- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 20, årgång 1881 /
329

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholmsbilder. Af Axel S-g. 2. Procentarens dotter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i minnet genomgå, hvad de inhemtat om den herrliga
floddal, som delvis fått det välförtjänta namnet af
Frankrikes trädgård och bland hvilkens glanspunkter
äro städerna S:t Etienne, Nevers, Bourges, Orléans,
Tours, Poitiers och Nantes. De skola då också erinra
sig, att äfven dessa trakter, helgade, som det tyckes,
endast åt friden och lyckan, ofta
hemsökts af krigets rysligheter, senast under den
ohyggliga menniskoslagten 1870–71 mellan fransmän och
tyskar, men att det då också var Loire, som utgjorde
gränsen söderut för fiendens framträngande.

X+.

-

Vid Morups tånge.

illustration placeholder

Glumstenen i Halland.
(Teckning af J. Z. Blackstadius.)


Å halländska kusten, en och en half mil sydost om
Varberg, befinner sig ett af de för sjömännen
farligaste ställena å denna kust, den flere hundra
famnar ut i hafvet framskjutande, steniga landtunga,
som kallas Morups tånge. Om otaliga skeppsbrott
hviska här strandens sagor, ej minst om sådana, som orsakats
af de, ännu ej allt för aflägset i tiden liggande
eldar, hvilka af den då varande vilda och roflystna
kustbefolkningen i stormiga nätter upptändes, för att
locka seglaren i förderf. En vänligare och säkrare
ledstjerna för hafvets färdemän tändes vid Morups
tånge år 1843. Då uppfördes nämnligen derstädes
en stillastående lentille-fyr af andra ordningen,
hvilken höjer sig nitioåtta fot öfver vattenytan
och synes på omkring fyra mils afstånd.

Men långt innan Morups fyrtorn syntes för seglarens
blick, i århundraden förut, har ett sjömärke, synligt
vida från, varnat för den förrädiska Morups tånge. Det är
den vid Långavika by liggande Glumsten, ett nära fem
alnar högt och sju och en half alnar bredt stenblock,
som synes flera mil utåt hafvet.

Å stenen är ett år 1816, på tillskyndelse af prosten
S. P. Bexell, inhugget vattenmärke. Att Glumsten
af ålder varit ett sjömärke, kan finnas af våra
fornhäfder: stenen nämnes såsom sådant redan vid
konung Harald Hårdrådes örlogsfärd 1061–62 och vidare
i berättelsen om konung Hakons af Norge krigståg
till Halland 1250.

På senare åren har vid den nya fyren och det gamla
sjömärket anlagts en fiskare- och båthamn, kallad Glummen.

För öfrigt har nejden flera historiska minnen. I Morup
– eller Mothorp, såsom
det gamla namnet löd – mötte hertigarne Erik och
Valdemar hertig Christoffer af Söderhalland söndagen
efter Kristi himmelsfärdsdag 1307 och ingingo ett
förbund mot den senares broder, konung Erik Menved af
Danmark. De svenska furstarna skulle med fyra hundra
järnklädda ryttare bistå i brödrafejden. I Morup fanns
ett kloster, som i gamla handlingar omtalas hafva
blifvit ej mindre än tjugo gånger plundradt af hertig
Jakob af Halland såsom straff derför, att munkarna
mot den mäktige hertigens våldsgerningar sökt konung
Erik Menveds skydd. Men Morups förnämsta historiska
minnen äro dock de en åttondedels mil från Glumsten
belägna två ättehögar, hvilka kallas Brödrahögarna. De
voro fordom väldigt höga, synliga på långt afstånd,
försedda med fotkedjor samt omgifna af en mängd
bautastenar. Tiden och tanklösa menniskors åverkan
hafva småningom sänkt högarnas toppar och låtit
bautorna försvinna i gärdesgårdar och dikesbroar. Det
intressantaste med hänsyn till dessa högar är, att
de äro de enda i Halland – och bland de ytterst få
i hela Norden, för öfrigt –, om hvilka man med säkerhet
kan säga, att de hvälfva sig öfver män, hvilka hafva
sin vissa och bevisliga plats i häfderna. Brödrahögarna
gömma askan af de norska konungasönerna Sniall
och Hiall, två väldiga vikingar. De omtalas
redan i Saxos och Are Frodes skrifter, och att de ej
äro några s. k. historiska snögubbar, framgår deraf,
att vårt århundrades störste norske historieskrifvare,
P. A. Munch, bevisar deras tillvaro och bekräftar
uppgiften om deras sista lägerstad.

Are Frode omtalar i Landnáma Isl. Sögur följande:

»Det berättas, att då konung Harald Hårdråde låg med
sin krigshär vid Glumsten i Halland fingo de se en
stor hög på sjöhällen jämte en annan litet högre upp.
Då sporde konungen, hvilka der månde vara begrafne,
men detta kunde ingen säga. Nu hände, att natten efter
den dag, då konungen gjort sina kämpar detta spörsmål, drömde
Sigurd den Hvite, att en man i krigareskrud kom till
honom och qvad: »Sniall på höga hällen och Hiall
hafva kalla herbergen. Utgjuten i dag, krigare, blod,
ty nu hänger segern på spjutuddarna. Den väldige man,
som jag nämner, minnes, att jag var den förste i kriget med
sköld och svärd, den förste att leende hugga sönder
brynjor.» Samma natt drömde Björn Bock, att en annan
man, äfvenledes i krigaredrägt liksom den förre, kom
till honom och qvad: »Mitt bud kom sist af bröderna,
och den kämpen, som ligger i högen, gick fram för
den andre, och krigsfolket föll på detta fält. Hjall
berömmer sitt mod för de kloke. Det fägnar oss,
att du med glädje offrar döda kroppar åt Odin.» Men
när konung Harald kom tillbaka till Norge, berättade
för honom Kare den Svarte, Tiodolfs på Hven slägting,
att dessa bägge bröder, Sniall och Hiall, voro konung
Vatnars söner och att de hade varit dråplige krigare.»

Denna i Landnáma omtalade sagolika händelse inträffade
under Harald Hårdrådes krigståg mot konung Sven af
Danmark, således 1062. Och redan då tyckes minnet
af de högsatte konungasönerna hafva förbleknat i
orten. Saxo, hvilken omtalar, att Sniall och Hiall
fallit i strid mot Aale hin Fräkne, vet dock att
berätta, att på hans, Saxos, tid fanns i närheten
af brödernas ättehögar en stor by, som bar deras
namn. P. A. Munch uträknar i sin norska historia,
att Snialls och Hialls död infallit under tidrymden
710–730.

I början af innevarande århundrade blef den norra
högen af kringboende allmoge öppnad och undersökt. Man
fann midt i högen en aflång och fyrkantig stenkista,
hopfogad med omsorg af sex släta och vackra
stenhällar. På öfversta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:34 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1881/0333.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free