Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Så har då jag fått en korg! Novell af Wilhelmina Gravallius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
»Att jag ville, men kommer troligen aldrig att
göra det.»
»Af hvad skäl?»
»Att jag icke har" någon att gifta mig med; att jag
icke känner någon, som kan göra mig lycklig.»
»Ack, var lilla Adéle den enda i hela verlden, som
kunde göra det?»
»Prata icke längre om Adéle!»
»Nå, om hvad skola vi prata? Jo, jag vet: jag
skall gifva dig ett råd. Du skall följa baron F–s
exempel. Han hade haft, äfven han, sina motgångar
i älskogsväg, fått många korgar, men ville, han som
du, gifta sig. Slutligen beslöt han, att det skulle
ske. Han tog en af sina vänner med sig och satte sig
en afton vid ett öppet fönster, beläget vid en af
Stockholms större gator. Och nu gjorde han ett heligt
löfte, att han skulle gifta sig med den första qvinna,
som passerade förbi, så vida denna var fri. Vännen
skrattade och ansåg alltsammans som ett skämt,
men baronen försäkrade, att det verkligen var rent
allvar. Klockslaget bestämdes, då observationen skulle
taga sin början. Den första, som presenterade sig,
var en landtlig mö, med rosiga kinder och gyllene
lockar. Toalett och hållning hade dock en plebejisk
karaktär, men detta var ju något, som lätt kunde
afhjelpas. Emellertid höll baronen sitt löfte och tog
flickan under sina vingars skugga. Tid, penningar,
en utländsk resa, jämte särskilda lektioner voro dock
naturligtvis behöfliga, för att göra »BritcJien-»
- som hon nu mera kallades - värdig det höga kall,
till hvilket slumpen bestämt henne. Slutligen lyckades
allt dock vida öfver spådommar och gissningar. Hon
uppbar sitt höga kall med öfverraskande säkerhet,
representerade i salongen, som en ståtlig friherrinna,
och kuttrade i budoaren med sin man, som en liten
älskelig turturdufva.»
»Och nu vill du, att jag skall företaga samma
experiment här vid fönstret?»
»Ja, hvarför icke, i fall du nödvändigt vill
gifta dig!»
»Ja, men, om jag än aldrig så gerna önskade det, är
jag dock icke nog lättsinnig att som en lek behandla
det, som utgör lifvets djupaste allvar, det, som
bestämmer dess högsta lycka eller olycka.»
»Men dina ögon hvila dock nästan uteslutande på
gatan.»
»De behöfva en hvilo ...»
Ossian afbröt hastigt sig sjelf. »Nanna!« utropade
han, i det han krampaktigt kramade Ottos arm; hans
kind flammade och hans ögon, strålande af en fuktig
glans, följde en qvinlig gestalt, som med lätt och
graciös hållning vandrade uppför Eegeringsgatan.
»Nå, jag tror du följde mitt råd? Hela skilnaden är
den, att namnet icke var Brita!» utropade .Otto.
Ossian, hvilken nästan hängde utom fönstret, hörde
icke, hvad Otto sade, men han reste sig hastigt upp.
»Kanske får jag äran presentera denna för promenaden
nödvändiga artikel?» utropade Otto, i det han bugande
framräckte Ossians hatt, hvilken på sin abonnerade
plats nästan i samma ögonblick syntes med sin ägare
på gatan.
»Hvad vill detta säga?» utbrast Otto skrattande. »Han
blef ju alldeles förändrad. Det var ett återseende,
som grep mera än Adéles korg! Skulle det möjligen
kunna vara hans vårdagsflamma, hans Nanna? Han har
då icke dålig smak. Hennes gestalt och hållning
voro junoniska. Men jag glömmer ju att undersöka
terrängen! Aj! aj! Hon är försvunnen och Ossian luffar
af alla krafter, vändande hufvudet åt alla sidor,
spionerande som de »detektiva»! Han nästan springer,
den arme lycksökaren! Och han, som vill vara så
gentil! Nu viker han af uppåt Hamngatsbacken. Det
skall bli ganska intressant att få se slutet på
denna egendomliga inledning. Att sitta så här ensam
instängd, en så herrlig majafton, är då verkligen
icke roligt, men jag kan icke gå förrän Ossian kommit
tillbaka. Någon liten muntration behof des dock
verkligen under tiden. Jag. skall titta i skåpet! O,
superbt! Här ha vi ju både konjak och punsch! Och
lektyr till öfverflöd. Glaset och boken äro ändå rätt
trefliga sällskapare!»
Efter något mera än en timme kom Ossian tillbaka i
en sinnesstämning, som är svår att beskrifva.
Det hade verkligen varit hans Nanna, hans vårdags
sköna ideal, hans första, hans enda verkliga
kärleks ljufliga föremål! Och detta återseende
hade för honom, såsom med ett trollslag, öppnat den
tjusande lustgården och till lif, fägring och doft
ögonblickligen väckt alla hans minnes rosor.’ Men,
ack, hon hade försvunnit som en skön, fördunstad
hägring! Hur skulle han få återse henne? Derpå
grubblade han.
»Känner du igen henne, Otto, om du skulle möta eller
få se henne?» frågade han slutligen.
Otto försäkrade, att han gjorde det.
»Nå, vill du lofva mig att icke släppa henne ur sigte
förr, än du sett, hvar hon stannar, i hvilket hus hon
går in, och derefter med din fintlighet söka skaffa
dig något slags redapåhenne?»
Otto lofvade, och efter flera förnyade upprepanden af
detta löfte och oräkneliga variationer till aftonens
thema åtskildes omsider de båda vännerna.
En vecka hade förflutit, utan att de lyckats upptäcka
en enda skymt af Nanna, hvilken som en uppenbarelse
framstått och försvunnit, och Ossian hade verkligen
så,mycket, natt och dag, grubblat deröfver, att han
nästan började tro, att hvad han sett endast varit
en dröm.
I en dylik sinnesstämning mötte han en dag Ingeborg
Walter, en dotter till häradshöfdingen, i hvilkens
hus han gjort Nannas bekantskap, och en intim vän
till Nanna. Ossian hade icke sett henne sedan han
lemnade Småland.
Det dröjde icke länge, innan han frågade öm Ingeborg
nyligen haft underrättelser från Nanna.
»Ack, icke på många år!» svarade hon. »Nanna flyttade
snart efter sitt giftermål med sin man till Tyskland,
ock jag till Finland. Jag vet blott, att hon i början
icke var rätt lycklig, men det händer ju, att ett
äktenskap blir lyckligare, sedan man lärt sig förstå
och rätta sig efter hvarandra.»
Ossian berättade då, att han genom ett fönster
sett henne för omkring en vecka sedan, men att han
förgäfves spejat efter ett återseende. Ingeborg
yttrade sin förmodan, att hon troligen redan lemnat
Stockholm, men tillade, att, om hon kunde öfvertala
sin man att några dagar uppskjuta deras hemresa,
hon skulle genom en annons söka få reda på, om hon
ännu möjligen kunde finnas qvar 4 staden.
Dagen derefter lästes i Stockholms Dagblad följande
annons:
V0m fru Nanna Öijer^ född Skönling, finnes i Stockholm
och icke alldeles glömt sina Smålandsvänner, ombedes
hon innerligt att uppgifva sin adress i biljett till
Ingeborg Walter, Dagbladskontoret i Storkyrkobrinken."
Samma annons syntes i Dagbladet dagligen, en hel
vecka. Svar efterhördes och slutligen kom ett, så,
lydande:
»Nanna har icke glömt och kan aldrig glömma sina kära
Smålandsvänner och gläder sig nu så -hjertligt att
få återse en af de käraste. Adress: Norra Smedjegatan
n:r 00 en trappa upp. Portier en visar rummet.»
Kedan samma afton inträdde en ung man på det anvisade
hotellet och frågade om fru Öijer bodde der, om hon
var hemma och om hon möjligen tog emot besök.
Uppasserskan svarade, att fru Öijer bodde der, var
hemma, men toge troligen icke emot, ty herrn var
hemma och tyckte icke om främmande; men hon tillade,
att följande afton, mellan klockan sex och åtta,
var herrn borta och frun ensam. »Hvem får jag lof
att helsa ifrån?»
»Det är icke alls vardt att helsa eller nämna att
någon sökt frun. Jag är blott en af hennes vänners
ombud och vet icke om hon, som egentligen önskade
tala med fru Öijer, kan i morgon infinna sig.»
Läsaren har troligen redan gissat, att det var Ossian,
som här uppträdde såsom Ingeborgs ombud.
Äfven följande afton hade han iklädt sig
denna värdighet och stod åter klockan sex på
hotellet. Till icke ringa glädje träffade han nu
en annan uppasserska, hvilken han, så ogeneradt som
möjligt, frågade om fru Öijer var hemma, och på hennes
jakande svar bad han henne fråga fru Öijer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
