Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Kalmar anno 1525. Historisk skiss af Sune Folkesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
Ett skalkaktigt uttryck låg i Gustafs öga, när han
glädtigt mönstrade hela raden af nunnor, som skred
förbi.
»Hvar skola vi bland alla dessa fromma systrar träffa
på ett passande plåster för vår gode herr Nils? .Tälj
sjelf, ädle herre, och jag svär vid mitt konungsliga
ord, att ni skall få henne, om så både påfve och
prest lade sig emellan!»
»Tack, ers nåde, det löftet skall jag icke glömma,
om Herren med lifvet låter mig bestå i denna strid.»
»Ser ni, der komma alla svartbröderna med», tillade
Gustaf, »de äro som gamar, hvilka vädra rof-, nu
skola de väl läsa messor och med vigvatten stänka de
arma, som skola inför vår Herre med sina synder. Än
måste jag tiga - men deras räkenskaps dag skall icke
töfva länge!»
Gustaf red bort, sedan han utdelat ännu några
befallningar.
Aftonringningen ljöd från det närbelägna
systerklostret, alla föllo på knä och började med
stor andakt läsa utefter sina radband. Då och då
hördes i den klara aftonluften de döendes rosslingar
och munkarnas messor afbryta stillheten. Systrarna
gingo omkring och förbundo de sårade, gifvande dem de
stärkande drycker, som de medhaft. En af dem nalkades
herr Mls.
»M är sårad, ädle riddare», sade en röst, som han
skulle kännt igen midt under de mest dånande skott,
»låt mig förhinda er.» Nils räckte tigande fram. sin
arm, och medan nunnan lade omslaget till rätta,
lutade hon sig åt sidan och hviskade: »tack för rådet,
ni gaf mig i går afton!»
Nils tog hennes hand - och höll den fast.
»Jungfru Gertrud, kanske stupar jag i striden i
morgon-, vill ni svara mig på en .ting? Yill ni
gifva mig ett löfte? Yill ni lofva mig att, om Herren
sparar mitt lif, träda ut ur klostret och blifva min
brud? Lofvar ni mig detta, så biter hvarken eld eller
stål på mig, då är jag hård för alla skott och hugg,
men lofvar ni mig icke - ja, då sliter jag bindeln
från såret och förblöder här vid er fot!»
»Er höfves illa, herr Nils, att låta en qvinnas
ord hindra er från att strida för kung och rike,
och den man fäster aldrig mig, som blir blekare för
en jungfrus nej, än för skammen att öfvergifva en
rättvis sak.»
»Stolts jungfru, ni skall icke behöfva blygas för mig,
gif mig dock det ord, jag bad er om!»
»Icke ännu, herr Nils.»
»Så gif mig då en flik af er slöja att fästa på
min hjelm!»
Skygg blickade Gertrud sig omkring, ref derpå sakta
en bit från sin slöja och räckte riddaren - »det
är att förbinda ert sår med!» -hviskade hon sakta,
skyndade sedan bort och Nils följde hennes smärta,
höga skepnad, der den gick från man till man. Han
log och kysste den flik, hon lemnat, och fäste den
så på sin hjelm.
Allt blef snart tyst och stilla i lägret, endast
vakternas rop hördes då och då återstudsa mot
murarna. Yid midnatt stördes stillheten af väldiga
trumpetstötar- det var Peter Fredag som, jämte Jon
Pederson, stötte till lägret med sista återstoden
af hären.
Klar uppgick solen, när hären kallades till
anfall. Peter Fredag med sina fyra fänikor och herr
Jon Pederson skulle i dag med de friska trupperna leda
hufvudanfallet. Också ryckte de modigt an och deras
hotfulla hållning bådade fienden intet godt. Under
höga fältrop, och sjelf ridande främst, förde herr
Peter sina tappra skaror mot muren och stormade an
med ett oryggeligt mod och det mest kallblodiga
dödsförakt. Yid sidan af honom kämpade herr Jon
och herr Arvid. Efter den blodigaste kamp bestegs
muren och besättningen måste vika för öfvermaktén,
hvilken jublande trängde de tappra tillbaka mot inre
borggården, ehuru
de måste köpa hvarje tum ’och hvarje fotsbredd med
blod och lif. Men här hejdades stormen, ty under
natten hade besättningen, på herr Henriks befallning,
som ville ersätta slottet dess nedskjutna värn,
gräft en djup graf, och striden upplågade här
med ett ursinnigt raseri mellan de stormande och
besättningen. Döden mejade de modiga skarorna som
gräs, ty besättningen löste här sin ed med strömmar
af blod och försvarade grafven med okuflig styrka och
en nära öfver-mensklig ansträngning. Af de tappra
rotarne under Peter Fredag vände icke m tillbaka,
de betäckte som en sköldborg sin höfdings lik,
och föllo så, en dyrbar sådd för landets frihet
och ära. Och samma öde öfvergick den andra skaran
under herr Jon. Lika dödsföraktande och tillika
eldad af hämnd öfver fallna kamrater, sökte den och
fann hjelte-döden vid sin fallna höfdings sida, då
trumpeterna kallade till återtåg och räddade de fyra
skaror, som ännu åter-stodo.
Gustaf hade med blicken följt sina tappra män. Men
när han såg de spridda, glesa hopar strykas ned,
då kallade kallade han till återtåg, brast i tårar
och vände sig bort.
»Biåsen till återtåg», ropade han, »det är nog med
fria hjeltar och dugliga krigsmän fallna. Herren
tyckes stå oss emot i denna resan. Yi skola belägra
dem och antingen hungra ihjel dem eller måste de gifva
sig. Låten skyttena ständigt spela dem med kartover
och slangor i öronen, vi vilja gifva dem betaldt igen,
och fören de sårade till hospitalen och skafien de
fallna i jorden.»
Döden hade i denna strid skördat många offer bland
Gustafs tappra höfvidsmän och folk, och de sårade,
som buros till Helgeandshuset, voro nära på lika
många. Herr Nils Witte var en ibland dessa-, men vid
hans bädd satt syster Gertrud både dag och natt som
hans sjuksköterska. På slottet var manfallet lika
stort. Bland de dödade låg Jöran Bysse-skytt, ännu
hållande handen knuten och anletsdragen förvridna
af hat. En dyster, modlös stämning rådde ibland de
qvarblifna, alla ropade på att dagtinga och Henrik
Jute tvekade icke längre att skicka bud till Gustaf
och begära fritt aftåg.
Men emedan Gustafs tappra mäns död gjorde honom döf
för mildare känslor, svarade han förbittrad, att
förr läte han dem dragas ut med håret ur slottet,
än gifva dem fritt aftåg. Med detta besked vände
buden åter till herr Henrik, som otåligt väntade
deras återkomst. Yid mottagandet af detta budskap
vaknade åter all hans kraft.
»Hören, ni män, er vill den bondekungen draga här ut
med håret-, säg, hvad svaren ni?»
»Förr stupa vi till sista man i ärlig strid!» blef
svaret från de utmattade och sårade krigarna.
Men Gustaf stormade icke mer, han höll blott slottet
kringrändt och besköt det oupphörligen. I>agarna
gingo, ingen undsättning från Tyskland kom, och
besättningens belägenhet blef mera förtviflad,
allt som dess motstånd retade Gustaf till hårdare
medfart. Nu var också den dag förliden, intill
hvilken den svurit att hålla herr Berent slottet
tillhanda. Herr Henrik fann med grämelse, att han
icke längre hade makt med knektarna, hvilka ansågo
sig fria från eden, och den heliga Mar-gretas dag
tågade hela skaran, anförd af herr Henrik, som höll
den unge herr Nils vid handen, upp på rådhuset,
öfverlemnande åt konungen slottets nycklar.,
Så slutades den blodiga stormningen af Kalmar slott,
der några få mäns mod och tapperhet trotsat en hel
här. Kanske intet blad i slottshistorien är blodigare
än detta-, men kanske ock att intet annat äger
upptecknade sådana prof på hjeltemod och dödsförakt,
som det, hvilket visades af dessa vilseförda krigare,
hvilka trodde sig böra infria eden tillben förrädare
med otrohet mot sin konung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
