Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under vårens tid. Teckning ur skånska allmogelifvet af Ave - Uttydningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
satt så fördjupad i läsning, att hön hvarken tycktes
höra eller se. Hela bordet var fullt med nyinbundna
böcker. »Sockenbibliotekets», tänkte Esbjörn, och
förstod nu gossens tal om »lapparnan.
Men Esbjörns nästa tanke var af så förkrossande och
förvirrande art, att han formligen raglade mot en
stol: »Var då Peter Larsson omgift med? - Posta-Elna
sade ju -»
Bullret af stolen förmådde qvinnan att vända sig om.
»Esbjörn! Gud i himmelen, har någon olycka händt dig?»
- Anna Ivarsdotter skyndade fram till den bleke,
halft bedöfvade gästen, fattade hans hand och förde
honom in i lillstugan.
»Anna - är du här?», flämtade han.
»Ja, på ett par dagars besök hos, Peters andra hustru,
som är min kusin. Men - hvad har händt?»
»Ingenting - bara yrsel - tankarne blefvo i hast så
orediga.» Esbjörn torkade sin panna.
»Här är ett glas vatten.»
Esbjörn drack och kände sig - afkyld. »Det är bäst
jag nu går, innan din mor kanske kommer in och jag
åter blir utkörd.»
»Hvad vill det säga?», sporde hon ängsligt, som om
hon fruktade, att han fått en skruf lös.
»Tror du jag glömt besöket i ditt hem?» frågade
han med blixtrande ögon och rätade upp sig i hela
sin längd.
»Icke jag heller, ty du uppförde dig, sanningen att
säga, bra underligt», svarade hon med värdighet.
»Skulle jag kanske inväntat ännu tydligare svar,
än jag fick af din mor och dig?»
»Svar? Så vidt jag vet gjorde du ingen annan fråga,
än om du kunde få köpa potatis, och jag tror ej der
skedde dig något förfång.» Tonen röjde så mycken
undran och var tillika så stolt, att Esbjörn började
blifva tveksam.
»Hvad menade ni då med katten?», frampressade
han.
»Katten?» Anna såg sorgset forskande på honom. Skulle
han verkligen vara vansinnig? Det var en ryslig tanke.
»Ja, katten. Det är ju en gammal sed i er ort, att en
friare skall gifva akt på det sätt, hvarpå flickans
mor behandlar katten; smeker hon den, får han ja. Du
klappade den först; lät den ligga i ditt knä. Din
mor deremot kastade ut den och då förklarade du,
att du just tänld Mr a ut djuret.»
Det komiska i förklaringen kom Arma att förbise
sjelfva bekännelsen deri; hon brast i ett skratt så
klingande, att det bortjagade all Esbjörns harm.
»Hvad är det för gamla historier, du der kommer
med? Ett dylikt teckenspråk har säkert ej brukats
bland oss sedan mormors dagm\ Jag gissar att det
är en af Posta-Elnas sannsagor», sade hon med någon
förvirring. -
»Hvarför skulle då katten kastas ut?», frågade
Esbjörn, med den försigtighet, som äfven, då känslan
talar mest hög-Ijudt, ej öfvergifver någon af den
skånska allmogens män.
»Der låg ju en förtidigt kommen kycklinghöna under
ugnen, din tok.»
»Ack, Anna, om du visste hvad jag plågats!»
»Tror du ej, att jag har varit bedröfvad?», hviskade
hon blygt. Och då han lade handen kring hennes midja
och hon lät det ske, visste båda, att all sorg och
glädje nu för dem var gemensam under hela lifvet.
»Men icke kom du till mitt hem’som friare?», frågade
hon efter en stund.
»Hade ni ej fått förebud?», sporde Esbjörn undvikande.
»Icke det jag vet. Åh, kanske Elna! Nu förstår
jag allt, men aldrig kunde jag ana, att du var så
begifven på
gammaldags bruk och seder». Husmoderns ankomst
besparade Esbjörn vidare förklaringar till ett
lägligare tillfälle; den vigtigaste var nu gjord och
väl upptagen.
»Den tjugosjette kommer jag till ditt hem», hviskade
Esbjörn till Anna, då husmodern ett ögonblick gick ur
rummet, för att gifva pigan befallning om förfriskning
till gästen.
»Jag tror ej att mor då skall kasta ut katten»,
svarade hon.
»Men du har ei lagt ner dina kläder ännu, Esbjörn! Kan
du ej begagna fars kappsäck eller väntar du en ny?»
»Jag tar ingen kappsäck med på resan, nior.»
»Reser du ej långt då?»
»Nej, mor, jag kommer snart igen.»
»Då behöfver jag ej ha besvär att skrifva till dig,
annars skulle jag haft reda på din adress», sade
Troed med illa dold otålighet.
»Behöfs ej, far; jag reser bara till Hult för att
helsa på min fästmö, Anna Ivarsdotter», svarade
Esbjörn med ett lycksaligt leende. »Och vill hon som
jag, så följer hon med mig hem i qväll, för att helsa
på mina föräldrar.»
»Af hvem vet du, att hon och föräldrarna samtycka?»
»Af henne sjelf, mor.»
»Äro de då ej så gammaldags folk, som -»
»Elna sagt. Nej, icke i den meningen; de tala
hvarken med katt eller andra teckenspråk, det kan
jag försäkra far.»
»Men Anna bär dock klut?»
»Nej, inte ens det, mor! De klutar, Elna bundit för
hennes räkning, ha skickats till något museum.»
»Så Elna kan taga fel!»
»Icke i allt, mor. Anna är en bondflicka, som jag är
viss om, att min far och mor skola tycka om. Hela
hennes sätt och väsen lemna bevis för, att verklig
bildning förträffligt kan förenas med alla de arbeten,
som kr af vas af qvinnor, hvilka äro så lyckliga att
kunna säga: vi äro döttrar af svenska, fria odalmän!»
»Nej, hör på pojken, mor! Sannerligen tror jag icke,
att han talar som en blifvande riksdagsman! Jag
får se till att jag ej blir slagen ur brädet af min
egen son!»,, skrattade Troed och skakade förnöjd sin
rodnande sons hand.
»Nej se om vi ej här ha Posta-Elna!», ropade mor
Svenborg. »Hon skulle egentligen ha skam för sitt
prat, ty hur det än har gått, är jag viss på, att
hon ställt till någon förargelse dermed.»
»Kan väl vara, mor; men vi ha dock henne att tacka
för den förträffliga sättpotatisen», log Esbjörn,
»och till tack för den skall hon nu få veta, att hon
i alla fall var mig ett godt möte på min ofrivilliga
friarefärd.»
Nästa gång våren höll sitt intåg i Skåne kunde vårt
unga par glädja sig åt sina egna blommande äppleträd,
hvilka lofvade en rik skörd. Den gamla klutabinderskan
försäkrade att, efter alla gamla tecken att dömma,
Esbjörn och Anna gingo en lycklig framtid till mötes,
och det både gladde och lugnade henne, att bruden från
-sitt fädernehem medfört en katt till sitt nya hem
och släppt före sig in i stugan, ty dermed blef allt
trolltyg utjagadt ur huset. Gamla Elna fick aldrig
veta, att samma gråa misse spelat en framstående
roll i det unga parets kärlekshistoria och derför
fick medfölja bruden till det nya hemmet, der han
dock aldrig blef använd i något slags bilderspråk,
utom möjligen då Elna med förtäckta ord talade om,
hur fint hon förstod att förhjelpa unga menniskor
till äktenskaplig lycka.
Lösning af Logogryfen i föregående häfte, sid. 256:
Julgran, hvaraf fås: Juan, nu, Rån, Luna, Gnu, runa,
lugn, oj, ja, gran, ljung, ugn, arg, ung, gal, alg,
Jul,^ jag, gul, al, lur, Jura, ur, ljuga, lag, gulnar,
rang, aln, agn, ju, alun, jarl, lagun, ungar, garn,
an, lura, urna, ljunga, lunga, Glan, Ural, Jan.
Lösning af Charaderna i föregående häfte, sid. 256:
n:o l, Månljus, n:o 2, Husfred.
Lösning af Bokstafsfyrkanten i föregående häfte,
sid. 256: STRAFFA TVIFLAR
RIGL A F L Ö
ATS S T E
FLASKAN F A T T A D A ARSENAL
Stockholm, C. B. Gernandts Boktryckeri, 1881.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
