Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Korporal Maubonne - Sken och verklighet. Toivo - Stinas val. Berättelse af Cervus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
345
och venster och slutligen blefvo de så högljudda,
att konstnären sjelf, som bragt de okända namnen ut
i verlden, tvangs att afgifva en förklaring.
Den lyder så:
"Efter de första motgångarna i kriget 1870",
säger hr Eeverchon, "flydde vi, min hustru och
jag, till Nans, hennes födelseby, belägen nära
Nozeroy och Champagnole i Jura. En afton stördes
den lilla byns lugn af ett tjugotal soldater -
eller figurer, som skulle föreställa soldater -.,
med trasor lindade om fötterna i stället för skodon
kommo de, dignande af trötthet, hunger och törst,
skridande öfver det snöhöljda fältet, stadda på flykt
undan den förföljande fienden. De tillhörde general
Bourbakis, sedan öfver schweiziska gränsen trängda,
af förfärliga lidanden hemsökta här. Byns invånare
gjorde allt, för att bistå de arme, och min hustrus
systrar herbergerade flera under sitt tak. En af dem
berättade för mig följande:
"’Vi voro omkring hundra man. Preussarne jagade
oss som vilda djur. Vi besvarade deras eld, ständigt
vikande för öfvermakten, till dess vi en natt, omkring
en mil från Salins, helt plötsligt stötte på en ny
fiendtlig trupp, som mottog oss med en fruktansvärd
gevärssalva och upplyste vår blodiga väg med ett från
en antänd landtgård frambrytande eldsken. Lyckligtvis
flögo .de oss tillsända kulorna öfver våra hufvuden,
enär fienden höll sig bakom en hög mur, så att vi
ej kunde se den. "Min Gud, hvad det är bittert att
anfallas, utan att kunna betala skott med skott!"
utbrast den gamle soldaten med gnistrande
ögon. Brandens flammor stego allt högre. Då märkte
vi på kort afstånd från oss en soldat, som i famnen
bar ett barn och sprang som en galning. Han aktade
icke på de tecken, vi gåfvo honom att närma sig,
utan fortsatte sitt lopp, obekymrad om de skott,
som smällde, och de kulor, som med ett hvi-nande ljud
flögo omkring honom, endast upptagen af en enda tanke,
tycktes det, tanken att kunna rädda barnet. Hvad hade
händt dem? Huru hade barnet kommit i hans famn? Och
hvems var detta barn? Det var oss icke möjligt att
få svar på dessa frågor. En enda upplysning fingo vi
af några soldater, hvilka sedan slöto sig till oss,
nämnligen den, att krigaren, som räddat barnet,
var korporal och bar namnet Pierre Maubonne.’" . . .
"Detta var soldatens nästan ordagrannt återgifna
berättelse. I min minnesbok inskref r jag namnet
Pierre Maubonne. Om den familj, som ägde den nedbrända
landt-gården och hvilken det räddade barnet tillhörde,
känner jag ingenting. När krigets furier lössläppas,
är det så mången, som namnlös förgås i namnlösa
olyckor. Jag vet ej heller huru det kom sig, att jag,
med den skildrade scenen ständigt för min själs ögon,
gaf namnet Paul Sannoy åt det räddade barnet. Det
föll sig så, helt enkelt. Låt det vara nog, att det
var ett franskt barn, som räddades af en fransman -
en fransman, förträfflige korporal Maubonne, som
hvarje folk skulle känna sig hedradt af att få kalla
landsman."
ackra gosse, du med ögon blå, Ej du fångar mig så
lätt ändå.
Nej, du tror det bara!
Utan minsta fara Hör jag lugnt mitt unga hjerta slå.
Ser dfi fågeln der i ekens topp? Kan du smyga dig så
tyst dit opp,
ooli
Att ej skrämd han svingar Hän på lätta vingar Och du
gäckad står med sviket hopp?
Qvinnan är en gåta, orätt tydd. Bäst hon är slafvinna
och du lydd,
Blickens eld dig bränner,
Kyssen än du känner, Ser dig häpen om - så är hon
flydd.
Toivo.
val.
Berättelse af
låå, pojkar! Följer ni med nu?" ropade lilla Stina,
der hon stod på bygatan, med matkorgen i den ena
handen och katekesen i den andra. Hon hade det gula
håret slätkammadt, rentvättade, rosiga kinder, ett
rent förkläde och under hakan en stel knut af en ny,
rutig bomullshalsduk.
"Här är jag!" svarade Oskar och kom, löpande öfver
en grön gårdsplan, med näsan i vädret och svängande
med sin lilla matkorg. "Men Karl Johan, den vänta,
vi inte på, för han är så långlundiger."
Oskar var en vacker, liflig pojke med ljusbruna
ögon. Han hade halmhatten på nacken och det lurfviga
håret stack ut genom ett hål i hattkullen. Västen
var oknappt och visade hans lilla, solbrända bröst
inom blångarnsskjortan. Ena stortån var omlindad
med en ny linnetrasa. "Jag falas inte åsta’, jag,
och glömmer någe efter mej", sade den lugnt kommande
Karl Johan. "Här har du din katkes, som du lemnade
bredvid vällingstallriken."
Karl Johan kade hel halmhatt, hela tår och västen
igenknäppt. Det var en treflig, trubbnäst pojke med
linhvitt hår och ögon så ärliga och frågande, att
man skulle trott att han alltid behöfde få förklaring.
De små, barfotade barnen traskade af genom bygatan
och ibland satte Oskar tummarna framför munnen
och utstötte en stark lergökston, som säkert var en
välkänd signal, ty flera barn med korgar och katekeser
slöto sig till truppen.
De skulle alla gå hed till skolan i Kisa kyrkby och
dit var en dryg halfmil från Yxefalls by.
Sommarmorgonen var frisk och solig. Björkarna utmed
vägen svajade sakta sina veka grenar. Hargsjön
glittrade och Klefberget hängde väldigt, men
solförgyldt öfver grantopparna vid dess fot.
Fastän på väg till skolan var den lilla barnskaran
vid godt humör. De pratade om hvarandra och snart
började den muntre Oskar att sjunga en strof ur "Kisa
marknadsvisa", som var på modet bland ungdommen i
socknen och som han derför hört drängarna sjunga:
"När jag nu skall till Kisa marknad gå, fallera!
Och roa mig, så tänker jag som så: fallera!
I år jag riktigt kloker vara vill, fallera!
Ej rumla upp hvar slant och litet till, fallera å
ri!... etc."
Vid refrängen "fallera!" föllo alla barnen in med
gälla röster, så att det gaf eko i Klefberget, och
de tyckte sjelfva att det lät riktigt bra.
När de gått en half fjerdingsväg, sade Stina:
"Si, der ä’ barna i Klefsfall före oss! Då ska’ vi
springa fatt dem!" Och dermed började en kapplöpning
af allesammans, så att dammet hvirflade om de bara
fötterna. Men Klefsfallsbarnen sprungo undan och
försvunno i en vägkrökning. Der ställde de sig bakom
en hög sten och när Yxefallsbarnen kommo dit, rusade
de fram med ett gallskri och det tyckte alla var
Sv. Familj-Journ. 1881.
44.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
