Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Så har då jag fått en korg! Novell af Wilhelmina Gravallius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
så angenäm abonnerad plats! Så, skynda dig nu! Klockan
är half sju, och det blir trångt,"
"Jag ämnar icke trängas der, ty jag går
icke dit!"
"Hvart ämnar du dig då?"
"Att vara der jag är!"
"Jag förstår dig icke i afton. Skall du kanske
skrifva en politisk korrespondensartikel till * * *
posten, efter som du är så dyster och djuptänkt? Eller
skall du i ensamheten öfverlägga och besluta, om du
skall taga steget ut och anmäla dig som friare hos
grosshandlarens?"
Nu blefvo skuggorna nattsvarta på Ossians ansigte.
"Jag skall skrifva och blir derför hemma!" utbrast
han otåligt.
"Nej, du, det skall du icke! Ty hvarje tanke har sin
egendomliga representant på ansigtets sceneri, och
på ditt representeras i detta ögonblick helt annat
än politik!"
»Du är en dålig fysionomist!"
"Måhända! Men för att komma ditt tankeämne närmare,
så får du nu säkert mer än vanligt att ordna på
mottagningen om fredag, som lärer blifva ett non plus
ultra af elegans och omvexling och, som mången gissar,
tillika ditt och Adéles eklateringskalas. Jag har
också den lyckan att vara tillsagd utan bjudning
- en sådan der liten påstötning, du vet. Och jag
skall, min sann, också hafva äran infinna mig! 7?Men
klockan är ju tre qvart! Jag måste gå, till stor
harm, utan ditt sällskap. Lycka till nu med planer
och kärleksqväden! Men,’framför allt, låt icke bojan
trycka dig, förrän du verkligt känner henne!"
Med dessa ord lemnade kamraten vår hjelte, som, sedan
han, länge tänkt och grubblat, slutligen beslöt att
taga en promenad till Djurgården, hvilken väl icke
ännu kunde bjuda på grönska och blommor, men hvilkens
friska luft han hoppades välgörande skulle inverka
på hans sjuka sinne.
Emellertid hade dagarna för vår unge häradshöfding
mistat sin snabba fart. Yisaren gick så långsamt och
mottagningsdagen hos grosshandlarens kunde han icke
bannlysa från sina tankar. Slutligen hade äfven den,
som alla andra dagar, uppgått och nedsjunkit, och nu
längtade han efter lördagsaftonen, ty han var säker,
att Otto då skulle besöka honom och aflägga räkenskap
för fredagens tilldragelser.
"Hvad tusan kom åt dig, som icke i går afton var hos
grosshandlarens?" Med dessa ord inträdde verkligen
den efterlängtade i skymningen den bestämda aftonen.
"Emedan det icke roade mig."
"Nå, det kan jag fatta! Men det gifves förhållanden
då stoltheten och icke nöjet bör bestämma
handlingssättet. Du skulle med högburet hufvud hafva
uppträdt, tagit på dig en leende min, varit artig
mot fröken Adéle ’och derigenom vederlagt det, som
ditt uteblifvande nu bestyrkte."
"Hvad menar du?"
"Att du friat och fått korgen!"
"Huru vet du det? Skall detta vara en påtaglig
slutsats, om en ungkarl, som länge umgåtts i ett hus
och varit en ständig gäst vid fester och mottagningar,
en gång derifrån uteblifver? Jag frågar derför än en
gång, huru vet du det?"
"Jo, ser du, det vet jag och alla andra genom säkra
tecken, det vill .säga genom pappa och mamma och
lilla Adéle!
"Man frågade allmänt: hvar är häradshöfding Lindner,
som icke är här? Hvad kan vara orsaken till hans
uteblifvande? Jag frågade icke, men hade lyckan att
tillhöra en grupp, från hvilken frågan ställdes till
husets dotter."
"Och hennes svar?"
"’Jag skulle vara allvetande, för att kunna
besvara den första frågan, och den andra ...’ Dessa
senare ord åtföljdes af en blick och en nlimik, så
uttrycksfull och så förklarande, att ingen "stannade
i villrådighet."
En mörk rodnad flammade på Ossians ansigte och han
bet sig hårdt i underläppen.
"Men hur i all verlden kommer det till, att vår glade
häradshöfding icke är här i afton, han, som alltid
brukat vara här?’ sporde man mamma."
"’Ack, ja! Han här visst alltid brukat vara här och
jag tycker verldigen också, att det i afton är så
tomt efter honom! Men det händer ibland, att man kan
vara for mycket i ett hus!’ och mamma drog vid dessa
ord en djup suck och hufvudet sänktes mot venstra
skuldran och de lånade lockarna gungade afundsvärdt
taktmessigt på medlidandets djupa vågor."
"Till pappa hörde jag ingen fråga ställas, men jag
hörde honom oåtspord säga: ’Jag saknar verkligen
Lindner i afton! Han är så treflig och en mästare
att arrangera tablåer’."
"’Nå, men hvarför är han icke här?’"
"’Den frågan får han sjelf besvara! Jag kan blott
säga, att jag kommer mycket att sakna honom!’"
"Nå, hvad tycker du om familjen? Och är du icke
tusende gånger mer att gratulera, än att beklaga,
som slapp ifrån menniskor med så liten takt, så
blottade på grannlagenhet? Men jag skall väl berätta
dig något om sjelfva tillställningen. Tablåerna,
arrangerade af eny viss grefve och fröken Adéle,
voro totalt misslyckade. Belysningen förfelad, och
Maria Stuart, representerad af la belle Adéle, i
blonda lockar och Gustaviansk kostym! Dessutom gjorde
hon fiasko i den prolog, hon till Malcus’ ära - du
vet att det var faderns namnsdag - deklamerade. Men
man borde väl tro motsatsen, då ett par högvälborna,
handskprydda händer med stormande applåder belönade
hennes opoetiska, utan all känsla framsagda föredrag."
"Hvem var då denne, som så varmt applåderade henne?"
"En utfattig grefve med fläckadt diplom, som i Skåne
och Köpenhamn lefvat ett gladt ungkarlslif och icke
blott förstört, hvad han sjelf ägde, dertill hade
han ju rättighet, utan mycket af hvad andra ägt,
och som nu kommit till Stockholm, för att genom
ett rikt parti rädda sig sjelf och med sin hustrus
pengar förnöja sina björnar. Man har gifvit honom
adresskort på fröken Adéle, såsom enda barnet i det
rika grossörshuset och således för honom en lämplig
fångst. Hon blef presenterad för Tionom på en bal,
från hvilken hon samlade materialier till den korg, på
hvilken hon genast i tysthet började fläta och som hon
sedan förärade dig. Ser du, att kallas grefvinna, det
betyder något, det, och försonar med många brister,
ty om det ock hos bildadt folk förlorat den nimbus,
som fordom omstrålade det, så finnes det dock ännu
ett slags menniskor, som böja knä för denna storhet,
äfven om den icke uppbäres af annat, än den gamla,
suddlade vapenskölden. Och nu, Ossian, skölja vi
bort hela grosshandlarsällskapet, med thy åtföljande
grefve-aspiranten, med ett glas af vår svenska
punsch. Du måtte väl hafva något qvar i skåpet?"
Tid dessa ord öppnade Otto det lilla hörnskåpet och
placerade glas och karafin på en bricka, hvilken han
satte framför Ossian. "Mister du en, stå dig tusende
åter!" utropade han, gladt klingande med- sin värd,
hvilkens ansigte väl något ljusnat,oehuru skuggorna
ännu förmörkade dess vanliga klarhet.
"Åh, bravo, det räcker till ännu ett glas! Bättre
lycka nästa* gång!" - Med dessa Jakob Ärligs ord
tömde han till sista droppen det bräddfulla glaset.
Tiden gick sin jämna gång, men i Ossians själ ville
jämnvigten icke återkomma, ehuru ingen på hans yttre
egentligen kunde märka det, måhända med undantag
af Otto.
Fjorton dagar efter den stora mottagningen eklaterades
Adéles och grefvens förlofning, och de eleganta korten
gjorde sin rundgång kring hufvudstaden. Äfven Ossian
hugnades med vänlig hugkomst, hvilken han lönade
med ett lyckönskningsbesök, som mycket öfverraskade
kontrahenterna och nästan gjorde dem flata.
"Jag kunde verkligen icke tro, att han, som, ehuru
bildad, ändå på det hela är en plebejisk person,
skulle visa så mycken takt, såväl i afseende på sitt
uppträdande, som den superba kontenans han höll",
utbrast grefven, noga bekant med Ossians förhållande
till huset.
En afton i början af Maj mötte Ossian en af sina forna
kamrater, på hvilkens bröllop han varit marskalk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
