Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Så har då jag fått en korg! Novell af Wilhelmina Gravallius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
"Det är icke snällt af den glade och genialiske
marskalken, att så alldeles glömma bort de nygifta!»
utbrast denne, med ett kraftigt slag på Ossians
axel. »Det är sannt, de hafva icke mycket att
bjuda på, åtminstone den, för hvilken så många af
hufvudstadens fina och lysande hem stå öppna, men
vore du nöjd med ett hjertligt välkommen och en liten
vänlig och älsklig värdinna, då kunde du väl hos dem
tillbringa en afton!»
De hade båda en stund samma väg, under hvilken icke
saknades beröm öfver den lilla förtjusande hustrun
samt äktenskapets och det egna hemmets lycka. Yid
afskedet lofvade Ossian att snart med egna ögon-
skåda det lilla paradiset.
»Är det verkligen möjligt, att smekmånaden, efter
ett sju månaders äktenskap, ännu kan räcka?» tänkte
Ossian och såg med en känsla, blandad af misstro och
omedveten afund, efter vännen, hvilkens hela vandel
stod i full harmoni till hans ord och gaf deråt en hög
grad af trovärdighet. »Med Ådéle hade jag väl aldrig
fått någon smekmånad, men, ack, med Nanna hade den
säkert räckt hela lifvet!
»Det skall min själ bli roligt att titta in i det
’äktenskapliga paradiset!» Med denna till hälften
allvarliga, till hälften . ironiska tanke gick Ossian
några dagar derefter uppför trappan till de nygiftas
boning. Tamburdörren stod en smula på? glänt, men som
han hörde toner från ett piano, ville han icke störa
musiken. Han gick derför in, utan att ringa, läste
sakta igen tamburdörren och stannade tyst innanför
densamma. Midt emot de till salen uppslagna dörrarna
stod instrumentet, framför hvilket den unga makan satt
i en täck, men enkel drägt och på sidan, till hälften
bakom henne, hennes man i gungstolen, tillbakalutad,
med cigarren i mun och ögonen fastade på sin hustru.
Täflan var vacker, Ossian kunde icke neka det,
helst då Agnes, efter några inledande, ackord, med
sin metallklara, melodiska stämma började den vackra
romansen: »Om jag dig älskar?»
Yid dessa ord vände hon sitt täcka hufvud till
hälften mot sin man, och hennes öga, i förening
med det själfulla uttrycket i hennes röst, var det
skönaste svar på frågan.
En suck höjde Ossians bröst, och han drog sig sakta på
tå längre in i tamburen, af fruktan att blifva sedd
af de båda makarna; dock ställde han sig så, att han
icke förlorade dem alldeles ur sigte. Romansen var
slutad. Den lycklige mannen reste sig upp och slöt
ordlös sin maka till sitt hjerta. Ossian hade sett
nog. Han visste icke hur det var, men afundsvärda
syntes de unga makarna honom, och såsom nu hade icke
på länge Nannas bild framstått för hans själ. Han
beslöt att försöka osedd lemna tamburen, men huru
sakta han än öppnade dörren, gäckade dock ljudet af
klockan hans försök.
»Nej, ’se Ossian!» utropade notarien och stod i samma
ögonblick framför sin gäst, som nu icke hade annan
utväg, än att stanna, låtsande att han nyss ankommit.
»Men hvem öppnade dörren för dig?»
»Hon var oläst.»
Värden var så upptagen med sitt välkommen .och sina
glädjeyttringar öfver att ändtligen få säga det
till vännen och marskalken, att han icke märkte den
förlägenhet, med hvilken Ossian utsade dessa ord.
.
Ossian fördes nu in till värdinnan, som på ett
hjertligt och behagligt sätt välkomnade honom.
Han tillbringade hela aftonen i det lilla, ljufliga
hemmet, hvars poetiska enkelhet och tjusande harmoni
för honom upprullade en tafla, sådan han aldrig förr
skådat henne och sådan han tänkt att endast dikten
och romanen hade att erbjuda. Tiden flöt angenämt
under musik och samtal, dessa senare vexlande mellan
skämt och allvar, samt deklamation, i hvilken konst
Ossian hade en icke vanlig talang.
Vår unge häradshöfding kände sig lycklig, likväl
på det sätt, som vi skåda en annans lycka, då vårt
eget hjerta är i saknad deraf. Och mången tyst suck
höjde hans bröst och han mindes skaldens påstående:
.»Att huslig sällliet är Det enda .paradis, som
jorden bär/ii
»Har du varit hos Liljedals nyligen?» frågade Ossian
sin kusin, då deniie en afton kommit på besök.
»Nej, jag tackar! Jag besöker icke gerna folk under
smekmånaden. Det generar mig, och jag tycker icke
om att se på sådana der älskogsscener, men jag vet
verkligen icke, om det är äckel eller en släng af
afund, som dervid mest får makt med mig.»
»Om du funne dig frestad till denna senare känsla,
ifall du hos Liljedals tillbringade en afton, det
skulle icke förvåna mig, men till den förra lemna de
icke den ringaste anledning.»
»Så, de äro ännu verkligt lyckliga?»
»Ja, och skola alltid blifva det!»
»Kan du verkligen hafva så mycket qvar af
pojkillu-sionerna? Jag tror verkligen att den der
»korgen» förde dig tillbaka i lifvets guldålder!»
»Det är ingen illusion, ty deras kärlek liknar icke
blommorna vid Vesuvius, hvilka hastigt uppspira och
prunka och dofta, men lika hastigt förbrännas. Nej,
han har uppväxt i hjertats djupa, - varma, trofasta
jordmån, och derför skola hans blommor- alltid vara
friska och ljufliga, äfven när de icke mera prunka
med ungdommens granna färger!»
»Är det verkligen den lilla, opoetiska Adéle, som
mäktat göra dig så svärmande?»
»Adéle?» Ett nästan hånlikt löje åtföljde denna
fråga.
»Ja, hon har åtminstone, kanske mindre genom sin
person, än genom sitt af slag, återfört din fantasi
till Helgasjöns arkadiska stränder, der du - nästan
på samma punkt, hvarest man nu har att erbjuda en
så utmärkt badinrättning - njöt och svärmade och
badade din själ i den första kärlekens ljusvågor
och tömde den ljufliga tvämänningsbägaren med din
Nanna! Det var, mig veterligt, enda gången som du
riktigt svärmat. Men det är sju långa år sedan dess,
då du, som den gamle lagmannens biträde, invigdes till
den imposanta häradshöfdingetiteln, på samma gång du
invigdes till Nannas riddare. Jag tycker således att
minnena börja blifva väl gamla!»
»Hjertats minnen blifva aldrig för gamla, och när vi
rätt införlifva oss med dem, så hafva de eri underbar
förmåga att låta oss klart blicka in i oss sjelfva!»
»Nå, hvad har då resultatet blifvit af
ransakningen?»
»Ett djupt missnöje med mig sjelf!»
»Jag trodde, att du var belåten med din personlighet.»
»Det har jag väl aldrig så precist varit. Men jag
mutade missnöjet med ungkarlslifvets förströelser. Jag
drack och skämtade och skämtade och drack!»
»Nå, var detta icke bra, det?»
»Jo, för stunden, men på det hela taget är det ett
tomt lif! Allvar är lifvets mål, icke skämt. Det
får vara kryddan på resekosten, men icke kosten
sjelf. Och medgifva måste du, Otto, att vi dricka
bort de allvarliga, des sublima tankarna, och att
uppvaknandet, efter de der glada aftnarna, icke är
rikt på tillfredsställelse.»
»Men när du så der har blickat in i ditt hjerta och
sett det onda der, har du väl också något botemedel
derför?»
»Ja, det har jag eller, rättare, jag vet ett!»
»Och detta är?»
»Äktenskapet.»
»Ja, det Jean vara botemedlet, deri har du rätt. Men
huru ofta förvärrar det icke det onda? De flesta
äktenskap äro disharmoniska. Man inser detta snart
och dock xför sent. Man tröttnar på hvarandra. Mannen
återtager sina ungkarlsvanor, kanske i ökad grad. Han
vill döfva sin olycka, vill dränka henne, och
hustrun ...»
»Jag menar icke sädana äktenskap, men ett sådant,
som Liljedals, det drager mannen från källare och
schweizerier, lär honom inse skadan och tomheten i
dylika nöjen, på samma gång som det inviger honom
till- hemmets poesi och trefnad, till ett lif i
kärlek och harmoni. Du skulle höra Liljedal tala
i detta ämne. Jag trodde honom aldrig kunna blifva
så vältalig. ’Alla de kamrater, som gift sig, äro
rädda.de!’ sade han slutligen med den högsta -grad
af tillfredsställelse.»
»Och resultatet af allt detta är - att du vill
gifta dig?»
40*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
