Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigzag. Bilder från en längre sommarresa af Jo. Jo. IV. Genom drufvornas land till ostarnas - Sonnetter. Algot Ljunggren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sonnetter.
1. Vinter.
Nu tjuter vinterstormen kring hvar knut,
Från himlen dansar snön i hvita flockar
Och tätt han på min rutas glas sig skockar,
Han murar väl igen den helt till slut.
Jag ser, om jag försöker blicka ut,
Hur björken skakar sina sträfva lockar
Och hur på drifvans bädd sin föda plockar
En stackars frusen sparf i grå syrtut.
I sommarns vackra barn, hvar ären I?
Ha’ inga goda feer stått er bi
Och hjelpt er trotsa vindarna från polen?
Ack, nej, jag har ju sett er alla dö,
Och nu jag sitter här i storm och snö,
Förbidande uppståndelsen och solen!
". Ryck törnet upp!
Ryck tornet upp! Det blommar aldrig mera,
Men står och skräpar blott på din rabatt.
Att ej du redan i dess ställe satt
En annan växt, som kunde mer parera!
Fast så det ljöd från både en och flera,
Jag tänkte dock: det stått i vinterns natt
Och lidit af dess köld; kanhända att
Vid solens kyss dess safter cirkulera.
Ännu i dödlik dvala sänkt det står,
Och ingen säga kan, hvad dom det får:
Hvem täljer väl ett växtlifs dunkla öden?
Men jag har sett, att för en solblick blott
Det till och med kan spira nya skott
Utur ett hjerta, redan dömdt till döden.
3. Nu och då.
Det gamla uret, som förut stod still,
Tycks hafva tröttnat att i drömmar famla;
Nu vill det åter sina krafter samla
Och visa verlden, hvad det duger till.
Blott skada, att dess gång ej mer är gill,
Att han så fjärmad blifvit från den gamla:
Det nu förmår ej mera än att skramla,
Och visaren på täflan löper vill.
Det låter timmarna i sporrsträck jaga:
Med feberaktig ifver vill det taga
Igen den kraft, det fordom trotsat på.
Men huru träget än dess slag må klinga,
Det fåfängt är att söka öfvcrspringa
Det svalg, som öppnats mellan nu och då.
4. Förgäfves!
När någon gång du vill din lyra stämma,
Du spårar upp med ängslan hvarje fel;
Du granskar noga hvarje liten del,
Att ej han må det stora hela skämma.
Än söker du din känslas flöden hämma;
Än vill du under granna färgers spel
Fördölja, att din vers är sträf och stel,
Der svallet du för mycket råkat dämma.
Och trött vid mödan slutar du till sist
Och skjuter missnöjd skulden på din brist
Att ej i skalan träffa rätta tonen.
Men i din sträfvan efter form och färg
Förgäter du, att hvad som lyfter berg,
Är ej talangen, men inspirationen ...
Algot Ljunggren.
Zigzag.
Bilder från en längre sommarresa af Jo. Jo.
IV.
Genom drufvornas land till ostarnas. (Forts. fr. sid. 264.)
Men vi längtade från skogens feer och fromma systrar
till vår hyggliga diakonissa i vår middagsberså. Efter
sju eller åtta timmars fasta smakade oss den goda
middagsmåltiden förträffligt. På aftonen åhörde vi
ett »tapto», med åtföljande präktiga musikstycken,
anordnadt af officerarna inne i sjelfva staden,
hvilken vi tagit i skärskådande under flanerande
kring dess förnämsta gator.
Efter tre dagars vistande och med de angenämaste
minnen från det oförgätliga slottet, den herrliga
parken och skogen lemnade vi Fontainebleau och ställde
kosan söder ut till Dijon, för att derifrån begifva
oss in i Schweiz.
Klädt i en grå florshufva af duggregn, visade sig
det trädgårdsliknande landet hela dagen för våra
nygiriga blickar. Till vår tröst företedde likväl
naturen icke några afvikelser från, hvad vi förut
sett i Frankrike, förr än vi närmade oss Cote d’ors
högland och Vogeserna, der betydande höjder läto oss
känna en liten försmak af det bergland, till hvilket
vi ämnade oss. Tåget rullade fram mellan bördiga dalar
och oräkneliga frodiga vinkullar, vi stego af vid
Dijon och togo in på Hôtel du Jura, der vi undfägnades
med en utsökt table d’hôte-middag åa icke mindre än
tio rätter mat. Staden ligger vid Bourgognekanalen,
är säte för biskop, »academie-universitaire», m. m.,
har en konstskola och andra läroanstalter. Katedralen
(färdigbyggd 1288) är ganska vacker och åtskilliga
andra monumentala byggnader förtjena äfven
uppmärksamhet, men för oss blaserade parisare föreföll
det hela som en svensk småstad af andra eller tredje
rangen, och gatorna tycktes nästan folktomma, ehuruväl
åtskilliga industriella anläggningar, såsom klädes- och
läderfabriker, koppar- och järngjuterjer etc., borde ha företett
större liflighet i den af omkring 80,000 invånare
befolkade staden.
Sedan vi genomströfvat gatorna i alla riktningar,
besett den vackra kyrkogården, aquedukterna, samt
det monument, som på den stora terrassen blifvit
upprest till Henry Darcys ära, sökte vi efter den
långa dagsresan en välbehöflig hvila på det särdeles
goda och billiga hotellet, från hvilket vi följande
morgon fortsatte resan till Lausanne, medan vi under
dagens lopp beundrade de pittoreska och herrliga
nejder, genom hvilka vi ljungade fram i djerfva
krökar, ofta vid bredden af svindlande afgrunder,
såsom t. ex. i den romantiska Val d’Orbe, i hvilken
dal vi fingo sigte på de första vattenfallen. Några
minuter innan vi anlände till målet för vår dagsresa
skymtade de snöklädda Alperna första gången fram för
våra tjusta blickar, och hjessan högre än de andra
det ståtliga Dent du midi.
Dock, naturens under och skönheter i all ära, huru
de falla till föga för hjertats högsta fröjder,
de intryck som beredas oss vid anblicken af för oss
kära och dyrbara varelser!
Äldsta sonen i familjen, han, som vi ej sett på flera
månader, men som befann sig på en resetur med ett par
Upsalakamrater i Italien, han öfverraskade oss nu med
sin vidöppna famn på perrongen i Lausanne, sedan han,
stadd på väg till Paris, ställt sin resa så, att han
skulle kunna bereda föräldrarna denna oväntade glädje
och stanna några dagar i deras sällskap.
Hvad var all naturens öfverväldigande herrlighet för
far och mor i denna stund mot fröjden att få omfamna
den förstfödde?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
