Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stinas val. Berättelse af Cervus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
349
håret är han. Vackra, hemmaväfda sommarkläder,
nattkappa och blankade stöflar har han också..
Det blef en hjertans glad eftermiddag.
Kaffet var fränt och starkt. Den fyrkantiga
bränvins-flaskan, med ett snedt slipadt
.>->?. XlV:e,->-> stod på bordet, så att far kunde få
ta en "Uddevalla". Stinas mor tog med särskild talang
mellan hvarje finger på venster hand olika sorter
kaffebröd: en hvetebrödsskifva, en bulle, en kringla
och en skorpa. Sedan blef det en riktig husesyn. De
gamla kunde ej nog beundra de nya, blommiga tapeterna
i stugan och de snygga möblerna, som voro nymålade
i ett okändt trädslags färg. Så kom ordningen till
allt yttre: de nysatta fruktträden, de två, långa
blångarnsväfvarna, hvilka lågo till blekning, och
den stora, fläckiga kalfven, som gick ute på tomten.
»Det var en skön gris, ska jag säja!" utropade
mor.
"De der stutarna, jag såg i hagen, hafva lagt ut
redigt. Dem får du dugtiga slantar för på marknad",
sade far.
Karl Johan var så glad. att han visade gerna allt
och skrattade och skämtade mera än vanligt. Stina var
också glad och vänlig och lyckönskade Karl Johan att
ha så hemtrefligt.
När de klockan nio ätit bruna bönor med köttbullar
och sedan varm äggmjölk, så foro de hem och Karl
Johan såg vid afskedet så innerligt på Stina, att
hon kände att i hans ärliga hjerta var lika solvarmt,
som det var soligt och godt i hans bo.
"Hemkommen l hvardagslifvets trägna sysslor låg
det solljusa boet ständigt för henne, men så kommo
tankarna åter på honom, som hon såg för sig i
inbillningens solljus, men från hvilken hon ej fått
annan helsning, än att han troligen snart skulle
komma hem.
Fram och åter flögo dessa tankar och hon visste ej
rätt, huru hon hade det bestäldt med sitt nya hjerta.
Året derpå kom det till en vigtig dag i de tre
barndomsvännernas lif. Stinas far hade varit på
torget i Kisa och der af Karl Johan fått veta att,
enligt Oskars bref från Göteborg, skulle han komma
på lördagen och dagen derpå skulle de komma upp
till Yxefall och helsa på. Då köpte far hem några
marker hvetemjöl i boden och två buteljer bayerskt
öl vid bryggeriet och ett qvarter mörk konjak på
gästgifvaregården. Det var ett främmande, som man ej
gerna kunde bjuda på groft bröd och svagdricka.
Hade Karl Johan haft bestyr att taga emot Stina, så
fick hon nu ej mindre bestyr att värdigt taga emot
Oskar, som icke varit der på så länge och som dessutom
blifvit en förmögen och märkvärdig person. Gardiner
och förkläden och krage och manschetter måste
tvättas, liksom öfver allt skuras och fejas. Ännu på
söndagsförmiddagen hade hon ganska brådtom att hinna
med alla vanliga sysslor och derjämte pynta på bästa
vis. Ja, hon hade så brådtom, att då hon midt uppe i
sopningen hörde kyrkklockorna ringa i Kisa, hon ej
hann mera, än att stanna och som hastigast läsa en
liten, kort bön, dervid hon ej ens kom att släppa
qvasten, utan höll den mellan sina hopknäppta händer.
På eftermiddagen voro både hemmet och Stina riktigt i
ordning. Såg man nu på henne, så måste man finna, att
hon med sitt slätkammade hår, sin solbrända-hals och
kind och sina klara, blåa ögon var en vacker qvinna,
full af friskhet och glädje.
Småbarnen voro också ganska snygga, ty de hade nu
först fått taga på sig söndagskläderna, så att de
ej skulle hinna smörja ned sig. Kalfven, som annars
gick på den gröna gården, var utsläppt på tomten;
men der tyckte han att det var ensligt, så att han
bölade enträget.
Stina gick "ännu en. gång för att göra rent
porträttet, ifall någon fluga skulle ha vaxit der,
ställde blomglasen till rätta och så satte hon sig
hos de andra på förstuguqvisten, en tillbyggnad,
som hon förmodade skulle öfverraska Oskar, ty den
hade gladt henne sjelf sä mycket och var den första,
som fanns i byn. Den var dock ej så smakfull, ty
den bestod af grönmarmorerade, smala stolpar och en
blåmålad, ganska tung öfverbyggnad, men den tarfliga,
röda byggningen hade dock
vunnit på denna tillsats, som den biträdande snickaren
påstått rätteligen borde heta "verdanda".
Här på de smala o’ch allt för höga träbänkarna satt
familjen icke just så beqvämt, men mycket förnöjd
och af vaktade gästernas ankomst. De mindre barnen
hade dock ej kunnat låta bli att gå till mötes ett
stycke, för att öppna en grind. Ändtligen hördes
den grinden smälla igen och en vagn skramla på den
steniga vägen. Far drog ifrigare drag ur en lång pipa,
som köpts efter salig prosten och blott togs fram
sådana dagar, som i dag var. Mor trillade sin rena,
rullade näsduk och Stina spejade ut åt vägen, för att
se första skymten af den länge väntade vännen. Hennes
hjerta bultade hörbart. Lilla, feta Rölle lunkade så
dugtig i den omtalade selen med messingsbeslag och nog
voro der två karlar i vagnen. Stina kände genast igen
Karl Johan, som satt och körde med smällpiska. Den
andre måste således vara Oskar. Men det var som en
synvilla. Det var ju en främmande herre i stället.
Först när han kom fram och helsade på dem, såg hon
att det verkligen var han. Men huru förändrad var han
icke! Af den vackra, skägglösa ynglingen hade blifvit
en karl, en ståtlig, "grann" karl i verldens ögon,
men alls icke i Stinas. Han hade blifvit något fet,
bar stora, hängande polisonger, en drägt, som aldrig
varit sedd i Kisa, en grann nål i halsduken, stora
manschetter och ring på fingret.
Stina tordes knappt se på honom, i synnerhet när
han talade som en herreman och inblandade ett och
annat ord, som hon alls icke förstod. Han tog upp ett
fint cigarrfodral och bjöd far på en cigarr och den
tog far med stor andakt, såg på den, luktade på den,
rullade den sedan mellan läpparna, för att den skulle
blifva riktigt fuktad, och rökte den sedan med mycket
utstående läppar.
Oskar vägde på stolen, berättade med en öfverlägsen
tvärsäkerhet om amerikanska förhållanden, om orimliga
hvete-fält, otaliga svinhjordar, oändliga järnvägar,
otroliga affärer, oerhörda sätt att förtjena penningar
och att man ej der, som i det stackars Sverige,
behöfde arbeta som slafvar för att blott lifnära
sig. Alla sutto nästan stumma omkring’ honom. Man
hörde blott utrop af: "Kors, i alla da’r! - Jo, det är
annat, det! - Å, de’ är allmänt opegriplitt!" o. s. v.
Stinas höga färg var flyktad, hennes illusioner
ramlade med ens. I stället för den jämnlike
lekkamraten och ungdomsvännen, hvilkens porträtt hon
betraktat i flera år, fann hon en nästan främmande
"patron", som med litet förakt talade om sin
fosterbygd och dess lif.
Annat var återigen det intryck, som Stina gjorde
på Oskar. Han hade väl, att börja med, ibland tänkt
på sin "Stina i Yxefall"-, men uppe i trängseln på
verldens myrväg, der tusen, åtminstone till kläder
eller utseende eleganta damer, visat den vackre
svensken en otvätydig uppmärksamhet, förbleknade
snart Stinas enkla bild och han funderade nu blott
på att begagna sin yttre menniska, för att göra en
god affär i giftermål.
När han nu återsåg Stina i full utveckling af sin
natur-friska fägring, satte han henne framför alla
dessa damer, på hvilka han sett sig mätt, och den
gamla lågan flammade upp. Han kunde ej taga blickarna
från henne och han sade, temligen oförbehållsamt,
att hon var vackrare än förr, att hon passade bättre
i Amerika, än att gå och släpa här hemma, o. s. v.
Det slog Stina bort med tal om gamla barndomsminnen
och deras lekar då.
"Vill Oskar ej gå ut och se den forna lekplatsen på
stenen?" frågade hon. "’Vä’rlekanV står ännu qvar
och surrar, men hon är nu nästan uppnött".
"Nej, det krvr JaB mig iftte om"> svarade Oskar,
"Jag skall i stället gå ut och helsa på andra gamla
bekanta i byn", och så gick han, åtföljd af far,
och för alla, som ifrigt väntade att få se honom och
som derför stodo ute på sina gårdar eller i grupper
på bygatan, hade han samma historier om sin tur och
sina goda affärer.
Men Karl Johan gick ej med, ty lille Anders drog
honom så ifrigt i handen och bad, att han skulle se,
huru han till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
