Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamla germanernas lefnadssätt och seder. R. - Blåa eller mörka. Edvard Forssberg - Moderskärlek. X+
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
307
De rakade kinderna och hakan, men icke öfverläppen,
emedan de med rätta höllo före, att långa och
tjocka mustascher bidrogo att öka deras krigiska
utseende. Mannens och qvinnans själ och hjerta voro
kraftfulla och okonstlade, liksom deras kropp och
klädsel. Utmärkt mannamod, fromhet, kyskhet och trohet
voro lysande drag i deras karaktär.
, Hade den germaniska jungfrun, uppvuxen vid sin
faders hjord, hunnit till manbar ålder, så friade
en mogen, vapen-kunnig man till henne och icke till
hennes egendom-, ty i Tysklands lagsagor var det då
brukligt, att brudgummen drog försorg om morgongåfvan
och löste sin brud från hennes fader förmedelst
en krigisk skänk, en betslad häst, oftast dock med
oxar 5 dock medförde äfven bruden till sin man några
rustningar. Hon gaf dermed tillkänna, att hon, som en
trogen följeslagarinna, ville med honom dela krigets
faror. Hade detta försiggått och voro skänkerna i
föräldrars och anförvandter närvaro profvade och
utbytta, så var äktenskap sförbund et slutet.
Detta hölls på det mest exemplariska sätt heligt,
och ytterst sällan bröt en qvinna sin trohetsed. Men
skedde det,
så väntade henne -det rysligaste straff. Hon
öfverlemnades då helt och hållet åt den förtörnade
makens godtycke, han afskar hennes hår, jagade
henne som en ärelös i slägtingar-näs närvaro ur
sin hydda och dref henne med piskslängar genom hela
lagsagan. Aldrig fick hon efter en sådan skymf åter
en man, om hon äfven var än så skön och förnäm. Öfver
hufvud hade den tyska qvinnan blott en gång en man,
liksom en kropp och ett lif. Det hände äfven högst
sällan, att hon, som hustrurna hos andra barbariska
folkslag, hade det hårda ödet att nödgas dela sin
mans kärlek med andra qvinnor.
Liksom qvinnorna utmärkte sig genom kyskhet och
renhet, så utmärkte de sig älven genom fromhet. De
uppmanade sina män, då dessa mera sällan syntes i
de heliga lunderna, att med vördnad fortsätta sina
gudaktighetsöfningar, att fira festerna och att bedja;
äfven togo de sjelfva verksam del i de presterliga
förrättningarna. De gamla och visa ibland dem, hvilka
kallades ölrunor» förestodo profetissornas göromål. De
förkunnade gudasvaren, hvilka de förnummo ur bäckarnas
och flodernas sorl och rörelse.
R.
Blåa eller mörka.
När, född på den Eviges herrskarebud,
Vår stammoder Eva var färdig
Och stod uti oskuldens bländande skrud,
En bild, som var konstnären värdig,
Nog tvekade verldarnas herre ändå
Att färger åt ögat förära,
Han tänkte på kattens, de gröna och små,
Han tänkte på dufvans, de skära,
Men slutligen tog han från himmelens blå
Och ingöt dess glans i de ögonen två. –
Just så’na din flicka bör äga också,
Ty vakta dig väl för de mörka!
Hin onde såg till och han fattade hopp,
Den allgodes vishet att jäfva;
Ur af grundens mörker han manade opp
En trogen kopia af Eva,
Men frestaren mäktade icke få fatt
De himmelska ögon åt tösen;
Dess blick, den blef mörk, lik den eviga natt,
Som var hennes vagga och lösen.
De ögonen dunkla, de småle så gladt,
De hviska om kärlek, de locka till skratt,
Men den, de beclårat, den spela de spratt,
Ty vakta dig väl för de mörka!
Så slutar min fabel, men slutar ej rätt,
Ty allting kan kärlek försona,
Och öm så en qvinna är blond, är brunett,
Hon alltid är skapelsens krona;
Så kommen med trohetens pregel uppå,
Med himmelen speglad i vatten,
Och kommen, I mörkögda tärnor, också
Med ljungeldens glans uti natten ! –
Hur färgerna vexla, ej vexlar ändå
Den hyllning, som skönheten dömdes att få;
Visst sätta vi lit till de ögonen blå,
Men vakta oss ej för de mörka!
Edvard Forssberg.
Moderskärlek.
Som bekant, är det just ej till hönsen,
man plägar vända sig, då man inom djurverlden
söker en representant för den öfverträffande
intelligensen. Något annat geni än födgeniet lär
nämnligen knappast stå att upptäcka hos dessa djur,
hvilka - liksom, hvad värre är, många tvåbenin-gar
af ett annat slag - i allmänhet tyckas vara af den
åsigten, att födan är allt här i verlden.
Dock - icke allt! Hvarför förtala dem? Moderskärlekens
heliga känsla firar hos dem ännu större triumfer, än
det temligen oheliga födgeniet. Det är såsom mödrar
de förtjena, om de ock ej, såsom sig bort, tillvunnit
sig vårt varma deltagande; alla deras förmögenheter
sammanfattas och stegras i moderskänslan. Har hönan
värpt ett ägg, så anser hon sig hafva utfört en
riktig bragd, den hon också genast helsar med en
segersång. Men det är ej mycket att hurra för, ty hon
får sällan behålla det, stackars höns! Hon fäller
dock ej modet; i morgon värper hon ett nytt, dagen
derpå åter ett, och så, möjligen med en eller annan
dags uppehåll, undan för undan, månader igenom. Och
med alla dessa ägg är det samma historia-, alla äro de
förlorade, alla gå de samma väg, och mor och pannkakor
veta hvad för en väg detta är.
Här är emellertid hos hönset en tålighet i hoppet,
ett uthållighetens hjeltemod, af hvilka vi litet hvar
kunde hafva
åtskilligt att lära och som verkligen borde verka
uppeggande på mer än ett håll-, det är ett hjerta på
höns, som gör, att vi gerna kunde tala litet saktare
om »hönsbjernan».
Sist händer dock verkligen, att troheten får sin
lön i form af så der ett tjog ägg - ty somliga tå
dessa stå verkligen då ännu att taga på hyllan -
till att »ligga ut». Men då hönan så gör, kan man
säga att hon med besked också ^ligger i^ 5 ty alla
känna vi, med hvilken ytterlig samvets-grannhet, man
kan säga entusiasm, hon sköter detta sitt värf, för
hvilket hon glömmer både att äta och dricka. Liksom
mången annan öm moder, blott med mycket större skäl,
är hon rädd att en fläkt, äfven den obetydligaste,
skall komma åt hennes blifvande små. Ej nog med,
att hon intet enda ögonblick öfvergifver sin post,
hon ändrar till och med ogerna sitt läge, hon gör sig
så bred som möjligt och är på köpet - hvilket icke
kan sägas om hvarje mor - höjd öfver all partiskhet,
i det hon litet emellan varligt makar äggen så, att
intet af dem skall hafva mer eller mindre af den goda
värmen, än de öfriga.
Och när så kullen är framme, då börjar ett nytt,
ännu värre bekymmer. Hvarje mamma, som redan för
ett par ungar kan hafva hjertat hvar stund uppe i
halsgropen, må sjelf föreställa sig, hvad det vill
säga att ständigt vara orolig
39*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
