Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under vårens tid. Teckning ur skånska allmogelifvet af Ave
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
förrådde, att hon funnit gåtans lösning. Men leendet
qväfdes genom ett halft tjog knappnålar, som hastigt
sattes mellan de hvita tänderna, och ögats glans
doldes af de nedfällda ögonlocken. Först då alla
knappnålarna blifvit från munnen flyttade till
sina bestämda platser i kluten, följde en utförlig
beskrifning af kyrkovärden Ivar Nilsson i Hult,
hans hustru och dotter, hvilka tvänne senare voro
Elnas kunder.
Troed fortfor att hålla tidningen framför
sig. Esbjörns alla sinnen voro fängslade af
tidskriftens innehåll. Elna gaf akt på dem båda. "Räta
sig nu, mor, en blink, medan jag tar mig en klunk
dricka!" sade hon.
^Esbjörn, tappa friskt dricka i -kruset!» befallde
modern med höjd röst. Han spratt lindrigt till, men
sprang genast upp och hällde skummande svagdricka
från det stora sten-kruset, som stod på tvärbänken
vid dörren, i den blanka tennkannan.
"Tack, Esbjörn! Du är lydigare mot dina föräldrar
och höfligare mot gammalt folk, än mamsell Sissa -
ursäkta! Sofia Göransson. Det säger jag också alltid
till mig sjelf, att sådana barn, som riksdagsmannens
Esbjörn och Ivar Nils dotter i Hult, får man nu för
tiden leta vidt efter-, ty de både veta något, hmna
något och sköta något, men hålla sig ej för goda att
vara bönder."
"Tack, Elna, för berömmet-, jag känner visserligen ej
Ivar Nilssons dotter, men jag tviflar ej på, att hon
är minst lika hygglig som jag.» Esbjörn sade detta
med ett muntert skratt och ville åter fördjupa sig i
sin läsning-, men Elna förekom detta genom att säga:
»Jo, det är annan tös än den, som byter om namn.»
»När föräldrar kunna låta kristna sin dotter till
Sissa, kan ingen förtänka henne, om hon hellre vill
heta Sofia", genmälde Esbjörn.
"Hvad tycker mor ?.>-> sporde Elna slugt.
"Det kunde väl gå an, att hon förvände dopnamnet,
men att hon försmår sin fars och kallar sig efter
farfadern, det är då rent galet-, ty hon heter Pers-
och icke Göransdotter. Hur man kan få det till
Görans-scw, går öfver mitt förstånd."
"Det är ju på köpsta’vis", sade’ Elna försmädligt
och gick så tillbaka till arbetet med kluten samt
fortsatte beskrifningen öfver de seder och bruk,
hvilka Elna menade ännu rådde vid frierier och
trolofningar i Hults socken och by. Esbjörn lyssnade
och skrattade både åt en del af de egendomliga bruken
och åt Elna.
Ändtligen var kluten färdig och mor Svenborg trädde
fram i dörren till lillstugan, för att i den midt
emot hängande spegeln betrakta Elnas väl lyckade verk.
»Se nu, Esbjörn, om det ej ser ståtligare ut med en
hedersam klut, än en klädsel, som gör den förnämaste
bonddotter lika med en sta’bopiga? Och det vet jag,
att Ivar Nils’ Anna ser högförnämare ut, der hon
sitter i sin väfstol, än Sofia Göransson, då hon med
bägge näfvarna slår på sitt speleverk, som om hon
skulle bulta kött till kalops.»
»Om jag nu gick och berättade Sofia, hur illa hon är
anskrifven hos socknens gifte - gifta qvinnors allt
i alla, menar jag och ej gifteknif - så grämde hon
s,ig säkert ihjel -»
»Det gör inte Esbjörn! Han springer ej med
kärring-sladder om en fattig stackare, som ska lefva
af sina händer? Esbjörn vet ju af katekesen, att den,
som förtager sin nästa hans bergning, han dräper
honom.» Elna låtsade ej höra »gifteknifven».
»Så låt rnin lekkamrat, vara den hon är! En bonddotter
har lika stor rätt att bära fin dr ägt och lära sig
musik, hon såväl som den så kallade högre klassens
qvinnor."
Yid dessa i allvarsam ton uttalade ord såg Elna
med en rådlös blick mot lillstugan, och derifrån
kom nu också hjelp. Eiksdagsmannen gäspade högt,
lade tidningen från sig och trädde tillika med sin
ståtliga hustru ut i storstugan.
"Är det Elna, som vill hålla oss bönder så svårt till
plog och spinnrock?" frågade han med ett leende.
"Jag säger bara, att man skall blifva vid det man är
och ej skapa sig till något, som hvarken är fågel
eller fisk, helg eller söckent", svarade Elna, som
åkande mannen i grund.
"Jag förstår, att du syftar på vår granne Per
Göranssons dotter, och jag säger det öppet för hvem,
som vill höra det, att bonddöttrar, som tro att
bildningen ligger i galet utstyrda drägter, musik
utan smak och gehör samt \ ett lättjefullt lif, äro
till större skada för land och folk, än om vi ägde
en eller två högre klasser, hvilka blott lefde för
att njuta. Der sådana klasser finnas i ett samhälles
bikupa, der dö de bort af sig sjelfva, medan kupan får
ny näring, nytt lif genom arbetsbien-, men om nu dessa
toge sig före att bli, jag vill icke säga drönare,
ty dessa ha sin bestämmelse, utan dagdrifvare,
hvarifrån skulle då samhällets näring komma?"
»Ja, inte blef det från Per Görans’ Sissa, ty hon
skulle inte kunna nära sig sjelf, om hon ej fick
maten kokt åt sig", inpassade mor Svenborg, och Elna
tillfogade: »Det är då säkert!’?
Riksdagsmannen låtsade sig ej hafva hört detta svar,
utan fortsatte, vänd mot Elna, fast det är att antaga,
det han ej höll sitt lilla föredrag företrädesvis
för henne: »Hvad jag här säger om bonddöttrar,
gäller naturligtvis äfven om våra söner. Må de gerna
skaffa sig så många kunskaper som de, med de anlag
hvar och en fått, kunna smälta, blott kunskapen är
af den art, att den verkar förädlande, ty då skall
allt arbete af dem betraktas i sitt rätta ljus och
hedras, som det förtjenar. Må de äfven gerna för mig
aflägga vissa gamla seder, då dessa ej längre för dem
äro naturliga-, må de göra det samma med drägten -
det är väl knappt längre rätt naturligt, att en ung
flicka bär en gammaldags bonddrägt - och sådant kan
också vara högfärd och flärd ...»
"Riksdagsmannen vill väl ej vid nästa riksdag förbjuda
kluten?" afbröt klutabinderskan häpen.
Nu måste Troed skratta.
»Nej, Elna, du kan trygg värf va röster åt mig
till nästa val», skämtade han, »meii", tillade han
allvarligt, »hvad jag alltid kommer att arbeta för -
icke i Stockholm, utan i min lilla krets här i orten
- det är att våra söner och döttrar få en sådan
upplysning, att de ej löpa sig fast i konstlade
seder och i en efterapning af det lefnadssätt, som
i städerna blir till olycka för så mången...»
»Just som för Ola Lars’ påg-, han skulle agera
herre och måste som en bedragare rymma ur landet»,
ifyllde mor Svenborg, som tyckte om att få ett bra
tal illustreradt med exempel ur lifvet.
»Sådana olyckor och skamfläckar kunde vi jordägande
bönder hålla fjärran från vår krets, om vi riktade
vår ungdoms blick på det, som är verkligen ädelt och
stort här i lifvet-, då vänder den sig af sig sjelf
bort från det simpla, dåliga och löjliga», fortsatte
Troed med stark betoning, utan att dock vända blicken
mot sin son.
Esbjörn sysslade tyst och varsamt med att ordna
tidskriftens häften-, han var för väl uppfostrad,
att det kunde falla honom in att läsa, då hans
far talade. Ynglingen kände, att hvarje ord var
riktadt åt honom och att hans föräldrar lånat sitt
öra åt det snack, som gick om honom och hans forna
lekkamrat. Det hade funnits en tid, då han tyckte,
att Sofias hvita händer voro det vackraste, han sett
på jorden, och hennes dunkande på pianot englamusik-
men då var Esbjörn sjutton år och hon aderton. Nu var
han tjugotre och under tiden kan smak och tycke få en
annan riktning;, synnerligast när en yngling har en
sådan far, som Troed Olsson i Slättby. Nu kränkte det
Esbjörn, att till och med hans far kunde så missförstå
hans känslor för lekkamraten, att han icke kunde
begripa hans ridderliga afsigt att höja henne ur den
halfbildning, hvari hon trefvade; befria henne från
den iråkade förkonstlingen och så låta någon annan få
henne till hustru. Harmen öfver att så vara misskänd,
tilllika med det ständiga klander, hans mor tillät sig
mot Sofia, väckte i honom ett tyst trots, hvilket för
de flestas ögon tog sig ut som en uppenbar hyllning
åt den förkonstlade bonddottern. Äfven nu visade sig
detta trots, i det han, när fadern nu tycktes ha sagt
sista ordet i den förhandlade saken, lugnt, som om han
helt och hållet förbisett det personliga deri, sporde,
om det ej var bäst att till morgondagens kyrk-färd
låna Nils Göranssons holsteinarvagn, då deras egen ny-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
