Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Så har då jag fått en korg! Novell af Wilhelmina Gravallius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
317
om hon tog emot en som var skickad med uppdrag från
det fruntimmer, på hvilkens annons hon svarat.
’.?>Åh, ja, nog tänker jag, att hon nu gerna tar emot,
när det der knarrlåset är borta», mumlade hon för
sig sjelf och försvann i korridoren. ’
Nu var det väl, att icke Otto såg sin kusin, der
han stod, blyg och bäfvande som en jungfru, väntande
på det svar, som för honom kändes som afgörandet af
en lifsfråga.
n Frun tar emot!» svarade uppasserskan med ett
diplomatiskt leende, följde Ossian- genom korridoren,
der hon för honom öppnade en dörr till ett vackert,
väl möbleradt rum.
Det fanns ingen i rummet. Slutligen uppfångade han ett
ljud, som ett sakta frasande af en sidenklädning. Hans
öga föll nu på den stora spegeln, i hvilkens reflex
han skådade en blek, högväxt, svartklädd qvinna,
hvilkens ställning och utseende vittnade om en af
dessa stunder, då man strider för att tillkämpa sig
en styrka, svarande emot det kritiska ögonblickets
fordran.
Ossians hjerta klappade högt, men, ack, ännu högre,
ja, nästan stormande, då spegeln icke mera återgaf
den kära bilden, då han stod ansigte mot ansigte med
sin Nanna!
Nu var hennes kind icke mera blek, hennes anlete
af-speglade icke mera en pågående strid!
Nanna gick emot Ossian, räckande honom vänligt sin
hand, den han vördnadsfullt förde till sina läppar.
»Det är som Ingeborg Walters ombud, jag har det
nöjet att se häradshöfding Lindner?» började Nanna
med säker, ehuru låg stämma.
Ossian bugade sig medgifvande.
»Men hvarför kom hon icke sjelf? Hon hade så vänligt
uppmanat mig att uppgifva min-adress, och jag längtade
så efter det återseende, hon lofvat mig.»
»Hennes annons stod en hel vecka i tidningen, innan
det efterlängtade svaret anlände. Hon kunde icke
invänta detsamma, utan måste innan dess återvända
till Finland.»
»Och häradshöfdingen åtog sig godhetsfullt besväret
att till mig framföra hennes helsningar?»
»Ja, och jag gjorde det så mycket hellre, som det
beredde mig den troligen eljest oupphinneliga lyckan
att få återse och hembära fru Öijer min vördnad!»
Att vördnaden var varm, det syntes i Ossians öga,
och kanske var det detta, som gaf rosen på Nannas
kind en högre kolorit. Nu först bad hon houom taga
plats, och han .satte sig i hvilstolen. Nanna tog
plats midt emot.
»När lemnar herrskapet Stockholm?» började Ossian.
»Kanske redan i öfvermorgon!» En lätt suck åtföljde
Nannas svar.
»Dessa, äro således de enda, de sista ögonblicken
vi se hvarandra. Skulle vi då icke, under dessa så
hastigt försvinnande, aldrig återkommande stunder,
bortlägga dessa främmande benämningar emot de gamla,
för mig så kära, med hvilka vi i forna dagar,
vid Helgasjöns oförgätliga stränder, tilltalade
hvarandra?» Det låg en varm bön i dessa Ossians ord.
»Jo, hvarför icke?» svarade Nanna med melodisk
stämma. Och hon räckte Ossian sin hand.
»Tillåter Nanna mig några frågor?»
Nanna nickade vänligt.
»Hvar har du tillbringat dessa sju långa år?»
»I Köpenhamn, Berlin och senast åter i Köpenhamn.»
»Har du under denna tid varit lycklig?»
»Ack, nog har lifvet äfven lärt dig, att lyckans
gudinna aldrig är rätt bofast!»
»Men är du det för närvarande?»
»Ja, långt mera än förut!»
Ossians deltagande för denna glädjande underrättelse
uttryckte sig i en djup suck.
»Älskar du din man nu mera, än förut?»
»Ja, ty jag finner, att om jag från början rätt
kunnat älska honom, hade vårt äktenskap troligen
varit lyckligare.»
»Har du inga barn?»
»Nej.»
»Du är i ekonomiskt afseende rikt lottad?» »Ja,
jag har öfverflöd på allt och hinner icke förekomma
alla öfverflödiga utgifter för min skull. Ack,
men . . .»
»Herrn är hemma!» hördes nu uppasserskans stämma,
brådskande och orolig. .
»För honom in andra vägen!» tillsade Nanna och färgen
på hennes kinder bleknade något.
»Nanna! Jag måste således lemna dig!» utbrast
Ossian. »Ja, för några ögonblick. Men jag
återkommer snart för att hemta dig. Jag skall
presentera dig.»
»Nanna!» .utbrast Ossian och hela hans hjertas
bekännelse låg uppenbarad i detta enda ord. Han
utsträckte mot henne bedjande sina armar. Hon
’räckte mot honom sina händer. Han tryckte dem
lidelsefullt. Han lade sin arm om hennes lif. Han
ville trycka henne till sitt hjerta, men Nanna slet
sig ur hans armar och skyndade ut.
»Yar det köld eller var det den gifta qvinnan,
som gaf henne denna styrka?» suckade Ossian och
nedsjönk grubh-lande i hvilstolen. »O, hvad hon
är förtjusande!»
Snart hördes ett buller från det inre rummet. Ossian
såg’ Nanna vid sidan af en gammal, lutande, gråhårig
man, som, stödjande sig vid hennes arm, närmade
sig. »Hvad skall vintern väl med rosen?» mumlade han
och knöt krampaktigt sin hand.
»Häradshöfding Lindner, en ungdomsbekant till mig,
och min morbror, hofrådet Kristiansen», sade Nanna,
och den öfverraskning och förvåning, som kunde läsas
på Ossians ansigte, framlockade ett skälmaktigt
leende på Nannas läppar. »Ja, häradshöfdingen är
mig icke alldeles obekant. Och troligen har icke
heller häradshöfdingen glömt den gamle, tråkige,
danske gubben, som kom och röfvade bort Helgasjöns
strandfagra blomma. Men låt nu allt groll fara, när
hon återkommit till fädernesland och ungdomsvänner!»
tillade gubben och skakade hjertligt Ossians hand.
Ossian bugade sig vördnadsfullt, och på hofrådets
uppmaning togo de alla tre plats kring divansbordet.
»Om jag icke bedrar mig, är det något oklart
i härads-höfdingens tankar, en outtalad fråga!
Är det icke så?» Ossian rodnade.
»Och frågan, lyder hon icke så: Hvar är Nannas man?»
»Hofrättsrådet har icke misstagit sig.» »Och jag
tillåter mig svara: han har redan tvänne år haft
sin bostad på Assistancekyrkogården i Köpenhamn!»
Det vore omöjligt att beskrifva den blixtsnabba
förändringen i Ossians anletsdrag och det glädjens
solsken, som strålade deröfver. Nannas öga sänktes
djupt och en lätt darrning drog genom hennes varelse.
»Häradshöfdingen har % icke kunnat följa med hennes
öden, jag vill derför i korthet meddela dem eller,
rättare, framställa konturerna deraf. Jag hade, ty
värr, misstagit mig om Nannas lycka, och ehuru man
aldrig skall tala illa om de döda, måste jag dock
säga, att Öijer icke var värd en sådan qvinna, som
Nanna, och att hon uppförde sig så, att mången fått
martyrkronan för mindre. Uppmärksam och öfverseende
i den friska dagen med hans utsväfningar, hans
bedrägerier, tålig och englamild under hans årslånga
sjukdom, kunde hon med samvetslugn tacka Gud, när
kampen var slutad och hon mottagit hans välsignelse.»
Gubben torkade en tår ur sitt öga, och Ossian vågade
icke se upp, för att icke förråda de känslor, som
uppsmält hela hans varelse.
»Sedan Nanna blifvit ensam, har hon varit min glädje,
mitt sällskap, mitt hems prydnad och ära-, men under
allt detta har jag märkt, att hon gömt en stilla
längtan efter Sverige, och jag beslöt omsider att
föra henne dit. Stackars min flicka, hon har dock
icke haft roligt, ty mer än fjorton dagar har hon
tillbragt vid min sjuksäng och af sina ungdomsvänner
har hon träffat få. Hennes glädje var derför så stor,
när hon i tidningen läste den’ vänliga uppmaningen att
uppgifva sin adress till en af hennes käraste vänner;
Men besynnerligt nog, har hennes kära Ingeborg icke
ännu hörts af.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
