», skrattade
den andre, ty Jöran ansågs stå i förbund med den onde,
för ännu aldrig hade han felat ett skott.
»Kan väl hända», genmälte Jöran buttert.
»Men det är allt synd på karl», menade Per Stolt;
»han är karlavuligare, än den fina herr Berent,
som vi skola slåss för.»
»Tyst, du skräflare, och gå ut och se till gluggarna,
det likar dig bättre, än snacka om det du icke
begriper.»
»Men hvad tror du, Jöran?» återtog Per Stolt, resande
sig dröjande; »hvem af herrarna tror du har rätten?»
»Det rör mig inte; men den, jag har svurit min tro,
han har rätten för mig.»
Det blef omsider tyst i vaktrummet. Endast herr Henrik
Jute hade ingen ro. Han gick från torn till torn och
från post till post. Fruktade han månne ett nattligt
anfall? Han öfversåg noga alla tillrustningar, att
skyttena voro rätt ställda, att tillräckligt med vapen
var samladt i tornen, ifrån hvilka hufvudförsvaret
skulle ledas; han kände sjelf efter skottgluggarna
och vindbryggorna; han lyfte på en och8 annan af
de tunga stenar, som voro uppvältrade på muren,
och liksom vägde den möjliga skada de kunde göra,
hvarvid ett hemskt leende spelade kring hans skäggiga
mun. Slutligen gick han in i kungsgemaket, till den
unge herr Nils, herr Stens och fru Kristinas äldste
son, af Berent von Mehlen lemnad i Henrik Jutes vård,
när han sjelf, med sin familj, flydde från Kalmar
några veckor förut.
Henrik stannade framför bädden, på hvilken det
ljuslockiga barnet sof så fridfullt, omgifvet af
faror och strid, utan att veta, hvilken del det haft i
alla de stämplingar, som Sören Norrby och herr Berent
företagit mot Gustaf, utan att veta, hvilken dyrbar
insats det var i deras förrädiska lotteri om Sveriges
krona. Kanske tänkte herr Henrik på detta, under det
han betraktade den sofvande gossen, ty hans bistra
anlete veknade och en tår smög sig ned i krigarens
skägg. Han böjde ett knä och bad sakta: »Herre,
skydda du hans barndomsfrid, han är icke skapad för
bragd och krig, som hans fader, min ädle herre, och
Sveriges krona är kanske för tung för hans hufvud!»
Han svepte sedan in sig i sin kappa och lade sig
ned. på golfvet, vaktande så sin unge herre, för
hvilkens lif han gått i pant med sitt eget.
Kedan tidigt dagen derpå syntes ett dammoln vid
All-farivägen, som leder mot Yesterport, och starka
trumpetstötar och trumhvirflar förkunnade på långt
afstånd Gustafs framryckande. Det var en stark här
fotfolk och rytteri, ett stort antal skytt med allt
tillbehör, som nalkades Kalmar. Flottan hade redan på
ett hotande sätt spärrat hamnen. När Gustaf nalkades,
skyndade stadens råd att öppna stadsportarna,
och borgmästaren lemnade honom nycklarna, när han
med hela sitt lysande följe red igenom de öppna
portarna. Gustaf höll inne sin ystra häst och en
blixt af tillfredsställelse ljungade ur de skarpa,
blåa ögonen, när han mottog de framräckta nycklarna.
»Hafven tack, ni ädla herrar och ärliga tjenare,
som hållen eder rättmätiga konung tro och lofven! Jag
vill nu strax möta er på rådhuset och öfverlägga om
slottets stormning; men först vilja vi rida en rund,
prof vandes dem på slottet, hvad de hafva i sinnet.»
Främst i Kuretornets skottglugg stod Jöran Bysseskytt,
hans öga var kallt som stål, när det mätte hvar och
en af hoffolket. Hälften hade redan ridit förbi,
än tycktes han icke hafva funnit den, hans blick
så girigt sökte. Då sprängde herr Arvid Westgöthe
fram vid sidan af Lars Siggeson; han var iklädd sin
blänkande vapenrustning och syntes hufvudet högre än
de andra,
Jöran Bysseskytt lade an: »Nu skall du dricka
tvåmän-nings med döden!» mumlade han för sig sjelf,
fyrade af, och skottet träffade herr Arvid i låret
och sårade dessutom fyra andra hofmän.
Harmsen skyndade Gustaf fram. »Blef ni sårad, tappre
herr Arvid?» frågade han denne.
»Icke farligt, ers nåde, jag tänker att ännu är
inte den. kula stöpt, som blir min baneman; men de
hundarna, jag skall hafva dem detta i minnet!»
»Rid fram, herr Lars», befallde nu Gustaf, »och fråga
dem på slottet, med hvad rätt de förhålla konungen
hans eget slott och neka honom inträde der.»
När herr Lars stannade på slätten mellan staden och
slottet, syntes Henrik Jute på muren.
»Landsens herre och rättmätige konung låter spörja er,
med hvad rätt ni förhålla honom inträde på slottet
och om ni viljen gifva honom det godvilligt?»
»Gå ni till er herre tillbaka, och gif honom bud
från. oss, att vi känna ingen annan herre, än herr
Berent, och honom ämna vi hålla slottet tillhanda, så
länge det finns en själ qvar, som kan skjuta ett skott
och kasta ett spjut» - blef Henrik Jutes stolta svar.
»Så skylien er sjelfva!» svarade herr Lars och
återvände mörk i hågen. Gustaf väntade honom vid
Blockhuset, der han mönstrade knektarna.
»Jag läser svaret i er hotfulla uppsyn, ädle herr
Lars, och vi vilja icke längre töfva med att tukta
de olydiga, Yid Gud, jag skall visa dem, hvem som är
den rättmätige herren på slottet, skulle detta också
dervid jämnas med jorden; derför, till storms! Låten
knektarna genast föra upp skansverk för skytt et
mellan munkeklostret och slottet; vi måste skjuta oss
en port nog bred, att vi kunna hålla vårt intåg med
tillbörlig ståt», tillade Gustaf leende och fortsatte
derpå vägen upp mot rådhuset. En böljande folkmassa
följde den unge kung Gösta, den tjugonioårige hjelten,
som räddat sitt land; jublet och hurraropen växte
med hvarje minut och tycktes aldrig vilja sluta. Vid
rådhuset steg konungen af; han syntes rörd då han
vände sig mot den församlade folkhopen och en fuktig
glans i ögat förrådde hans inre rörelse.
»Hafven tack, ni goda borgare och svenner! Det är
oss kärt att se er glädje vid vår åsyn, och icke
allestädes hafva vi blifvit så mottagna som här. Yår
sak är rättmätig, och vi sätta, näst vår lit till
Guds starka arm, vårt hopp till ert trogna bistånd!»
»Lefve vår fru och kung Gösta!» jublade alla.
»Vi skola redligen hjelpa dig att drifva tyskarna
ur riket, kung Gösta, för nu vilja vi hafva svenskt
regemente», menade Mats timmerman.
»Och den rena läran», tillade en hög och fast stämma,
Gustaf vände sig hastigt om och hans ansigte klarnade
då hans öga mötte Nils Wittes.
»Tag icke illa upp, ers nåde, I kännen mig väl,
det var jag, som förde ert bud till biskop Brask,
mitt namn är Nils Witte, jag kommer för att bjuda er
min arm och mitt svärd, på samma gång som mitt lif.»
»Välkommen, herr Nils», sade Gustaf vänligt. »Vi
se er gerna vid vår sida i denna kamp - och kanske
behöfva vi er snart i en ännu hårdare», tillade han
saktar e;, derpå åter höjande rösten, fortsatte han:
»men nu till striden först! Jag löper till storms
redan i dag. Ni, herr Lars, står för skyttet, och
se till, att ni håller dem varma; ni, herr Olof
Larson, och ni, herr Clement Rentzel, kringrännen
samtidigt slottet med fyra fänikor; ni, herr Jöns
Olofson, anfaller på sidan, medan ni, herr Arvid,
med hufvudstyrkan och rytteriet stormar muren, sedan
den blifvit nedskjuten. Och vänta vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
