Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Masurkan. Ett reseminne från Ryssland af Semper Svensson - En blick på Kaukasus och dess folk. Pi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
267
man har några. Kavaljeren böjer visserligen
knä oupphörligt, men han gör det ej mer än till
hälften. Med all sin ridderlighet vill han dock visa,
att han är skapelsens herre, och man skulle kunna tro
det, om man ej på hennes panna läste: här är makten!
Det är nu man bör se den ryska qvinnan, för att få
en aning om, hvad hon förmår. Der kommer hon. Med
svallande hår, blixtrande ögon, den lediga armen
lemnad något tillbaka längs figuren, handen knuten,
stampande af otålighet störtar hon fram, som en vild
häst öfver steppen; plötsligt hejdar hon sig och
sänker pannan, liksom fattade hon ett beslut. Nu rätar
hon ut sig till hela sin längd och kastar hufvudet
tillbaka. Räknar hon sina beundrare eller utser hon
sitt offer?
Men man får icke tro, det herrarna, derför att damerna
spela första fiolen uti denna symfoni, hvilket de
obestridligen göra, att herrarna, säger jag, nöja
sig med att vara blotta blindpipor. Nej, de lägga
någonting uti leken, som de bruka sakna i allvaret,
och det är karaktär. Detta utgör det märkvärdiga
med masurkan, att qvinnan deri framstår sådan, som
hon är, och mannen sådan, som han borde vara. Men
såsom ett fägnespel för ögat är det en triumf för
det manliga slägtet
i alla fall. Aldrig, bestämdt aldrig, framstår manlig
skönhet bättre än här, aldrig para sig styrka och
behag så, som i masurkan!
Således, såväl den ene som den andra, äro de
beundransvärda, och man vet ej, hvem man skall
skänka priset.
Och så fortgår det allt häftigare och häftigare,
timma efter timma. De äro outtröttliga i ordets fulla
bemärkelse; för hvar gång de slå klackarna ihop, få
de nya krafter. Och lika så visst förlora de aldrig en
hårsmån af sin värdighet, Häri ligger kännetecknet på
den äkta masurkan. Icke en åtbörd, icke en" rörelse,
som icke skulle kunna göras inför tsarens tron. Det
är lika omöjligt för den, som verkligen kan dansa,
att tillåta sig en sjelfsväldig kastning med ben eller
armar, som det är för en verklig sångare att skrala.
Så fortgår det utan omvexling. Det är enformigheten
sjelf, men den mest förtjusande och majestätiska
enformighet. Det är en episk dans, det är - jag kommer
icke längre i min beskrifning på hvad som icke kan
beskrifvas. Jag slår klackarna ihop, men det hjelper
ej. Jag kan ej säga heller, hur det slutas, ty när
detta inträffade, hade jag redan lemnat öfverstens
bal. Jag vet blott, att den, som har sett masurkan
dansas i Ryssland, har ett minne för lifvet.
Ibliok på
Ärar ät, enligt sägnen, varit för Noak, det blef
på sitt sätt Kaukasus för en annan patriark,
man kan säga stamfadern för antropologernas nu så
blomstrande slägte. Yi mena Blumenbach, som på denna
fasta punkt med sin »kaukasiska ras» räddade sig undan
den förvirrande störtflod af nationaliteter, som från
alla håll och kanter af Europa, från det asiatiska
Irans högslätt och det fjärran Indiens urskogar
å ena samt Mindre Asiens, Syriens och Palestinas
berg, Mesopotamiens lågslätter och Arabiens sandiga
ödemarker jämte Berberiets bördiga dalar å den andra
sidan trängde sig inpå hans system, pockande på ett
rum deri.
I sjelfva verket var det också ej illa funnet,
detta landmärke, denna gemensamma riktpunkt för
den förbistrade mängden germaner, kelter, romaner,
slaver, semiter, iraner och hvad de allt heta,
dessa sins emellan så olikartade och dock så lika
»medelhafsfolk». Sträckande sig till en längd af
betydligt öfver hundra geografiska mil, står det likt
en värdig råskilnad mellan på en gång två flodsystem,
två haf och två verldsdelar, hvilkens högsta spets,
det omkring åder-ton tusen sexhundra fot höga Elbrus
(Elborus, fordom Stro-bylus), för att finna sig
öfverträffad, måste söka så långt som åt ena hållet
till Himalaja, åt det andra öfver Atlanten. Blott
denna och tre andra toppar (de omkring sjutton tusen
fot höga Koschantau, Dyktau och Kasbek) nå emellertid
Upp öfver snögränsen, som här ligger mer än två tusen
fot högre, än de vid samma bredd belägna Pyrenéerna;
också trifves på sina ställen oliven, medan bergets
södra sluttningar prunka med skogar af valnöt, bok,
ek, ask och lönn. Kaukasus, österländingarnas Kaf,
som i norr om sig har floderna Kuban och Terek, i
söder Kura och Rioni (de gamles Phasis), fram-löper,
med hufvudriktning från vester till öster, från Anapa
vid Svarta till Baku vid Kaspiska hafvets kust, i
tvänne pa-rallela kedjor, af hvilka den mellersta är
den på en gång längsta och högsta. Båda sidokedjorna,
den södra bredare än den norra, hafva terrassformiga
högslätter och skiljas från den mellersta genom djupa
insänknmgar och bråddjup. »Få bergskedjor kunna
någonstädes uppvisa sådana vilda och sönderslitna
klyftor, som här höra till vanligheten. Kaukasus har
derför med rätta blifvit kalladt det tusentoppiga,
och uthärdar det än ej, med hänseende till vexlingen
af detaljer, såsom sjöar, gletscher och vattenfall, en
jämnförelse med Alperna, så kan det dock, på afstånd
och i massa sedt, sägas i vild och storartad skönhet
vida öfverträffa dessa.»
Det kan ej vara vår afsigt att här söka skildra den
mångfald af till härkomst (delvis äfven omtvistlig),
språk och
och
folk.
trosbekännelse allt igenom olikartade stammar, af
hvilken Kaukasus bebos. Yare det nog sagdt, att ej
blott det indoeuropeiska blodet (genom abkaser,
osseter, suaneter, med flera), utan äfven det
semitiska (såsom genom lesghier, tschetschen-ser
och kabardiner) och turanska (genom, bland andra,
no-gaier och avarer) här finnes representeradt. Det
gifves emellertid, bland alla dessa namn och
kollektivnamn på stammar, ett, som i högre grad än
de öfriga vid sig fäst den civiliserade verldens
uppmärksamhet och som redan af detta skäl förtjenar
att framför de öfriga framhållas; naturligtvis är det
på tscherkesserna, vi syfta. Benämningen tscherkesser,
under hvilken ofta alla kaukasusfolken inbegripas,
omfattar i sin egentliga betydelse blott de kedjans
nordvestligaste del, kring de så kallade Svarta
bergen, beboende stammarna - adig-herna, såsom de
sjelfva kalla sig - och kommer från ett nogaiskt
ord: tscJiarJcass (bokstafligen: hufvudafskärare),
som genom turkar och italienare fått den mildare
formen cirkassier. Sannolikt äro tscherkesserna
identiska med Herodots kerketer och Strabos sycher;
i alla händelser äro de vid sitt tidigare uppträdande
inom historien samma krigiska röfvarfolk, som de i
en senare tid befunnits vara.
I sådan egenskap låta de äfven höra af sig under vår
tidräknings tionde till trettonde århundraden. Under
loppet af det sistnämnda kommo de under Georgiens
välde, genom en detta lands drottning, Tamar,
som tillika omvände dem till kristendommen. Åter
oafhängiga omkring 1424, råkade de senare i delo
med den ryske Ivan Vasiljevitch, som hos dem införde
grekisk ritus och förmälde sig med en tscherkessisk
furstedotter. Från detta tidehvarf förskrifva sig de
här och der i landet anträffade lemningarna af kyrkor,
grafmonument och kors. Efter derpå följande långvariga
strider med tatarerna, under hvilka de sist (intill
1705) blefvo skattskyldiga, fingo de genom den af
Ryssland afslutna freden i Kutschuk-Kainardschi (1774)
till granne sistnämnda land, hvilket i denna fred
förvärfvat det område af Kaukasus, som kallas stora
och lilla Kabarda. Samtidigt började de bearbetas af
turkarna, hvilka i dem sökte sig bundsförvandter mot
sina öfvermäktiga fiender; de läto också (omkring
1812) omvända sig till islam. Freden i Adrianopel
bragte de turkiska besittningarna vid dessa kuster
i ryssarnas våld, och nu var det, dessa sistnämnda
i kraft häraf fordrade underkastelse äfven af
bergsstammarna, en fordran så mycket obilligare,
som dessa aldrig, i sin helhet åtminstone, stått
under turkisk lydnad. En rad af ryska generaler -
Paskevitch, Rosen, Yeliaminov, med flera – sökte
med större eller mindre fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
