Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från La Plata. Upptecknade för Familj-Journalen af C. T-r. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
Måltiden var knappt slutad, förr än den bebådade åskan
började höras mullra på afstånd. Jag lyssnade. Det var
då en märkelig åska, tänkte jag, då det icke förekom
ett enda ögonblicks uppehåll i mullrandet. Snart
skymdes solen af det svarta molnet, som nu betäckte
en tredjedel af himlahvalfvet, och det blef med ens
skumt, ehuru klockan ännu icke var fem.
Värdinnan på stället syntes hastigt spritta till
af förskräckelse och ropade derpå ängsligt åt den
inträdande pigan, Pepa, en kolsvart fullblodsnegress:
»Jesus Maria, vi ha inga vigda vaxljus hemma! Se, här
ä’ pengar, skynda dig för lifvet till presten och köp
två vigda ljus! Det blir en åska med förskräckelse!»
Negressen flög i väg som ett skott. Värdinnan och
hennes båda döttrar, icke mindre rädda än modren,
inbjödo nu ifrigt oss och ett par andra gäster
att sällskapa med dem i deras privata salong, der
persiennerna för fönstren genast nedfälldes och fyra
stearinljus tändes.
»Låt oss nu prata, mina herrar», sade värdinnan
ängsligt, »eller kanske ni vill spela ett parti
lotteri?»
Lotterispelet framtogs och kom i gång, allt under
det åskan hördes närma sig med fruktansvärdt brak,
liksom ur hundratals grofva kanoner. Hvar och en af
oss karlar låtsade naturligtvis taga saken lugnt,
men det osäkra fubblan-det med glasbitarna visade,
att våra innersta tankar, liksom damernas, voro långt
ifrån spelet.
Oaktadt ett brinnande ljus var stäldt framför
hvartdera fönstret - de två öfriga ljusen stodo
på spelbordet -, flammade likväl blixtarnas sken
nästan bländande fram mellan fönsterfodren och
persiennerna. Ett skyfallslikt regn började också
störta ned. Dess dån och åskans brak gjorde det
slutligen alldeles omöjligt att höra, hvad som sades
i rummet.
Nu instörtade Pepa, genomblöt, som om hon dragits
ur sjön, och hållande i handen två, med utklippt
guld-, silfver-och brokigt papper virade, tjocka
stearinljus. Värdinnan ryckte dem ifrån henne, kysste
dem i största hast och tände dem med darrande hand,
hvarvid alla de närvarande katolikerna gjorde ett par,
tre korstecken.
På negressens förfärade min och på hennes åtbörder åt
gatan till kunde man mer, än på att hon rörde munnen,
förstå, att hon beskref huru åskvädret tedde sig der
ute. Nyfiken tittade jag genom persiennerna. Det var
som att se in i en brinnande1 ugn. Flamma på flamma,
med små-flammor emellan, upplyste väggen midt emot,
liksom i rasande täflan.
Någon ryckte mig i armen och drog mig från
fönstret. Det var yngsta dottern i huset, nyss så
vacker, nu med dragen vanställda af förskräckelse. Jag
kunde för dånets skull icke höra, hvad hon sade,
men följde med.
Knappt voro vi komna tre steg från fönstret, förr
än under en bedöfvande skräll ett hagel af stenar,
glasskärfvor och bitar af persiennen kastades efter
oss in i rummet och flickan sjönk halft afdånad i mina
armar, hvilket kunde ha varit trefligt nog, om icke
jag sjelf hade blifvit så nervös af afgrundslarmet. Nu
sökte jag blott att bli af med den sköna och satte
henne ned på en stol; men hon släppte icke sitt tag,
och der stod jag, krokig och fasthållen öfver den
sittande damen. Jag vred på hufvudet, för att på de
öfrigas anleten upptäcka, hvad effekt min löjliga
ställning gjorde på dem. Men jag kunde vara lugn:
gumman hängde om halsen på den ene af herrarna,
den äldsta dottern gömde ansigtet vid bröstet på den
andre och Pepa låg på golfvet med hufvudet i knä på
Pacheco. Jag tog då mitt parti, lyfte upp flickan,
satte mig sjelf på stolen och tog henne på mitt knä.
Den, som först visade tecken till lif, när åskan
började aflägsna sig, var den herre, som fått gumman
på sin lott. Till sist ställde äfven jag ifrån mig min
ljufva, ännu darrande, börda och gick att se efter,
hvad skada ovädret gjort.
En åskstråle hade rifvit upp ett par famnar af den med
hvit och svart marmor i rutor belagda gården och gått
ned i den der under byggda, hvälfda vattencisternen
utefter hisskettingen, hvilken blifvit i fantastiska
fasoner bitvis hopsmält.
Värdinnan prisade nu sin klokhet att ha skickat efter
vigda ljus - annars hade vi alla ofelbart blifvit
dödade, påstod hon. Och då de öfriga instämde deri,
föreslog hon att, efter som vi alla haft nytta af
de heliga ljusen, vi alla också borde deltaga -
i kostnaden för deras inköp. Priset tog hon till
så rundligt, att hon säkerligen äfven fick rutorna
isatta och gården lagad för samma betalning-, men
alla tyckte ändå, att de kommit undan döden för godt
pris. Jag funderade visserligen för mig sjelf på den
frågan: huru kunna stearinljus en så kraftig verkan
åstadkomma? men betalade liksom de andra utan prut.
Sedan nu åskan betydligt aflägsnat sig, hade litet
hvar blifvit modigare, och några af oss gingo upp på
det platta taket, för att få se det rasande elementet
på afstånd.
Det var verkligen någonting så olikt ett åskväder
hemma i Sverige, som illuminationen vid till
exempel Vegafesten var olik vargögons-belysningen
i Sista styfverns trappor. Dittills hade jag
aldrig sett andra blixtar, än af de der raka eller
zigzagformiga sorterna, och jag hade inbillat mig,
att sådana blixtknippen, som äro af bildade på
telegramblanketterna, på telegrafpojkarnas mössor
och fordom i artilleriofficerarnas epåletter, vore
endast fantasifoster. Men nu fick jag se originalen
dertill, så att säga, lifslefvande - och icke i något
enstaka exemplar då och då, utan såsom en stående
pjes i det öfverväldigande, praktfulla fyrverkeri,
som nu han-ryckte oss.
Hela himmelen åt nordost, ditåt ovädret gick,
var under den första fjerdedels timman så tätt
öfversållad med blixtar i de vildaste, nyckfullaste
och. mest oregelbundna former och så intrasslade med
hvarandra, att man icke kunde upptäcka en tom plats
för en till. Hvad som mest förvånade mig var, att
så sällan någon blixt gick nedåt. Detta inträffade
kanske icke med en på många tusen, under det sålunda
nära nog alla rände omkring i molnlagren åt olika
håll till sidorna eller uppåt.
Och hvilka blixtar! Hela tjocka, dubbla knippen af
rasande viggar, hvilka, väl lössläppta, sjelfva
kreverade i knippen liknande eldris, trassliga
härfvor af lysande trådar, genomskurna kors, och
tvärs af långa eldlansar uppåt, nedåt eller åt
sidorna, vinklar, trianglar, mötande, korsande,
kapplöpande, bländhvita, blåbleka, gula, ljusröda
strålar om hvarandra i ett ursinnigt virrvarr-, och
någon sällsynt gång tvärs igenom alltsammans en bred,
rak, rödglödgad stång rätt ned i jorden!
Då jag uttalade min häpnad och hänryckning öfver det
väldiga skådespelet, svarade en af de närvarande
under de öfrigas bifall: »Ja, sommar åskorna äro
förfärliga-, men för vinteråskorna bevare oss milde
herre Gud!»
En dylik litanie-bön kunde nog icke vara hopkommen
utan skäl. Men var det möjligt, att vinteråskorna
kunde förekomma ännu värre än denna? Frågan besvarades
med påståendet, att, vinteråskan väl icke är så
praktfull och så larmande, som sommaråskan, men att
i dess ställe om vintern nästan hvarenda blixt slår
ned ocli att vinteråskorna äro mycket långvarigare.
/
Detta påstående fick jag ock påföljande vinter
besan-nadt, då en gång åskan gick öfver Buenos
Aires och La Platafloden fram och åter under fulla
tjugotvå, säger tjugotvå, timmar! Vid detta tillfälle,
ohyggligtxi åminnelse, inträffade, att åskan slog ned
midt i folkhopen vid valet af guvernör i staden och
dödade på stället icke mindre än tjugosju personer af
det ena partiet. Det säger sig sjelft, att det andra
partiet, som antog sig hafva fått denna handräckning
direkt från himmelen, begagnade sig af den uppkomna
förvirringen och - segrade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
