- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 20, årgång 1881 /
330

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholmsbilder. Af Axel S-g. 2. Procentarens dotter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hällen, locket, lågo lemningarna af ett svärd. Fästet
tycktes hafva varit af masur, klingan, uppsmält,
befanns hafva bestått af koppar och silfver. Då
stenhällarna skildes från hvarandra, såg man lerurnan,
hvari vikingens aska förvarades. Då man skulle
upplyfta urnan, föll hon sönder. Jorden uppkastades
sedan deröfver.

Då den artist, hvilkens teckning af
Glumsten och Morups fyr här, sid. 329, vidfogas,
i fjor besökte Brödrahögarna, befunnos dessa af
kringboende personer, å hvilkas ägor de stå, använda
till något, hvarom de, som sofva derunder, väl aldrig
kunde hafva drömt: vikingarnes grafhögar begagnades
nämnligen till odling af – potatis! Visserligen
försäkrar skalden, att »de bästa drufvorna äro de,
som spira ur krigares aska», men om detta gäller
äfven potatis, må betviflas, och säkert är,
att lagen om våra fornminnens fredande bestämdt
motsätter sig dylika, eljest och å annan plats lika
nyttiga som lofliga odlingsföretag.

Munch omtalar i sin ofvan nämnda norska historia,
att bland landnamsmännen, det vill säga de norska
nybyggarna på Island, funnos två afkomlingar från
Hiall, i fjerde och femte led, Örlyg den Gamle och
hans son Valthjof, samt en afkomling af Sniall, i
femte led, Thormund Skafte. Ättlingar i sena led af
Sniall och Hiall finnas kanske ännu å den sagorika ön
uppe i Nordhafvet, hvilka valla får eller fiska gråsej
samt om aftnarna vid spiselns sken tälja minnet af
sina krigiska förfäder, hvilkas aska blandas med de
fredliga potatishögarna vid Morups tånge.

Birger Schöldström.

-

Stockholmsbilder.

Af Axel S–g.

2. Procentarens dotter.

En bland de vackrare, om icke den vackraste, af
hufvudstadens kyrkogårdar torde numera Adolf Fredriks
vara, sedan den blifvit ordnad i det prydliga skick,
hvaruti den för närvarande befinnes; men så var
icke förhållandet för ett tiotal af år sedan. Också
var antalet af de lefvande, som hemtade frisk
luft vid en promenad på de dödas gård, då vida
mindre än nu. Flertalet sökte upp den så kallade
»Trädgårdsföreningen» eller Barnhusträdgården. Dennas
ståtliga poppelrader hade då ännu icke fallit offer
för upplysningens fackla, det vill säga nödgats
lemna rum för den präktiga läroverksbyggnad, som nu
presenterar sina ansenliga stenmassor på den plats,
der Hasselbackens namnkunnige värd fordom förnöjde
hufvudstadens invånare med sina »concerts à la musard»
med åtföljande fyrverkerier. Dock fanns en och annan
af det äldre slägtet inom församlingen, som föredrog
kyrkogårdens tystnad framför det mera rörliga lifvet
i »parken», såsom Svenska Trädgårdsföreningens park
gemenligen i korthet benämndes, och i synnerhet var
det en gammal man, som hvarje förmiddag, hurudant
vädret än var, sågs, stödd på en ung flickas arm,
taga sin promenad på kyrkogårdens då fåtaliga gångar.

Den gamle mannen var i församlingen känd under namnet
»procentaren» och dref sin vid Badstugatan belägna
»rörelse» både en gros och i minut. Innanför den
pantlåneaffär, der hufvudsakligen armodets barn och
de, som lidit skeppsbrott på det sociala lifvets
haf eller de »afsigkomne», under bistra tider på
mer eller mindre reela effekter undfingo dyra lån,
fanns ett inre kontor med särskild ingång, der de så
kallade bättre mot dryga räntor erhöllo medel till
att lefva öfver sina tillgångar för tillfället genom
att draga vexlar på en väntad bättre framtid.

Mången mörk afton trodde sig grannarna i huset hafva
sett bärare af mer än ett klingande namn med tunga
steg stiga in genom kontorets dörr och med det lättade
sinnets eller lättsinnets spänstiga gång åter träda ut
derigenom, ja, det hade icke sällan händt att äfven
finare åkdon hållit vid hörnet af en angränsande
gata, medan den åkande med snabba steg skyndat att
förvandla en dyrbarhet eller en med ett grannt namn
försedd revers i klingande mynt, hvaraf den gamle
procentaren sades hafva ett ganska ansenligt förråd.

Det är förunderligt, men visst, att dessa
mensklighetens »hjelpare», som kallas procentare,
nästan alla i sitt yttre bära syn för sägen, som
det heter, och från denna allmänna regel utgjorde
gubben Guling icke heller något undantag. Liten och
oansenlig till figuren, var han derjämte torr och
mager, som de traditionella »kamrerarne i banken». Ur
ett knotigt och skrynkligt ansigte framblickade två,
små, blinkande ögon på ömse sidor om en lång och
hvass näsa, medan de tunna, hopknipta läpparna och
det stripiga, gråa håret fullkomnade hans utseende
af en äkta Harpagon. Huru gammal gubben Guling egentligen
var, det visste väl ingen annan, än mantalskommissarien
och polisen, med säkerhet, men att han var så der
omkring sjutiotalet, det trodde man sig dock kunna ana,
ehuru han för sin ålder var ganska rörlig. Och för resten
hade han sett precis lika gammal ut, då han ett par tiotal af
år förut hade köpt in det lilla hus, der han nu dref
sin rörelse. Hvad man deremot med visshet kände till,
det var att Guling tillförene hade varit förvaltare
på stora egendommar, men om hans patroner blifvit
lika »täta», som förvaltaren, torde väl hafva varit
tvifvel underkastadt.

Var emellertid gubben Guling ett mönster af
frånstötande fulhet, så var deremot hans dotter raka
motsatsen. Förgäfves skulle man kunnat söka efter mera
välbildade drag, vackrare blåa ögon eller ett på samma
gång så friskt och mildt utseende, som hennes. Maria
eller »Majken», som hennes far kallade henne, kunde
väl vid tidpunkten för vår berättelse vara vid pass
tjugo år, ty fyra år förut hade hon beredts till
sin första nattvardsgång, vid hvilket tillfälle
gubben Guling för första och sista gången efter sin
inflyttning i församlingen trädt öfver tröskeln till
dess tempel. Ehuru han, såsom vi ofvan nämnt, dagligen
vandrade omkring detsamma, kunde han nämnligen aldrig
förmås att om söndagarna följa sin dotter dit. Det var
som hade han fruktat att råka ut för någon olämplig
predikotext, såsom om »den barmhertige samaritanen»,
»den kristliga kärleken» eller något dylikt, och vi få
medgifva, att det kanhända i sådant fall icke varit så
alldeles lätt att bibehålla kontenansen för den, som
egentligen lefde för sina medmenniskors stjelpande,
om det än officielt hettes vara för deras hjelpande.

Icke måtte det lif, som Majken Guling framlefde vid
sin gamle, knarrige faders sida, just hafva varit
så alldeles öfverensstämmande med ett tjugoårigt
sinnes önskningar och förhoppningar, men ingen hade
någonsin hört henne beklaga sig deröfver eller sett
henne visa en mulen min. Alltid syntes i hennes
täcka ansigte samma blida, förnöjsamma uttryck; det
var som om detsamma upplysts af ett inre solsken,
som gjorde verlden omkring henne ljus och glad,
hur kulen och enformig den än i verkligheten kunde
vara. De enda nöjen, som bestodos den unga flickan,
voro ett par sommarutflygter, som hon fick göra med
enkan efter en vän till hennes far, en gammal fru
med en son och två döttrar, och det troddes allmänt,
att Majken redan bortgifvit sitt hjerta åt den unge
mannen, hvilken för öfrigt var en rask och duglig
handelsbetjent i en bod i grannskapet. Skulle Majkens
utseende någon gång vara mera strålande än vanligt,
så var det vid återkomsten från dessa utflygter, under
hvilka Albert Ek, så hette hennes kavaljer, uppbjudit
alla sina talanger för att roa sällskapet, i hvilket
gubben Guling för öfrigt aldrig tog del. Begåfvad
med en god sångröst och en icke vanlig skicklighet
på den numera gammalmodiga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:59:08 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1881/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free