Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotska Sandön. Några strödda anteckningar. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
tvänne fyrbåkarna derstädes, och en lotskutter eller
en lots-verkets ångbåt, för att - naturligtvis med
hjelp från land - aflemna, hvad fyrarna och det dervid
tjenstgörande manskapet för sitt underhåll behöfva;
någon endaste gång inträffar det, att någon af den
gotländska landstatens embets-eller tjenstemän,
någon nyfiken konstnär eller vetgirig fornvän,
någon ifrig naturforskare förirrar sig dit: dessa
besök och resultaten deraf i skildringar och bilder
hafva dock varit ganska fåtaliga. En endaste gång,
för tretionio år sedan, har med ångbåt från Visby
en lustresa dit ägt rum, och man måste beklaga, att
afståndet samt äfventyret med landningen l allt sedan
dess afskräckt från att förnya en sådan färd.
Sandön ligger vid pass åtta sjömil i nord-nordost från
Fårösunds norra gått, och dess yta utgör omkring sju
tusen tre hundra femtio tunnland. Största längden,
från "Bred-sandsudden" eller Öns nordvestra hörn, der
fyrbåkarna stå, till "Söder-udden^, är ungefär tre
fjerdedels mil; största bredden, mellan så kallade
"Nybygget" i vester och "Kyrk-udden" i öster, är en
half mil. Ön består, sitt namn lik-mätigt, nästan
endast af lös sand, som på många ställen vid minsta
blåst hvirflar upp och yr omkring, och ingenstädes
har man träffat fasta bergarter. Under sanden
ligger ett lager af så kallade shingles (rundade
småstenar). Hvad som ligger i djupet derunder, är
ännu okändt, enär man icke från de långs stränderna
hopkastade stenarna, hvilka, såsom det vill synas,
blifvit ditförda från vidt skilda håll? kan vinna
någon säker upplysning. Antagligen har ön från början
varit en ofantlig morän* (rullstenssamling), hvilken
småningom med stormens och vågornas hjelp ur hafvets
sköte erhållit sin digra sandiga betäckning.
Rundt om ön och nära hafvet löper en på åtskilliga
ställen afbruten sandås, hvilkens medelhöjd torde
uppgå till sjutio fot öfver hafvet. På södra
sidan, i det så kallade "Höga landet", har åsen en
höjd af ett hundra tjugo fot, och högsta punkten
bland de många sandkullarna i det inre af ön har
ungefär två hundra fots höjd. På många ställen"
tyckes sandåsen, sedd från sjön, stupa brant ned i
hafvet. De merendels’ smala kustremsorna äro här och
hvar betäckta med större och mindre stenar, af olika
slag, och hitförda af hafsisen. Dessa stränder likna
på afstånd mosaikgolf, och den efter klifvandet och
"knädandet" i de lösa sanddrifvorna snart uttröttade
vandraren lockas till dem af hoppet om en fast väg;
men vid hvarje steg derpå sjunker han ned, äfven
här, i den lösa, fina, rinnande sanden. Här och der
vid stranden synas bullerstenar, några af betydlig
storlek, såsom, till exempel, "Badstu-steii" på
en liten udde af vestra kusten, hvilken udde deraf
fått sitt namn, och uppe i landet synes ett och annat
väldigt rullstensblock, till exempel det, som ligger i
"Stora löfskogen"; andra.att förtiga.
Några egentliga vägar kunna ej finnas på en ö,
der blåsten så lätt sätter sandmassan i rörelse och
derigenom förändrar icke blott dälder och höjder, utan
ock uddar och vikar. Mellan de trenne boningshusen
vid fyrbåkarna - hvilka hus, med en liten trädgård
samt nödiga uthus och bodar, för närvarande bilda öns
enda egentliga bygd och hvilka om gif vas med. en
skyddsvakt af höga tallar innanför nordvestra
uddens branta sand vallar - mellan dessa hus och
den närbelägna stranden, der vanligtvis landstigning
för-sökes och der den med hjelp af båkfolket också
plär lyckas, brukar man af plankor, utlagda på sanden,
göra sig ett slags stadig gångbana.
Om sandåsarna kan i allmänhet sägas, att de utbreda
sig så småningom, under det att de begrafva allt,
som möter i deras väg. Mellan sirandåsarna i vester
och öster sträcker sig bågformigt mot norr den så
kallade "Höga åsen", som delar ön i tvänne hälfter, af
hvilka den södra synes vara öns äldsta del, hvaremot
den norra efterhand till vuxit medelst hopande af de
sandmassor, som af de här rådande nordliga stormarna
vräkts upp ur hafvet. På nyssnämnda södra del
och i den trakt derstädes, som kallas "Höga landet",
finnas från heden tid några minnesmärken, nämnligen
fem runda och till omfång betydliga stenkummel,
byggda af ditförda runda gråstenar. Dessa kummel,
hvilka troligen varit vikinga-grafvar, hafva, såsom
det synes, för lång tid sedan af skattsökare blifvit
uppbrutna. På öns norra del finnas inga sådana,
ej heller ’andra fornlemningar.
Af Öns areal beräknades för flera år sedan sex tusen
tunnland vara skogsmark, bärande hufvudsakligen
tallskog, deribland präktiga träd af vid pass sextio
fots höjd och ett och annat storträd af nära åtta
fots. omkrets, samt ungefär fyra hundra tunnland åker,
äng och betesmark, allt af magraste beskaffenhet och
till största delen, sedan flera år, lagdt öde. Genom
dels flera eldsvådor, dels genom i senare tid utaf öns
tidt och ofta ombytta ägare (grosshandlare, skräddare
och skomakare, skeppare, bosatta i Karlskrona, i
Stockholm, i Yestervik) hejdlöst gjord afverkning
har beklagligen skogen blifvit betydligt medtagen. I
anseende till de stora svårigheter, som i synnerhet
genom bristen på lastningsplatser och hamnar mötte
för utförseln, befanns snart nämnda skogs-afverkning
föga lönande och upphörde alldeles, till lycka för
den lilla ön, hvilken utan någon skyddande skog
snart skulle blifva en fullständig sandöken. Af
nämnda eldsvådor inträffade den sista i Juli 1880:
den hade uppkommit genom ett par i den höga, torra
ljungen nedfallna "skärmar" från signalraketer,
kastade från derstädes från en på sjömätning stadd
kanonångbåt ilandsatt manskap. Genom denna brand
beräknas ungefär ett tusen två hundra tunnland
skogsmark hafva blifvit förstörda. Mossan och ljungen,
hvarmed den sandiga marken var betäckt, förtärdes af
elden helt och hållet, men de flesta träden qvarstå
afsvedda, svärtade, lif- och värdelösa.
Dessa vidsträckta grupper af qvarstående förstörda
träd
- mängden af kullfallna, under århundradens lopp
på hvarandra hopstörtade, af flygsanden förqväfda
stammar, hvilka delvis äro öfvervuxna med lingonris,
ormbunkar och ljung - den ofantliga mängden af
murkna stubbar efter fällda träd
- allt detta ger åt flera trakter af ön ett
lika vildt och dystert, som egendomligt utseende.
Dessa trakter kunna förliknas vid kyrkogårdar, der
naturen sjelf b egr af vit växtrikets en gång stolta
och friska söner, och rundt omkring de fallna, med mer
än tre skoflar sand jordade stammarna stå andra träd
ännu upprätta, men nakna, hemska och spöklika,
och de svarta linierna af deras stammar och grenar
afteckna sig bjert mot den hvita sandgrunden.
Såsom ofvan är antydt, finnes det ännu vacker
stånd-skog qvar af resliga furor, som åt några nejder
af ön för-" läna ett tycke af kraft och helsa. Och
på fem, sex ställen fägnas ögat utaf anblicken
af skogsdungar med skiftande grönska af mångahanda
slags löfträd. De märkligaste bland dessa ställen äro
"Stora" och "Lilla löfskogen", den ena söder om och
ej långt ifrån fyrbåkarna, Bland Sandöns löfträd
utmärker sig hasseln, med stam understundom af
tretio till fyrtio fots höjd och en fots tjocklek,
alstrande särdeles stora, tjockskaliga nötter,
på gotländska "storlandet" väl kända under namnet
"Sandö-nötter". De äro fullt’jämnförliga med de
spanska nötterna. Nedfallna och inbäddade i det torra
hassellöfvtt vid trädets fot, bibehålla de i flera
år sin friskhet. För öfrigt växa på Ön oxel, asp,
ek, björk, rönn, vildapel samt en och annan idegran,
som med sin- mörka grönska behagligt sticker af mot de
ljusare löfträden. Tills vidare, i skyddet af höga,
ännu stadiga sandvallar, njuta dessa skogsdungar ett
i sanning dyrbart lugn och en frisk trefnad. Måtte
aldrig flygsanden förmå att qväfvande kasta sig öfver
dessa öns oaser! Att de kalla, häftiga vindar, som
fritt spela öfver den lilla ön, fiendtligt inverkat på
åtskilliga träd, bör icke väcka förundran. I synnerhet
i närheten af hafvet hafva ganska många af dem antagit
vanskapliga, vridna, knutna, dvergartade former.
* Denna åsigt är uttalad af G. Eisen och
A. Stuxberg uti deras (i "Öfversigt af Kungliga
Yetenskapsakademiens förhandlingar", 1868. införda)
sakrika och intressanta "Bidrag till kännedomen om
Gotska Sandön". Att vi från denna afhandling hemtat
många uppgifter om öns naturförhållanden, erkännes
med tacksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
