Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigzag. Bilder från en längre sommarresa af Jo. Jo. IV. Genom drufvornas land till ostarnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
så inbäddad var denna i yppig grönska, och det
hela syntes omgifvet af väldiga, fast genom frodiga
slingerväxter dolda murar, hvilka omslöto *de mer
eller mindre aristokratiska parkerna, i hvilkas
medelpunkt »slottet» tronade.
Potentaterna och possessionaterna hade der inne en
liten verld för sig, dit främlingens och resenärens
blickar icke kunde tränga och der inom hvarje familj
helt säkert genom-lefdes en liten roman, om man får
sätta tro till de många franska romanförfattarne.
Och de ha kanske rätt. I hvilken slägt spelar icke de
menskliga lidelserna sin mer eller mindre vulkaniska
roll? Öfverallt, der ett hjerta slår, födas och dö
också önskningar och förhoppningar, byggas och ramla
kortslott eller väfvas små intrignät. De känslor, som
aldrig komma till våldsamma utbrott, äro derför icke
mindre mäktiga, der de röra sig i djupet och mörkret,
likt bergens underjordiska floder.
Stoff till en roman kunna vi derför hemta nästan från
h varenda familj, om den blott tilläte oss ransaka
sina hjertan och njurar.
Efter ett par timmars färd, - ty då man reser för
sitt nöje, har man ej behof af att resa med kurirtåg
- anlände vi till Fontainebleau eller, rättare, till
stadens närhet, ty en temligen tarflig omnibus skakade
oss fram genom en lång alle till Hotel Liond’or, i
närheten af det märkvärdiga slottet. Yi rekommendera
åt våra landsmän det anspråkslösa, men högeligen
snygga och ordentliga hotellet, i hvars små bersåer
på gården man spisar under idylliskt lugn särdeles
redbara och prisbilliga middagar.
Naturligtvis skyndade vi, så snart vi frukosterat,
till slottet och parken, ehuru vi för vårt vistande
i Fontainebleau anslagit tre dagar och således icke
behöfde brådstörta.
Lika enkelt och utan yttre imponerande prydnader,
som den storartade byggningen, hvilkens grundläggning
förlorar sig i seklerna, förefaller betraktaren, som
första gången ser dess murar spegla sig i den blanka
insjön eller, rättare, dammen vid dess fötter, lika
öfverraskande rikt och smakfullt är dess inre med sina
omätliga skatter af konstverk och möbler. Yi funno
snart med häpnad, att, för att något - grundligare
studera dessa oräkneliga skattkammare, ty så kunde
man benämna de flesta af rummen, vi väl behöfde lika
många veckor, som vi anslagit dagar. Också skulle
ett försök till beskrifning öfver dessa salar, i
hvilka minnena hviskade’ från hvar-enda vrå, bli ett
företag af så väldigt omfång, att det ej kan rymmas
inom den trånga ramen af dessa resebilder. Yi uppmana
i stället hvarje turist, som besöker Paris, att icke
försumma en utflygt till det på väldiga historiska
minnen så rika slottet i Fontainebleau.
Namnet Fontainebleau - så påstår traditionen -
kommer från en jagthund, Bléau, som i den stora
skogen upptäckte en lifgifvande källa åt sin höge
herre, hvilken förirrat sig från sitt sällskap och nu
befann sig döende af törst. Af tacksamhet uppkallade
denne herre källan efter .det trogna djurets namn,
och sålunda blef det ett - Fontaine-Bléau.
Bland de otaliga, sevärda rummen påpeka vi särskildt
Frans den I:s imponerande galleri, Napoleon den I:s
sängkammare, Ludvig den XIILs salong, Henrik den ILs
galleri, för att icke glömma Madame de Maintenons
våning och det lilla förtjusande kabinettet med sina
väggar och tak af spegelglas, på hvilka små amoriner
äro mästerligt målade, sväf-vande i hundradetals
olika ställningar och förkortningar så illusoriskt,
att man tycker sig inne i en riktig myggsvärm af dessa
små farliga skarpskyttar. Säkerligen borde man i detta
kabinett ha andats idel kärlek, när man inandades en
luft, som tycktes mättad af - amoriner.
Men också höll Ludvig XIY stundom sina rådslag i denna
sin herrskarinnas våning, och det var vid vädjandet
till hennes mening, som hon vid underrättelsen om
konungens af Spanien död, med rodnande kinder och väl
spelad blygsamhet, föreslog Dauphin till tronföljare,
ett råd, som också blef det afgörande vid konseljen.
Yi stå nu i herrskarinnans sängkammare och
inför en bädd, som liknar ett berg af svällande
ejderdunskuddar. Den
der lilla trappan behöfs också mer än väl, för att
kunna äntra upp till det yppiga altaret åt sömnens
gud. Skola vi våga försöket och lägga oss i samma
sang, som tillhört den beryktade damen? Nej, vi
skulle - sjunka för djupt, och vaktmästaren-ciceronen
förklarar dessutom bädden för - helig.
Det utslitna talesättet: »om dessa väggar kunde
tala» har likväl sällan en djupare betydelse, än
inom murarna af detta slott, som bevittnat så många
skiftande skådespel, så många intrigstycken och
fina komedier, för att ej tala om tragedierna. Med
uttryck af förakt och fasa visar oss vår cicerone
det galleri, der vår drottning Kristina kallblodigt
lät mörda Monaldeschi.
Får man tro, hvad ett ögonvittne till brottet - »le
pére le Bel» - omtalar i sina memoarer från året 1657,
så tvekar man i sanning att bekänna sig som landsman
till den krönta tigrinnan:
»Drottningen lät hemta mig», skrifver den andlige
»genom en af sina kammartjenare, som förde mig till
»La gderie des Corps», hvarest hon stängde dörrarna
med en ifver, som gjorde mig förvånad. Hennes majestät
yttrade med dämpad och högtidlig stämma, i det hon
pekade på markis de Monaldeschi: ’Min fader! Jag
öfverlemnar åt er denne man, bered honom till döden
och tag vård oin hans själ.’
»Efter dessa ord drog hennes majestät sig tillbaka
och lemnade oss tillsamman med tre män, alla med
blottade värjor.
Markisen bad mig under ångest att skynda till
drottningen, för att försöka utverka nåd. Jag besvor
henne i vår Frälsares namn att hysa medlidande med
den olycklige. Hon sade sig vara ledsen att ej kunna
lyssna till mina böner, men försäkrade, att ’hon hade
dömt många till stegel och hjul, som icke förtjent
det så mycket som denne eländige.’
»Jag återvände förkrossad till galleriet, omfamnade
den olycklige och uppmanade honom att bereda sig till
döden. Han kastade sig till mina fötter och började
sin bekännelse. Drottningens hofpredikant anlände. De
talade en lång stund tillsammans. Efter slutadt
samtal försvann hofpredikanten och förde med sig
chefen för de tre dödsmännen. Efter några ögonblick
återinträdde denne senare ensam och sade: ’Markis,
bed Gud om nåd! Du skall dö! Är du beredd?’ Under
dessa ord trycker han den olycklige mot muren och
ger honom en värjstöt i magen - -. -.»
Yi vilja icke upprepa de vederstyggliga detaljerna af
detta mord, som »le Bel» nödgades bevittna, medan han
skänkte religionens tröst åt den marterade, hvilken,
till följd af den p ansar skjorta, han bar under sina
kläder, massakrerades genom upprepade sting i ansigtet
och halsen samt slag på hufvudet, hvarför han således
ljöt döden efter mångdubbla plågor. »Ändtligen»,
säger le Bel sedan han noga beskrifvit minsta detalj
af mordscenen, Ȋndtligen utandades den olycklige,
till följd af den myckna blodförlusten, sin sista
suck, beledsagad af mina förböner, klockan tre qvart
till fyra på eftermiddagen.»
Yi vände oss med berättigad fasa från detta ohyggliga
minne och skyndade från »la galerie des Corps» ut
under Guds fria himmel. Yi togo icke ens i närmare
betraktande offrets värja och pansarskjorta, hvilka,
likt ett skampålsmärke för den hjertlösa drottningen,
äro placerade vid det fönster, hvarest hennes älskare
mottog första värjstöten.
Dock - i den herrliga parken skulle vi bevittna en
annan art af kamp och strid, fastän af mera godlynt
art.
Den stora spegelklara dammen, på hvilken en massa
af ståtliga svanar seglade, riktigt hvimlade af
jättekarpar, karpar, som öfverlefvat generationer af
oss betraktare från terrassen.
En gammal, fryntlig gumma satt vid foten af en
bildstod och sålde väldiga brödbullar, för att
främlingarna skulle få nöjet att bespisa de ständigt
hungrande fiskarna, hvilka med en glupskhet utan like
sväljde brödbitar, större än knyt-näfven, medan de,
packade som sillar, kastade sig upp på hvarandras
ryggar eller reste sig med vidöppna gap alnshögt
upp öfver vattenspegeln. Det var ett buller och
ett kokande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
