- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 20, årgång 1881 /
257

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ökensånger. Anna A.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i ångt från min barndomsdal jag styr min gång

ot ökengränsen, der, i morgonflamman, Mig tyckes
jord och himmel smälta samman. Ljud under vandringen,
min glada sång!

Att Ökenvägen villsam är, jag vet. Jag vet, att sanden
under foten bränner, Att törst till döds en pilgrim
ofta känner - Men äfven öknen har sin herrlighet.

Med själen full af toner och af hopp

Framåt jag ilar, med min staf i handen.

Oaser ser jag höja sig ur sanden.

Bland grönskan blommor skjuta knopp vid knopp.

II.

Jag bröt en blomma, ljuf till färg och doft, Så
tycktes mig, men gift i kalken bar hon Och ånger i
mitt sinne lemnat har hon. Nu går min bana långt från
hennes stoft.

Jag sjöng. Mig tycktes, att jag fick ett svar;
Det var den tomma rymdens eko bara. Om vänskap läste
jag i ögon klara, Nu jag förstått, att falsk den
glansen var.

Dock hafver sig af längtan än min barm: En verld af
namnlös sträfvan dväljs derinne. O, fins ej glöd
i någon pilgrims sinne? Gifs ingen själ, lik min,
af känsla varm?

III.

Min inre verld, så vill jag gömma dig, Om än ibland
mitt skal du genomglänser! Du är, som öknens himmel,
utan gränser, Och hägringar, likt den, du visar mig.

De äro luftiga, som sommarskyn, Af mången pilgrim
kallas de för drömmar, Men friskt mitt blod igenom
hjertat strömmar, När helst jag hvila får vid dem
min syn.

De äro skuggor blott - jag det förstår - Ifrån en
verld, som finnes mig helt nära. Till själen ofta
de en helsning bära Från sommarland, dem ingen
vinter når.

IV.

O, är det .verklighet! Hvem kommer der?

Så anslog mig tillförne ingen annan.

Den djupa blicken och den höga pannan,

Hvar såg jag dem?... Min drömbilds drag det är.

Så fanns han till, fast jag ej trodde så! Blick möter
blick, och vi förstå hvarandra; Snart hand i hand mot
samma mål vi vandra, Och i ett paradis byts öknen då.

Dock tro vi ej på ökenblommors färg: Vår längtan
qväfves ej af tidens fröjder. Yi lyfta blicken mot
de fjärran höjder, Mot evighetens ljusbeglänsta berg.

y.

En glödvind kom -v- hans vinges hemska sus I minnet
än mitt hjerta genombäfvar, Der, ensam nu, jag genom
öknen sträfvar, Se’n vännen vid min sida lagts i grus.

En glödvind kom - min vän han från mig tog, Hans stoft
jag gömde djupt i nakna sanden, Men möte stämde vi
vid ökenranden, När vid mitt bröst sin sista suck
han drog.

En glo d vind kom - än svartnad palmen står, Hvar
blomma vid dess fot har fällt sin krona: Jag vet ej
hvarför mig han skulle skona, Jag vet ej hvarför än
mitt hjerta slår!

VI.

Dock, hvarför klagar jag? Har ej en hvar Sitt mått
af dagar och sitt kall att fylla? Ej bör en kristen på
sitt öde skylla: Han ödets styresman till fader har.

Jag hittills lefvat för min sällhets skull; För egen
fröjd jag andras sorger glömde; Jag blott om tvänne
hjertans lycka drömde, Och dock - af vandrare är
öknen full!

Den enes fröjd förbränts till aska der, Och
törnestungen hörs en annan qvida. Tyst blöder endast
den, som rätt lärt lida, Men lättlärd ej den svåra
konsten är.

Sv. Familj-Journ. 1881,

33.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1881/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free