Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vilhelm Marstrand och Erasmus Montanus. Th. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327
»riddaren af den sorgliga skepnaden» har åtskilliga
gånger inspirerat Marstrands pensel. Företrädesvis är
det dock Holberg, åt hvilkens tolkning han med lif och
själ egnat sig, och det är just i hans många scener
ur denne store landsmans komedier, som, efter vår
öfvertygelse, Marstrands konstnärskap kulminerar; det
är just på detta område, som hans största betydelse
torde ligga.
Ej långt efter sin hemkomst fick han 1842 af
konstakademien i uppdrag att måla »m scen ur danskt
folklif». Som svar dera insände han följande året
visserligen ett stycke danskt bondlif, men »motiveret
efter Holbergs Jfr asmus Mon-tanusn. Dermed inleddes
hans bildrika serie af scener ur Holbergs komedier,
bland hvilka taflor här kan vara nog att särskildt
framhålla: nBcvrsélsbumn (1845), »Den politiske
Ifandestöber» (1852), n Det lyJcMige Skibbrud»
(1859). Särskildt tyckes Erasmus Montanus ha
varit hans synnerliga favorit. Såvidt vi känna,
har han nämnligen ytterligare minst tvänne gånger
behandlat samma ämne, den ena täflan (från 1840-talet)
finnes i Kristiansborgssamlingen, den andra (1866) i
konstakademien. Hur mästerligt han förstått att tolka
denne det lärda pedanteriets Don Quixote, visar oss-
träsnittet å sidan 325. Kanske lägga vi märke till,
att figurernas hufvuden i allmänhet tyckas vara
en smula för stort tilltagna, - detta är ett drag,
som Marstrand ärft från sin lärare Eckersberg.
Vi se här det inre af bonden Jeppe Bergs stuga. Jeppe
har haft råd att låta sin äldsta son studera, han
är alltså välbergad och rummets bohag bära också
syn för sägen. Fajanser, silfver och annat hänga en
smula skrytsamt kring väggarna. Den rikt skulpterade
skänken i fonden och likaledes dragkistan till höger
synas genom sin stil förråda sin härkomst från en
auktion på något adelsgods i grannskapet. Kanske är
detta också fallet med det massiva bordet, de båda
stolarna och det lilla skåpet i hörnet, med kungens
och drottningens porträtter på. Det är den klassiska
tredje scenen i tredje akten, som konstnären här
återgifvit, onekligen hela styckets glanspunkt, den
lärda "disputatsen" mellan Per Klockare och Jeppes
nyligen från universitetet hemkomne äldste son,
den höglärde monsieur Erasmus Montanus, för detta
Kasmus Berg. Klockaren har sökt draga sig ur klämman
genom att helt ogeneradt rabbla upp de få glosor,
som händelsevis glömt sig qvar i hans minne från hans
skoltids latinska grammatika. Det har också lyckats;
då ingen, utom hans motpart förstås, råkar begripa
ett ord af klockarens latinska ^Gudsfred-Yxskaft",
sluta de närvarande af hans tvärsäkra min och
flödande svada, att han segrat i striden. Sjelf
belåten och dast sitter han der vid bordet och
kastar en vädjande blick på den i uniform, sporrar
och piska ståtande fogden. I hans åtbörd och min
har dock konstnären förstått att på ett fint sätt
antyda, att han icke fullt känner sig så säker, som
han vill låta märka. Kyrkan får medhåll af staten,
den senares myndige representant, Jesper Kidefoged
(ungefär motsvarande vår länsman), finner påtagligen
klockarens argumentation dräpande, att dömma af det
hånlöje, han skänker åt Erasmus: "Han maler ham, min
Troe, Skjeppen fuld!" - Erasmus stampar i golfvet och
knyter näfven i ursinne, i hans mungipor rycker det af
förnämt förakt för hela det olärda "pro-fanum vulgus»:
- "Dersom Herr Foged vidste, hvad han svarede, skulde
han lee sin Mave i tu.... Låd os tale Dansk sammen,
som de andre kan förstå, så skal man strax få ät höre,
hvilken Karl det er." - Nille, hans mor, gråter;
hon "har så ont deraf, ät hennes Sön skal give sig
tabt i Lati-nen". Jeppe stirrar ängsligt på sin son,
han tycks vara den ende, som ännu har qvar en gnista
förtroende för hans latin. I dörren stå drängen och
pigan, gapande öfver det ovanliga uppträdet. Hjeltens
bror, den klipske Jakob, sträcker sig lat i sin vrå,
med händerna i byxfickorna; hvad han tänker, säger
oss hans min vältaligt nog: "Ha ha, inin Broer må vel
vare en meget lärd Mand, men også en stor Tåsse!»
Till och med djuren tyckas taga del i den allmänna
upphetsningen: fogdens "Trofast" kan icke få sina ögon
från den besynnerliga, svartklädda herrn, tuppen har
flugit upp på monsieur
Montani höglafcta kappsäck och disputerar der
stridslysten från sin improviserade kateder med
sin ordinarie opponent, den skrämda hönan (en liten
sesopisk parodi på tidens dispu-tationsoväsen), -
endast katten på skåpet är "praktisk" nog att ge
vetenskapen "katten", men söker på sitt sätt draga
största fördel af det lärda grälet.
Innan vi sluta, må det tillåtas oss att tillägga några
ord om Holbergs förhållande till den odödliga typ, han
skapat i sin Erasmus Montanus. Oss moderna menniskor
förefaller denna Holbergs berömda satir mot allt
lärdt pedanteri numera ej så litet öfverdrifven och
karrikerad. Ehuru ett bland Holbergs allra yppersta,
hör detta stycke dock numera, till följd af förändrade
tidsförhållanden, till dem, som väl mest lukta mer
eller mindre af mögel. Montanernas slägte är väl ännu
i dag långt ifrån utdödt, men pedanteriet och det
lärda kråmandet te sig nu för tiden i en vida mildare
form. För Holbergs tid åter var hans rafflande satir
fullt befogad. Sådana dispyter om nonsens, som vi i
detta stycke finna, voro bland den tidens lärda ganska
vanliga. Så berättar till exempel Holberg sjelf i sin
lefnadsb e skrif ning om en viss magister Stiffelius,
hvilkens föreläsningar han som ung åhörde i Leipzig,
att denne "en dag gjorde sig stor möda att bevisa,
att de saliga i paradiset skulle till middag och
qväll bespisas med goda måltider, - en annan dag åter
höll han på prydligaste latin ett liktal öfver sina
handskar, som dagen förut blifvit bortsnappade af
hans åhörare".
Holbergs hat till allt slags lärdt pedanteri framlyser
på det bjertaste ur hela stycket. Att han, ehuru
en af sin tids lärdaste^ män, var fullkomligt fri
från allt högmodigt skräp-pande med lärda glosor,
faller af sig sjelft. Så mycket orimligare skall det
förefalla oss, om vi hörde någon påstå, att Holberg
till en god del sjelf torde ha stått modell till sin
Erasmus Montanus. Och dock kan detta väl låta försvara
sig. Att också han sjelf, naturligtvis i unga år, med
lif och lust tagit del i dylika lärda disputatser,
som han sjelf i mognare år så kraftigt förlöjligat,
antydes tillräckligt af mer än ett ställe i hans egen
lefnadsteckning. Yi vilja här till bevis meddela
ett. Den blifvande dramaturgen var 1705 bosatt i
Kristiansand i Norge och förtjenade der sitt bröd
som språklärare, i synnerhet i franskan. Emellertid
kom der en vacker dag en holländsk bankrutt or och
slog sig ner i samma stad som språklärare. Hans
konkurrens blef för Holberg farlig, då holländaren
gaf sina lektioner till billigare pris och dessutom
sökte göra medtäflarens franska misstänkt. För att
slita, rivaliteten arrangerades dem emellan ett
lin-guistiskt envige. Tid och ställe bestämdes af
bådas lärjungar gemensamt. "Yi möttes båda», berättar
Holberg, "vi drabbade samman, men dagens lycka blef
oafgjord. Jag gaf honom norsk-franska stötar, han
parerade. med holländskfranska; aldrig, tror jag,
har franska språket blifvit värre misshandladt, än
i denna strid. Ty båda talade vi franska dåligt nog,
äfven när vi voro lugna, - men nu, förledda af kampens
hetta, förvirrade vi oss totalt, så att språkfelens
tal växte i det oerhörda. Men sedan vi genom denna
strid öfvertygat oss om vår egen okunnighet, syntes
det oss råd-ligast att låta vår vrede fara, då den
var för oss båda lika förderflig, och i stället
bli vänner. Sålunda delades herraväldet mellan oss
båda, såsom mellan Cesar och Pompejus, och i stället
för den hittillsvarande monarkien upprättades ett
duumvirat." - Hvem kan förneka, att icke troligen
Holberg leende dragit sig denna frasbatalj till minnes
i samma stund, han skref ner sin kostliga tredje scen
i tredje .akten af Erasmus Montanus?
Det finnes för öfrigt ett par andra drag i samma
stycke, som man kunde vara frestad att hänföra
till reminiscenser ur Holbergs eget lif. I sin
lefnadsteckning berättar han nämnligen följande
anekdoter:
Som gosse hade han en dag i Bergen, medan han efter
föräldrarnas död bodde hos sin morbror och förmyndare,
Peter Lemm, skrifvit ett satiriskt epigram öfver en
slägting till dennes hustru. Fru Lemm blef utom sig
af vrede och yrkade på, att den unge brottslingen
skulle exemplariter af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
