- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 20, årgång 1881 /
331

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholmsbilder. Af Axel S-g. 2. Procentarens dotter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

guitarren, var Albert Ek sådana dagar outtröttlig i att
traktera sällskapet med en omfattande repertoar både
i moll och dur, ehuru hans kallelse öfvervägande låg
åt den gladare genren.

En söndagsafton återvände den vanliga qvintetten,
denna gång genom en af Eks kamrater förstärkt till
sextett, från en i Hagaparken angenämt tillbragt dag,
och som Eks mor och systrar hade Eks kamrat till
kavaljer, så skildes de denna gång tidigare från
Majken, hvilken Albert Ek antagligen icke allt för
motvilligt åtog sig att ledsaga hem.

Det var ett vackert par, dessa båda unga, der de,
blomstrande och varma efter en grundlig motion
och med lefnadslusten strålande ur hvarje drag,
vandrade Badstugatan fram, likasom i följd af en tyst
öfverenskommelse icke görande sig någon synnerlig
brådska att hinna till det Gulingska huset.

Så hade de en stund gått tysta vid hvarandras sida,
då Ek med en strålande blick på sin följeslagerska
började:

»Hör på, mamsell Majken, jag har något på hjertat,
som jag redan länge tänkt säga er. Det är kanske inte
passande att så här på gatan ... men vi träffas så
sällan ensamma och ...»

Då Majken, som väl anade, hvad som låg hennes kavaljer
på hjertat, såg, att han höll på att »vid ingången
komma af sig», skyndade hon med qvinnans vanliga
sinnesnärvaro att hjelpa honom på trafven med att i
sin blidaste ton svara:

»Ja, det är verkligen sällan vi två träffas så här.»

»Ja, och är det inte bra roligt?»

»Jo, det kan jag ej neka till. Herr Ek är alltid ett
så angenämt och trefligt sällskap.»

»Och skulle mamsell Majken inte ledsna på mitt
sällskap, om det också vore för hela lifvet»? frågade
Ek, i det han oförmärkt fattade sin följeslagerskas
hand, hvilken beredvilligt stannade qvar i hans,
under det att dess ägarinna med en vacker rodnad
sakta svarade:

»Ack, nej!»

»Nu är jag den lyckligaste på jorden, älskade
Majken», utbrast den glädjestrålande Ek, som kände
oemotståndlig lust att midt på gatan sluta den täcka
flickan i sina armar. Detta fick emellertid anstå till
ett lägligare tillfälle och som man nu hunnit fram
till det Gulingska husets port, tryckte Ek Majkens
hand till afsked, i det han sakta frågade:

»Du lofvar då att tillhöra mig, Majken?»

»Ja, Albert.»

»Mig och ingen annan?»

»Dig och ingen annan.»

»Tack, och farväl för i dag. Vi träffas nästa söndag
hos min mor, med hvilken vi då gå i kyrkan, för att
tacka Gud för vår lycka.»

Och så skildes de båda unga, för hvilka lyckans och
kärlekens sol uppgått klar och strålande, som den
kanske gör blott en gång i lifvet.

»Glad såsom fågeln i morgonstunden» och säll som
endast den kan vara, hvilken gripits af den första,
lyckliga kärlekens makt, inträdde Majken i sitt eljest
glädjetomma hem, men stannade bestört på tröskeln
vid den syn, som här mötte henne.

Synbarligen ett rof för de bittraste själsqval,
vandrade den vanligen så lugne Guling fram och
tillbaka på golfvet, vridande sina händer och
frammumlande obegripliga meningar, af hvilka Majken
endast uppfattade följande:

»Ja, ja, du skall få ro i din graf, min stackars
herre ... Hundra tusen ... Nej, det var bara femtio,
jag svär det vid Gud och hans ... Gud! Du hotade
mig med hans hämnd ... Hu! Jag skulle bli fattig,
sade du ... allt mitt guld, mitt kära guld skulle
försvinna, som snö för vårsol ... Nej, nej, det är
omöjligt! ... Jag skall ge tillbaka ... Ha! Ge
tillbaka femtio tusen! Räkna ifrån mig femtio tusen
blanka riksdalrar! Nej, jag kan det ej ... Gör med
mig, hvad du vill, men ... Ah, jag har det!» utbrast
han plötsligt vid åsynen af Majken, som han nu först
blef varse. »Ja, så skall det bli ... Jag får då
behålla pengarna, medan jag lefver.» Och, fattande den
unga flickans händer, tycktes han nästan sluka henne
med sina blickar, under det han fortfor: »Ja, du är
vacker nog att bli friherrinna. Tänk dig att heta
friherrinna Silfverlo! Det är allt något annat,
än Majken Guling, det!»

»Men hvad har då händt, kära pappa? Och hvad är
det för besynnerligt tal, du för om »friherrinnan
Silfverlo» och hundra tusen riksdaler?» frågade
den med skäl förvånade Majken och förde den gamle
med mildt våld till en stol, hvaruti han utmattad
sjönk ned.

Sedan gubben Guling något hemtat sig från den
maktlöshet, som gripit honom, vände han sig till
dottern, hvilkens händer han fortfarande behöll
i sina, med följande egendomliga berättelse och
bekännelse på en gång:

»Barn, jag har haft en syn för första gången i mitt
lif. Ja, du ser misstrogen ut, du, men så tydligt, som
jag nu ser dig, såg jag min forne husbonde, den gamle
baron Silfverlo, stå framför mig med sitt yfviga,
gråsprängda hår, sin raka hållning och sina stora,
blixtrande ögon och det fastän han redan i många år
hvilat i sin familjegraf der borta på Björkhems gamla
kyrkogård. Med den ena handen hotande utsträckt mot
mig, nalkades han långsamt, i det han sade: »Gif igen,
hvad du roffat ifrån mig, gamle syndare! Gif åter
min son den ställning, hvartill han är berättigad i
lifvet! Gif tillbaka mina hundra tusen, som du stulit,
liksom de andra roffåglarna vid min kista bestulo mitt
stackars omyndiga barn!» – Jag gjorde invändningar,
jag vred mig som en mask under hans glödande blickar,
hvilka som svärdshugg trängde genom min marterade
själ, men han fortfor obeveklig: »Du ljuger, gamle
syndare. Det är minst hundratusexn, och ändå skänker
jag efter alla de långa årens räntor. Ger du ej igen
dessa penningar, så skall du en vacker dag, arm och
utfattig, som min stackars enka och mitt enda barn, i
fasa och förtviflan komma att ångra din förhärdelse»,
och så försvann synen och jag dignade sanslös ned
...»

Vid det uppehåll, den gamle här gjorde i sin
berättelse, skyndade sig Majken, hvilkens sunda
realism och praktiska förstånd icke voro mottagliga
för några uppenbarelser från andeverlden, att yttra:

»Men, kära pappa, det är ju blott en stygg dröm,
du haft. Du har slumrat och ...»

»Nej, nej, jag var lika vaken, som nu», envisades
den gamle procentaren. »Och jag hörde hans röst lika
tydligt, som jag nu hör din.»

»Välan, pappa! Låtom oss lemna verkligheten af din
uppenbarelse åt sitt värde och säg mig i stället,
om du på orättmätigt sätt förvärfvat allt hvad
du äger. Tala sanning, jag ber dig derom i den
barmhertige gudens namn, som alltid straffar lögnen
och det orättfärdiga!»

»Inte allt, barn, inte allt. Nej, nej», bedyrade
den gamle. »Ser du, jag hade stora inkomster såsom
inspektor på Silfverlunda, men när baron började
bli sjuklig och ej kunde följa med allt, så ... så
gjorde jag liksom de andra ... kort sagdt, när baron
dog, så blef der urarfva och enkan och sonen gingo
tomhändta från godset, hvilket såldes till betäckande
af skulderna efter dess en gång rike ägare.»

»Och du vet, att enkan och sonen ännu befinna sig i
fattiga omständigheter?» frågade Majken, som, blek
och allvarlig, omedvetet börjat antaga tonen af en
ransakningsdommare, inför hvilken den gamle nästan
ödmjukt afgaf sina svär.

»Ja, hon har flera gånger varit hos mig här i
hemlighet och fått smärre lån. Jag försäkrar dig,
att jag aldrig nekat henne, antingen hon haft pant
eller icke.»

»Och hvad är hennes son?»

»Det är den unge officeren, som du någon gång sett
gå förbi här och som du tycker ser så bra ut.»

»Nåväl, min far, hvad tänker du nu göra?»

»Jo, ser du, min flicka lilla, jag har tänkt ut en
förträfflig plan, för att göra alla parterna nöjda. Du
skall gifta dig med unge Silfverlo. På det viset får
han ju, när jag dör – men, kom ihåg det, först när
jag dör –, igen allt, hvad han kan ha att fordra och
du ... ja, du blir friherrinna du, mitt barn. Icke
sannt, du gör ju din gamle far till viljes?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:55 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1881/0335.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free