- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 20, årgång 1881 /
324

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vilhelm Marstrand och Erasmus Montanus. Th. E.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

324

äkta dansk. I sina följande taflor fortsatte han att
»med leende penseln skildra, olika mer eller mindre
lustiga sidor af det Köpenhamnska folklifvet, och
det är klart, att hos en publik, hvilken, som den
Köpenhamnska, icke har något emot ett godt »Latter»
åt sina egna kantigheter och skrofligheter, skulle
sådana skildringar allt mera vinna anklang. Taflor
sådana som hans scen vid ett konsumtionshus, gatscen
i rötmånaden, nedgång till en restauration, druckna
som lemna en dylik, och framför allt hans auktionsscen
gåfvo åt konstnärens namn en god klang. Sitt lefvebröd
fick han väl, som vanligt, mest skaffa sig genom
porträttmålning.

Det gifves väl sällan i våra dagar en
konstnärsbiografi, som ej naturligast låter dela sig
i trenne, snart sagdt sjelfskrifna, perioder: l:o)
tiden fore den stora utrikesresan, 2:o) vandringsåren
i utlandet, och 3:o) tiden efter dessa, vare sig nu
denna tredje period kommer att tillhöra hemlandet
eller utlandet.

Icke blott studiet af utländsk teknik i främmande
lands atelierer, utan också i kanske än högre grad de
oftast rent af öfverväldigande intrycken på den unga
konstnärsfantasien af utlandets natur och folklif
göra den andra periodens konstnär vanligen till
något helt annat, än hvad den förstas låtit förmoda,
likasom också konstnären ej sällan visar ett nytt,
egendomligt skaplynne efter det vandringsårens jäsning
hunnit »sätta sig" till klart, mognadt vin. Marstrands
lefnad utgör ej heller något undantag från . denna
allmänna regel.

lians mellanperiod omfattar åren 1836-41, och efter en
vandring, mestadels till fots, såväl genom Tyskland
som Schweiz, tillbragte han dessa år uteslutande i
Italien, hufvudsakligen i Rom, förutom sista året,
då han vistades i Mimenen. Medlen till denna resa
gaf honom ett stipendium från akademien.

I Rom deltog han med lust och gamman i det

friska och originella konstnärslif, som då blomstrade
der, med, åtminstone hvad skandinaverna angår,
^maestro Alberto^, den gamle silfverlockige Bertel
(Thorwaldsen) som sjelfskrifven medelpunkt. Det
romerska folklifvets kraftiga poesi kunde ej undgå att
göra ett lifligt intryck på Marstrand, och det ligger
i sakens natur, att de genrebilder, han nu skapade,
hemtade sitt stoff från, detta lif, likasom ock,
att dessa taflor skulle få en helt annan karaktär,
än hans förra temligen "Hogarthi-serande» satirer
af köpenhamnska kälkborgaretyper. Företrädesvis var
det naturligtvis det glada Osterialifvet, som hans
pensel sysselsatte sig med, så till exempel i hans
Oktoberfest, der han målat den italienska vinskördens
jubel hös en uppsluppen skara, som svärmar förbi en
osteria (vinkrog) utanför Roms murar, - en tafla,
som ändtligen 1841. i Köpenhamn förskaffade honom
medaljen och gjorde honom till Agré.

En reminiscens af den forna satiristen visar sig
dock i en och annan tafla, så till exempel i hans
San Antonios

Vilhelm Marstrand.

fest, der han drar på munnen åt den komiska, äkta
italienska ceremoni, som man hvarje år den 17 Januari
kan få tillfälle. att bevittna utanför kyrkan San
Antonio, nära S:a Maria maggiore, i Rom: med en
vigvattensqvast välsignar en prest hvarjehanda för
den gudomliga nåden påtagligen fullkomligt likgiltiga
husdjur, hvilka i detta syfte af sina respektive ägare
fösas fram till kyrkans portal. Också hästar, oxar,
får och svin etc. hafva nämnligen der sin speciella
patron i himmelen: Sankt Antonius.

Sedan Marstrand, för att fullborda några större
beställningar, tillbragt ett år i Mimenen, der dock
det tunga, bajerska ölet icke riktigt smakade honom
ofvanpå det lätta, italienska vinet (en sak, som
helt visst mången af erfarenhet gerna vill bekräfta),
återkom han i slutet af år 1841 till Köpenhamn.

Fyra år derefter lemnade han emellertid på nytt
fosterlandet, för att återse Italien (1845-8). Denna
gång gick hans väg dit öfver Holland och Paris. Från
hans återkomst till hemmet kan man datera början af
det tredje

och längsta skedet af hans konstnärsbana. Visserligen
målar han ännu då och då icke blott italienska
folklifsscener, – så till exempel en berömd
österiabild (1849), - utan också några dan-. ska
genrestycken, - bland hvilka det bästa är en ung
sjöofficers frieri (1857) -, ja till och med scener
ur folklifvet i Sverige, - såsom i sin Ii yr k f ar
d till Lek-sand (1853, de båda senare tillhöra den
kungl. samlingen på Kristians-borgs slott), - men det
är dock inom helt andra områden, som detta mästarens
tredje skede får sin egentliga betydelse. Genom sina
många figurer (mer än 2,000) går redan »Kyrkfärden»
vida ut Öfver den egentliga genrens gräns, - och
såväl genom sin blotta storlek (knästycken i full
kroppsstorlek), som genom sin behandling af ämnet
häntyder redan den nämnda oste-riabilden på, att
liistorie-börjat vakna, väckt till lif af den stor-det
romerska folklifvet. Den är visser-med ganska enkelt
motiv (en gumma,

målaren omsider slagna andan i ligen en genre,

som somnat på en bänk, bredvid henne tvänne unga
flickor, som med en rörelse af solfjädern inbjuda
åskådaren att taga plats vid deras sida), inen den
är en genre hållen i stor stil. En dylik förändring
antydes också af hans porträtter, hvilka han numera
börjar måla i kroppsstorlek och hel figur eller
knästycken, - förut hade de mestadels utgjorts af
blott bröstbilder. Hans penselföring blir derjämte
betydligt bredare och friare, hans färg djupare och
varmare, i motsats till de äldre bildernas något
kyliga och glatta sirlighet.

Först 1858 var emellertid historiemålaren fullt
färdig. Detta år utställde nämnligen Marstrand en
stor altartafla, afsedd för Fåborgs kyrka på Fyen:
Kristus med de låda lärjungarna pä vägen till Emaus,
alla tre figurerna i kolossal storlek. Man ryckte på
axlarna åt detta en genremålares

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1881/0328.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free