Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teori och praktik. G. C. Witt - Hurudan vi kunna tänka oss den trojanska hästen - Under vårens tid. Teckning ur skånska allmogelifvet af Ave
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 281
varande ståndpunkt. Praktik och teori
komplettera hvarandra och måste följas åt i innerlig
förening.
’Den store naturforskaren Linnés fråga: Cui
lono? (Till hvilkens nytta? Till hvad ändamål? eller,
enligt Linnés öfversättning: »Hvartill duger
det?") torde våra läsare kanske göra
vid genomögnandet af denna uppsats. . Men vi tro, att
då vid undervisningen i vårt land den för allmänna
lifvet nyttiga praktiska delen af vetenskaperna ej
sällan åsidosattes för teori och mångläseri, det kan
vara på sin plats, att i en tidskrift för familjen
fästa uppmärksamheten på detta ämne.
G. C. Witt.
fymfan vi famn» tänka &88 dm frajansb» Msten.
3|Llla känna vi sägnen om den stora trähäst,
med tillhjelp af hvilken staden Tröja intogs. Det
var Homeros som först, i sin Odyssé, framställde
denna sägen, efter honom i verk, hvilka sedermera
gått förlorade, ytterligare bearbetad af andra
grekiska skalder, Stesichoros, Arctinos, Lesches,
med flere, och slutligen af Virgilius upptagen i hans
Eneid. Sägnens innehåll är följande:
Grekerna hade i tio år fruktlöst belägrat Tröja,
då de, på in-gifvelse af Pallas, togo sin tillflykt
till en list. De läto Epeios förfärdiga en ofantlig,
ihålig häst af trä, i hvilken gömde sig ett hundratal
af deras modigaste kämpar, med Odysseus, Menelaos och
Neoptolemos (Achilleus’ son) i spetsen. Alla de öfriga
brände derefter sina tält, inskeppade si^ på flottan
och seglade till Tenedos, bakom hvilken ö de lade sig
på lur. Trojanerna, som trodde att de tröttnat vid
belägringen, blefvo utom sig af glädje och lemnade
man-grant sina murar, för att bese det på stranden
qvarlemnade vidundret, rörande hvilket nu framställdes
de mest motsägande gissningar och förslag, alla åhörda
af de i hästens buk dolda fienderna.
Flera trojaner ansågo, att byltet borde brännas inom
stadens murar, såsom en tacksamhetsgärd åt gudarna,
men cje mera försig-tiga satte sig emot denna åtgärd,
hvilken likväl vann allt flera förespråkare efter
det gräsliga j är tecknet med Laokoon. Denne, en
Poseidons prest, hade nämnligen i öfverrnåttet af
sitt misstroende slungat sin lans mot vidundret,
men omedelbart derefter, tillika med sina båda
söner, anfallits och dödats af tvänne oerhörda, ur
hafvet uppstigna ormar. Åsynen häraf, understödd af
de trolösa råd, .den för detta ändamål på stranden
qvarstannade greken Suion förstod gifva trojanerna,
omstämde hastigt tänkesätten, och kolossen drogs under
oändligt jubel in i staden, der man med anledning
häraf firade en fest, som varade långt in på natten,
men fick ett sorgligt slut, sedan Suion i hemlighet
upptändt den eld, som var den med flottan vid Tenedos
öfverenskomna signalen, ooch utsläppt de ^hästen gömda
krigarna. Tröja, angripet på en gång in- och utifrån,
var snart i sina dödsfienders händer; det plundrades
och antändes,
dess försvarare nedhöggos, och qvinnor och barn
bortsläpades i fångenskap.
Så lyder, i korthet, skaldernas berättelser om
katastrofen. Hvad beträffar Epeios’ verk, så gifva
oss de antika minnesmärken, som framställa Tröjas
fall, härom ingen tillförlitlig upplysning. På
basreliefer och gemmer, dem vi ännu äga i behåll,
är hästen utförd på ett temligen otympligt sätt;
stundom, med sin fotställning på rullar, erinrande
om de barnleksaker, man än i dag får se. Alla dessa
arbeten äro för öfrigt af jämnförelsevis färskt datum
och för den skull för vårt ändamål af föga vigt. På
Athens Akropolis förvarades fordom en bronskoloss,
kallad den duriske eller trähästen, från hvilkens
inre sågos utstiga de Ättikas hjeltar, dem athenarnas
nationalstolthet smickrade sig med att räkna bland
segervin-narna vid Ilion. Fotstycket till denna stod
har bevarats intill våra dagar och bär till och med en
inskrift, som angifver både konstnärens, Strongylion,
och beställarens, Cheredemos, namn. Hvad beträffar
sjelfva konstverket, hafva vi ingen närmare kännedom
om dess utseende; men äfven om motsatsen varit fallet,
skulle sannolikt deraf ingen upplysning stått att
hemta med afseende på beskaffenheten af ett dylikt
arbete redan vid trojanska krigets tid.
Det är emellertid ej vår mening, att här ingå
på den så mycket omtvistade frågan rörande den
ålder, man rätteligen bör tillerkänna de homeriska
sångerna. Säkert är, att det samhälle, som i dessa
afspeglas, redan var hunnet ett godt stycke på
odlingens bana, liksom det äfven tyckes utvisa de
framsteg inom slöjdens och den bildande konstens
område, hvilka utgöra det oeftergifliga vilkoret för
åstadkommande af ett verk, sådant som den oftaberörda
kolossen.
TJzicler
tid..
Teckning ur skånska alhnogelifvet af Ave.
riksdagsmannen Troed Olssons hustru, Svenborg
Nils-dotter, skulle på Fastlagssöndag följa
nämndemans-morän Metta Anders Pers’ i kyrkan, ty hon
hade hållit denna hedervärda qvinnas sjette son till
dopet för en månad sedan. En så högtidlig handling,
som att följa en kyrkogåiigsqvinna, kräfde en
omsorgsfull klädsel, och till den hörde en ny, uppsatt
Mut, ty mor Svenborg »hörde, hvad klädseln angick,
till gamla verlden» både af pligt och böjelse. Redan
på lördagsmorgonen hade »morän» sändt bud efter
socknens klutabinder ska, Posta-Elna, att hon måste
infinna sig hos riksdagsmannens på eftermiddagen,
för att binda högtidskluten. Nu satt mor Svenborg,
tålig som ett får under ullsaxen, med hufvudet stödt
mot Elnas bröst och det oundgängliga yllebandet,
som fasthöll klutens spån, hårdt knutet i ögla under
hennes näsa, medan Elna med konsterfarna fingrar vek,
veckade och med en här af knappnålar samman-fäste
den vidlyftiga bländhvita hufvudbonaden. Första delen
af detta kinkiga arbete måste, tack vare yllebandet,
ske under tystnad, åtminstone från mor Svenborgs sida.
Riksdagsmannen satt i lillstugan, genom hvilkens öppna
dörr han hade fri utsigt öfver sin hustrus nacke och
Elnas fingrar. Ett nummer af »Aftonbladet» tjenade
förträffligt till att dölja de spejande blickar, han
nu och då egnade sin hustrus halffärdige klut. Vid
det ena fönstret i stör-stugan
satt hans ende son, Esbjörn, helt och hållet upptagen
af läsningen af Familj-Journalen. Äfven på sonen
kunde Troed hålla ett vaksamt öga från sin plats
i lillstugan.
»Se så, mor, nu är det värsta öfver, nu kunna vi lösa
upp bandet; och ger mor sig till tåls ännu en stund,
så få vi en klut, som tål att titta på.»
Yid Elnas röst sänktes »Aftonbladet» och Troed såg
oförtäckt på, huru hans hustru med en djup suck
af befrielsens fröjd lyfte upp sitt hufvud och
rätade sin rygg samt gned sin öfverläpp, på hvilken
yllebandet lemnat ett rödt märke. Mannens oafvända
blick drog hennes egen åt lillstugan; en lindrig
hostning besvarades på samma sätt af Svenborg, och
så höjdes åter »Aftonbladet». Elna spetsade öronen,
men böjde sig genast ned, för att upptaga en knappnål.
»Får jag nu besvära mor att åter böja nacken?»
Svenborg dolde lydigt sitt ansigte vid Elnas bröst.
»Har du några kunder nu i din hembygd; här börjar
det ju bli smått? En och hvarannan af socknens
gifta qvinnor byta bort kluten mot sjaletten, och
våra flickors håg synes mest stå till hatten. Hur
förhåller det sig med gamla bruk i din hemort? Der
skall ju folket bättre än här hålla vid det gamla?»
Elna hade med en så stor uppmärksamhet lyssnat till
»morans» ord, som om det gällt att tyda en gåta. En
blixt ur de bruna ögonen, ett leende kring de skälmska
läpparna
ST. Familj-Journ. 1881.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
