Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under vårens tid. Teckning ur skånska allmogelifvet af Ave
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
varade han sin ridderliga vänskap för den forna
lekkamraten. Men han hade dock under dessa två
veckor kommit till in-sigt om, att hans uppförande
mot den fåfänga, ouppfostrade flickan måste blifva
så, att hon ej på ringaste sätt kunde misstaga sig
på hans känslor för henne. Detta hans möte med den
beryktade gumman väckte i hans sinne en misstanke,
som kom honom att med harm och förakt vända om.
"Vidskepliga dårar. Jag är frestad tro att verlden
blir allt galnare och galnare," mumlade han; och då
i det samma Per Göranssons grå katt hoppade fram och
strök sig mot hans ben, for ynglingen åt sidan, som
om han sett ett hiskligt vilddjur. Derpå sprang han
längst in i den lilla skogsdunge, som fanns bakom
Per Göranssons trädgård, kastade sig med ansigtet
mot det späda gräset och gret så, som blott ungdommen
kan gråta-, gret tills han föll i en djup, lugn sömn,
den första verkliga hvila sedan han kom från färden
till Hult.
Då han vaknade, var solen nedgången och en djup
skymning rådde mellan de tätlöfvade bokarna och
de blommande rönn- och häggträden. Sömnen hade
varit så djup, att den liksom hängt ett täckelse
framför den plundrade helgedommen i hans hjerta,
och detta täckelse kom honom att med förundran se
sig omkring. Hvarför låg han här? Hvar hade han
tillbringat dagen? Ack, blott en enda fråga till
minnet och täckelset drogs undan! Det plundrade
templet med sitt krossade altare stod der åter i hela
sin förfärliga tomhet och ödslighet; han måste åter
vandra i dess gångar upp och ned och hålla vakt vid
sin sällhets graf. Yäl oss, om vi i likhet med Esbjörn
ej en gång önska oss aflösning från denna vakt, utan
kunna göra den, utan att bakom oss höra de tassande
stegen af ångern och sjelfförebråelserna! - Med en
suck af modig undergifvenhet lade Esbjörn åter sin
skuldra under dagens börda; harmen och bitterheten
hade med tårarna flutit ur hans hjerta, och åter kunde
han med ömhet tänka på sin far och mor; den sorg och
harm, de beredt honom, skulle ju ändå en gång förr
eller senare hafva nått honom, om han sjelf af fri
vilja sökt förverkliga sina drömmar.
En lindrig rysning genomilade honom, qvällen var kylig
och öfver sippor och gräs sänkte sig daggen. Esbjörn
hade ett par ögonblick stått stödd mot det träd,
hvarunder han sofvit och ämnade just gå hem, då han
såg någon komma från Per Göranssons trädgård och
skynda in i skogsdungen. Esbjörn igenkände genast
Sofia; hennes gulgråa kjol sopade marken; öfver
hufvudet hade hon kastat en stor, grå sjal.
Esbjörn tryckte sig nära intill trädet; här ute och
vid denna tid ville han ej träffa henne; simpel var
hon, eländigare, okunnigare och vidskepligare, än
han trodde att en flicka, som ett års tid bevistat
en stadsskola, kunde vara; men hennes rykte var i ett
afseende rent - och ej genom hans förvållande skulle
en fläck komma derpå.
Men hvad kunde hon nu ha för ärende här ute? Inom
honom uppsteg en aning, som jagade blygselns rodnad
på hans kinder.
Sofia stannade på ringa afstånd från Esbjörn mellan
två björkar och stack en trädgårdsskyffel ned i
marken. Esbjörn visste att der fanns en stor myrstack,
och nu förstod han hvad hon åsyftade. "Hvilken
grymhet!" mumlade han.
Flickans ärende upptog knappt ett par minuter och,
efter att hafva kastat en flygtig blick omkring sig,
sprang hon hastigt tillbaka samma väg hon kommit,
Esbjörn väntade en stund, och då allt var tyst
omkring honom, vågade han sig försigtigt fram till
myrstacken. Skyffeljärnet hade Sofia tagit med sig,
men med tillhjelp af en afhuggen gren upp-gräfde han
en svarfvad träask, som hon helt vårdslöst påtat ned
i myrstacken. Han trädde med den i handen ut på en
ljusare plats. "Jo, riktigt! Locket är försedt med
flera hål – de’m ha den viljelöse fadern borrat",
sade han halfhögt och skrufvade locket af, då en stor,
fläckig groda tungt hoppade ned på marken och flydde
så fort hon förmådde.
"Stackars djur, dig skulle myrorna snart ha förvandlat
till’ett skelett! Det är möjligt, att der bland dina
ben kan finnas ett som ser ut som en virkkrok; men
att någon ännu i våra dagar kan tro, att man med ett
dylikt ben kan draga
till sig hvems tycke man vill, det väntade jag
knappt. - Stackars min far, hans egen upplysning
förmår ej med all hans sträfvan tränga in till ens
vår närmaste granne!"
Nionde morgonen derefter, innan solen var uppgången,
stod Sofia åter vid myrstacken och gräfde deri
med skyffeljärnet och fann sin ask. Hennes
mor väntade henne vid trädgårdsluckan, och de
gingo in i boningshuset lika tysta, som de gått
ut derifrån. Inkomna i Sofias kammare, .öppnade
flickan asken darrande och fann deri en virkkrok
- men af stål, en sax, sy- och stoppnålar samt en
pappersremsa, på hvilken stod skrifvet: -»Fåfäng gå,
lärer mycket ondt.11
"Esbjörns stil!" sade Sofia och slog båda sina hvita
händer för sitt ansigte.
Modern stirrade med ett dumt uttryck på sakerna
i asken. Hon kunde synbarligen ej fatta saken
annorlunda, än som en öfvernaturlig tilldragelse. Hon
tog försigtigt det svarfvade asklocket från
bordet. "Hålen äro borta", mumlade hon och vände
locket i handen. "Gråt inte, Sissa; det är, sågu’,
inte vår smörask, utan Svenborg Troedsse!" ropade
hon med medton. Men då brast den arma flickan ut i
uppriktiga tårar, tårar af skam och ånger.
Yid middagstiden såg mor Svenborg Per Göransson och
Sofia åka förbi, och en halftimme senare berättade
flickans mor för henne, att "tösen nu fått i hufvudet
att hon ville bli en nyttig menniska och derför rest
till farbror Sven och faster Karna, för att lära sig
arbete och ordentlighet", en nyhet, som fröjdade både
Svenborg, Troed och Esbjörn.
En lördagseftermiddag först i Juni var Posta-Elna
åter sysselsatt i riksdagsmannens storstuga och äfven
nu tjenst-gjorde mor Svenborg sjelf som ett slags
mössblock vid klutens bindande. Eiksdagsmannen snodde
hampa till säckband och Esbjörn var upptagen af ett
fint träsnideriarbete. Ingen talade ett ord under det
Elna band kluten. Då den var färdig och Elna satt
vid bordet, för att undfägnas med "smör och bröd"
- deri kött och fläsk inberäknadt -, bröt ändtligen
fader Troed den tryckande tystnaden.
"Du har fått sorg ser jag, Elna."
"Ja, min svåger i Hult är död, jag var der på
begrafning i fredags. Ja, der är prat nu der i byn",
genmälde hon ifrigt, synbarligen rädd att tillfället
att berätta en nyhet kunde gå henne ur händerna.
"Gifter man kanske redan bort enkan, din syster?"
"Åh, de veta väl skam tills mannen blir kall i
jorden! Nu ha de nog att göra med Ivar Nils’ dotter."
Troed snodde ifrigt på säckbandet, Svenborg synade
sin klut både utan och innan, Esbjörn blåste bort
spånen från det blomblad han utskar.
"Det är så", fortsatte Elna, "att en mycket rik
hemmansson långt borta från - hvad heter trakten,
der inga järnvägar finnas och folket ännu är så
dumt? Nå, det är detsamma! Friaren kom med ny vagn,
blanka hästar och seldon körande upp på Ivar Nils’
gård med riktig talman i sätet."
"Och Ivars hustru Hoppade hatten, kan jag tro?" afbröt
Troed.
Esbjörn ryckte till. "Aj, jag skar mig!" sade han
och såg på sin hand.
"Det kan icke hin bli klok på, hvad föräldrarna sade
eller gjorde; men nog är det, att Anna icke ens ville
se den rike friaren, långt mindre ha honom."
Blodet, som vikit från Esbjörns ansigte då han skar
sig, jagade nu ända upp till hans hårfäste.
"Hon får kanske ingen god nog", dristade sig mor
Svenborg att förmena, i det hon f or stulet såg på
sin ståtlige son.
"Syster min, hon är nu sextio år, sa att - men
riksdagsmannen är ju för lärd att tro som gammalt
folk."
"Hvem vet, Elna? Din syster är ju så der
"Åh, bevars, riksdagsman, det dristar hon sig inte
till att ge sig ut för!" utropade Elna smickrad och
utan, att förstå det sista ordets dubbelmening. "Marna
kan bara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
