Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två om en - Så har då jag fått en korg! Novell af Wilhelmina Gravallius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
313
på: täppan och att den ståtliga fågelhunden,
som »står», här företräder obehörigheten eller
den påträngande nyfikenheten, som vill lägga
näsan i hvad hon alls icke har med att göra. Taxen
försvarar den döde mickel såsom sin ärligt förvärfvade
egendom. Äganderätten i detta fall torde också vara
dyrköpt nog och följaktligen något värd att hälla
på. Sällan går nämnligen taxen ur striden med räfven,
den han uppsöker i lyan eller i tillfälliga gömslen,
utan att hafva fått åtminstone rifvet skinn. Men
får han stryk, så gifver han också stryk, och de
fall äro i hvarje jägares erfarenhet nog sällsynta,
då räfven icke måst bita i gräset, sedan han väl fått
taxen i hälarna. -
Sedan vi sålunda fått den å teckningen framställda
scenen klar för oss, torde det ej vara alldeles
olämpligt, att såsom tillägg till de personalier
öfver den döde mickel, som taxen framställer för den
nyfikne fågelhunden, åter upprepa ett par bidrag till
hans karaktärsteckning, hvilka för de allra flesta
af våra läsare antagligen skola hafva nyhetens behag
och i synnerhet falla våra läsarinnor på landsbygden i
smaken, om vi annars rätt förstå deras hjertas känslor
för den listige lamm- och hönstjufven Mickel Räf.
Den i vår jagtlitteratur bekante vildbrådsskildraren,
prosten C. U. Ekström skrifver i Tidskrift för jägare
och naturforskare, 1832 års årgång, bland annat:
Mellan tvänne större byar, hvilka voro belägna på
ungefär Vs^Ms mils afstånd från hvarandra, hade en
räf sin kula uti en hage, hvilken, ehuru belägen nära
invid den ena af. nämnda byar, likväl tillhörde den
andra, som var något mer aflägset från räfkulan. Emot
den tiden, då räfhonan satt sin kull och ungarna
började blifva mat-frågna, företogo sig de äldre att
från den närmaste byn bortplocka
icke allenast alla gäss och liöns, utan, då denna
läckra föda tröt, äfven späda grisar och lammungar,
men rörde likväl intet kreatur uti den by, på hvilkens
ägor kulan var belägen, ehuru denna ;icke låg mer
än några hundrade alnar längre bort. Oaktadt Mickel
säkerligen icke granskat de geometriska kartorna
öfver ifrågavarande hemman och deraf gjort sig
underrättad, till hvilket de ägor hörde, på hvilka
hankade nedslagit sina bopålar, erfor man likväl det
märkvärdiga förhållande, att han höll magra lammungar
till godo hos sina grannar och lät de feta gässen gå
fredade hos de hemmans-åbor, på hvilkas ägor han hade
nedsatt sig som inhysesman.
På ett annat ställe, der tvänne större, nära
belägna egendommar sköttes af blott en Inspektor,
..som tillika var jägare, hade, icke långt ifrån
den. ena egendommen, en räf tillredt sin kula
uti en sandbacke. Inspektören, som ofta vandrade
mellan båda egendommarna, såg icke sällan räfven,
men ville icke röra honom förr, än ungarna blefvo
något stora, i synnerhet som Mickel uppförde
sig anständigt och icke rörde något af den mängd
fjäderfä, som dagligen uppehöll sig i trakten af
dess boning. Slutligen inträffade att Mickel borde
med pelsen betala härberge. Jagt anställdes af den
nämnde inspektören; men den aflopp olyckligt och
de äldre räfvarna "spetade sitt skinn" sjelfva. Då
uppbådades dagsverkare, hvilka genomgräfde kulan;
två ungar dödades och den tredjeo tog inspektören
med sig ned till gården, lade ett liundkoppel på
dess hals och band honom vid ett träd tätt utanför
sitt kammarfönster. Detta verkställdes på aftonen
samma dag. Om morgonen då folket vid gården vaknade,
sändes genast en karl ut, för attose efter huru
det stod till med räfungen. Han stod ganska trygg
på samma ställe, men hade framför sig en fet kalkon
med afbitet hufvud. Nu framropades pigan, som hade
vård om hönshuset, hvilken med" tårar i ögonen måste
tillstå, att hon om aftonen följt med till boet och
sedan förgätit att mota in kalkonerna. Efter anställda
undersökningar befanns, att räfven (troligen modern
till den kopplade ungen) om natten slagtat fjorton
kalkoner, efter hvilka kropparna hittades här och der
undanstuckna, så i man-Q som ladugården; endast en,
som redan är nämndt, hade hon lagt på öppna fältet
framför sitt fängslade barn. Så grymt hämnades den
förolämpade omodern på de oskyldiga kalkoner,’hvilka
en stor del af sommaren fått gå fredade i trakten
af räfkulan!
hax* då jag" fått ön
Novell af WiHielixLina Öra vallies
få har då jag fått en korg! Jag trodde vä! aldrig,
att något sådant skulle kunna hända mig. Jag hade
i denna visshet kunnat hålla ett vad, hur stort
som helst. Och likväl har detta omöjliga nu händt
mig. Jag har verkligen fått en korg. Hela min varelse
är också likasöm i uppror öfver detta nederlag,
denna förödmjukelse."
Under dessa ord, hvilka uttalades med ett uttryck
i blick och röst, lämpadt efter den kritiska
ställningen, vandrade vice Häradshöfding Ossian
Lindner med häftiga steg i sina tvänne rum, belägna
en trappa upp vid Regeringsgatan i Stockholm.
»Man har ju från alla håll uppmuntrat mig. Flickan
har ju utmärkt mig framför alla, som fladdrat
omkring henne, har gifvit mig så många ynnestbevis,
både hemliga och uppenbara. Modern har på mig slösat
artigheter, så ofta sagt att hon ansett mig som en
son; grosshandlarn har varit så förtrolig, uppmuntrat
mig vid alla möjliga tillfällen. Ingen bal, ingen
tablå, ingen enda större eller mindre tillställning,
som icke jag skulle arrangera. Jag rådfrågades
om Adéles kostym, om de färger, hon skulle bära,
etc. etc. När jag nu, efter mer än ett års oupphörligt
tilltagande inviter, omsider besluter mig att gå deras
önskningar till mötes, så, när jag anmäler mig, får
jag - en korg! . ... En korg så alldeles oväntad,
så öfverraskande, att jag har svårt att återhemta
mig från denna motgång.»
Ossian gjorde en paus och nedsjönk tankfull i
hvilstolen.
»Men hvad är det då, som så mycket grämer, så mycket
plågar mig?» återtog han omsider. »Är det då mitt
hjerta, som lider? Nej, o nej! Jag trodde mig aldrig
älska henne. Men jag kände ett visst intresse för
henne, kände ett visst välbehag i hennes sällskap,
så länge jag tänkte mig henne som min blifvande
tillhörighet, och det gafs ögonblick,,då jag trodde,
att hon hade en liten del i mitt hjerta. Men nu finner
jag, med den högsta grad af tillfredsställelse, att
hon aldrig ägt den allra ringaste del deruti. Nej,
jag har en gång älskat, älskat med en så djup och
varm kärlek, att hon är den enda för hela lifvet! O,
min Nanna! Hvarför fick du
icke tillhöra mig? Jag skulle hafva älskat dig troget,
som Balder älskade sin Nanna! Men de ryckte dig från
mitt hjerta, och lik f j äriln fladdrade jag och kände
mig ibland en smula intresserad, men hjertat var och
förblef öde. Omsider började jag finna ungkarslifvet
tomt, andefattigt och neddragande. Jag längtade att
komma ifrån detsamma, längtade efter ett eget hem
och jag tyckte, att Adéle var hvad man kallar ett
godt parti. Hon var täck, talangfull, hennes far
var rik. Jag trodde henne fästad vid mig, såg mig
uppmuntrad, vågade kuppen, och följden blef - en korg!
»Men när jag tänker rätt på saken, så har jag icke
mycket att beklaga mig öfver. Vi hafva ömsesidigt
bedragit hvarandra. Mitt är dock nederlaget. De hafva
äran af att hafva gifvit mig en korg!»
»Hur är det nu med vår unge Örn? Är bröstet träf-fadt,
är vingen skjuten?» hördes i detta ögonblick en manlig
stämma, och framför Ossian stöd notarien Otto Reuth,
hans kusin och bäste vän.
»Åh, så illa är det väl icke heller!» och Ossian
räckte vid dessa ord med ett något tvunget leende
handen åt den inträdande och bad honom taga plats
i soffan.
»Ja, men något är det dock, som stört ditt inres
harmoni. Ditt ansigte är för uttrycksfullt, att icke
förråda det.»
»Må så vara! Menniskohjertats strängar bli lätt
ostämda.».
»Det är ’ sannt, men det brukar vanligtvis icke
vara så svårt att åter få dem i ren ton; Ett gladt
sällskap och några glas pläga snart åstadkomma
detta. Och jäg kom just nu hit, för att föreslå dig
detta botemedel. Jag vill nämnligen, att du skall
följa med till Berns salong, för ätt höra de båda
systrarna Hermann, de unga artisterna, hvilka der för
andra gången uppträda i afton och verkligen förtjena
att höras.»
En skugga drog öfver Ossians vackra anletsdrag.
»Hvar höll du hus i går qväll, som icke hörde dem, då
de första gången uppträdde? Du plägar sällan försumma
dig, när det gäller några musikaliska nyheter. Dock,
det är öfverflödigt att fråga den, som för aftnarna
nu mera har.en
ST. Familj-Journ. 1881.
4Q.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
