Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf I i Delsbo. Kulturhistorisk skiss af Gubben Noach - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXXVII. Karl Fredrik Adelcrantz. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
355
började förehålla allmogen dess trolöshet och katolska
sinnelag. Talet är icke upptecknadt, men ännu i dag
vet allmogen i Delsbo att från förfädren omtala,
att det varit »ord och inga visor» som vankats redan
i inledningen.
Men om Gustaf var vred redan från början (ehuru mera
låtsadt, antyder Lenseus), så skulle han få orsak
att bli det i ännu högre grad.
Ty en bonde ur högen lär ha upphäft sin röst och
af-brutit konungen med de orden: ^,
»Tag bort dina krigsknektar först, så - skola vi tala
med dig sedan.»
»Katt så!» instämdes från flera håll. »Yi äro frie
män och inga krigsfångar.»
»Påfven skall ställa dig till ansvars», skreks det
från annat håll. »Din nya lära vilja vi ej hafva,
men den gamla hafva vi funnit oss väl vid.»
Om någonsin, var nu här beslutsamhet af nöden.
Konungen tvekade icke heller ett ögonblick att
tillgripa det vapen, hvarmed allmogen antager att
kyrkoherden herr Elof utrustat honom. Han höjde alltså
sin stämma, så att allt buller och gny öfverröstades:
»Om ni icke på ögonblicket upphören med edert
upproriska väsen och afsvärjen eder gamla, fördömliga
vidskepelse och falska gudstjenst, så skall jag,
der Dellen är
djupast, låta mitt folk upphugga en vak och i den
utan nåd och skonsamhet låta dränka eder allesamman!»
Och på en vink af konungen till fältöfversten började
krigsfolket med all makt tränga uppå och alldeles
innesluta bondehopen. Och när denna derefter hörde
konungen gifva befallning om vakens upphuggande och
att ingen borde eller finge skonas - då föll massan
på knä och bad i denna ställning konungen om nåd
och försköning!
Så mäktig verkan hade hotelsen haft, der förut inga
föreställningar i godo*’ hjelpt! Det är naturligtvis
ej troligt, att konungen, derest allmogen ej fallit
till föga, skulle vågat eller ens velat fullfölja
hotelsen, enär han då utan tvifvel fått hela Norrland
som en man mot sig, hvilket under dåvarande politiska
förhållanden varit mycket oklokt-, men händelsen
vittnar dock om, hur beräknande Gustaf var, då han
på detta sätt vågade sätta allt på ett kort.
De till mötet instämda hemförlofvades derefter och
försäkrades om konungens nåd. De upproriska och
vanvördiga talarna häktades väl, men frigåfvos en
tid derefter.
Så slutade detta konung Gustafs andra och sista besök
i »Norrlanden». Det hade åtminstone det goda med
sig, att allt sedan dess Norrlands-allmogen varit den
kristna läran varmt tillgifven - om ock sektbildningar
uppstått - samt städse sina konungar orubbligt trogen.
Ett
LXXXXVII. Klar! Freclrtk:
äg skulle önska mig vältalighetens himmelska gåfva;
men, tack vare den ärans man, om hvilken jag skall
tala, blott sanning fordras för hans minnesvård.»
Med dessa vackra ord inledde grefve A. F. Skjöldebrand
inom Yitterhets-, Historie- och Antiqvitets-akademien
sitt minnestal öfver den man, hvilkens namn pryder
denna enkla lifsbild. Blott sanning fordras för hans
minnesvård. Hans ännu qvarstående verk bilda sjelfva
dess prydnad.
Karl Fredrik Adelcrantz föddes i Stockholm den
30 Januari 1716 - ödesdiger tid för Sverige,
som då spelat tung tärning om sitt stormaktsvälde
och tappat. Fadern var hofarkitekten Georg Josua
Adelcrantz och modern Anna Maria Köhnman, dotter
af en borgmästare i Sala. Pilten tillbragte sin
första ungdom å det natursköna Signildsberg vid
gamla Sigtuna; men då egendommen af ekonomiska skäl
måste försäljas, flyttade familjen till Stockholm,
der fadern befordrats till ordförande i Embets-
och Byggnings-Collegium, hvarmed då var förenad
borgmästarevärdighet. Arbetet på Stockholms
slott pågick under riksrådet Nikodemus Tessin
som öfverintendent och Adelcrantz den äldre
som arkitekt. 1727 års partiriksdag skulle
afskedat Tessin, om ej döden friat denne från
skymfen. Adelcrantz deremot beröfvades båda sina
arkitektsysslor.
I harmen häröfver beslöt denne att för sonen bereda
en annan bana, än byggnadskonstens, och lät honom i
Upsala studera juridik, huru mycket det än misshagade
den unge mannen, som emellertid fick en mindre
vanlig själsodling och år 1735 blef auskultant i
Kammar-revisionen, nu Kammarrätten.
Göromålen voro honom förhatliga, och endast den
stränga lydnad, han ansåg sig vara skyldig sin
far, tunde hålla honom fast der. När den gamle
1739 dog, var det också slut med auskultantens
embetsmannasträfvan. Han realiserade sitt lilla arf,
fick det Helmfeltska stipendiet, snörade sin rensel
och gaf sig ut på färd att söka byggnadskonstens
skönheter, studera deras lagar och föra det allt i
sin ande med sig’ hem, för ^att i fosterlandets tjenst
användas. Han styrde naturligtvis färden till Italien,
till Rom, hvars stora alster i
hans konstväg djupt inverkade pä honom. Men han
såg ej blott och beundrade. Han forskade äfven och
lärde. Utan ledning af lefvande, stora mästare,
sjelfständigt arbetande, utbildade han sig till den
konstnär, som sedan skulle hedra fäderneslandet.
Från Rom ställdes färden till Frankrike, der den rena
smak, han på förra stället förvärfvat, kanske något
uppblandades med den konstlade, manerfulla franska,
Hvad han vann här, var dock ett behagfullt och
belefvadt sätt, som sedan gjorde honom gerna sedd
vid hofvet. Sådant kunde på den tiden vara af d#n
största vigt för framkomsten. Under hans frånvaro
hade emellertid ryktet om hans skicklighet utbredt
sig här hemma, och dä han kom tillbaka, åtnjöt
han triumfen att blifva utsedd till konduktör vid
slottsbyggnaden. Han hade dermed hämnats sin far. Han
vardt äfven hof-junkare hos konungen. Den framgången
var ej heller att förakta.
Den åldrige Fredrik satt då ännu på Sveriges
tron. Men den utkorade tronföljaren, Adolf Fredrik,
var redan hit anländ, och då han förmält sig med den
snillrika Lovisa Ulrika samt bildat eget hof, der
snille och smak glänste omhuldade, vann Adelcrantz
snart detta hofs stora ynnest, den han äfven sedan
allt fortfarande bibehöll. Denna tid, delad mellan
hans tjenstebefattning och uppvaktningen vid hofvet,
var kanske den lyckligaste och bekymmerfriaste i
hans lefnad.
Befordrad till hofintendent 1750, sändes han till
Italien och Frankrike, att införskaffa målare,
bildhuggare med mera för slottets inredning och
prydnader. Kort derefter, 1753, måste han ut igen,
för att skaffa modeller till möbler för slottet,
som han färdigbyggde med nordvestra flygeln och
anordnandet af den så kallade Lejonbacken, hvilket
dock något afvikit från den ursprungliga meningen,
derigenom att ramen fått en för stor bredd. Den
bidrager emellertid till att gifva slottet den pregel
af majestätiskt lugn och storhet, som utmärker det.
Drottningholms slott hade redan byggts af Karl Gustafs
enkedrottning efter ritning af Nicodemus Tessin och
under hans ledning. Men Adolf Fredrik älskade mycket
att der
* Konungen skref många varnande och förmanande bref
till helsingarna i anledning af deras kärlek till
katolska läran och i öfrigt ådagalagda, kanske något
för sjelfständigt, sinnelag i andra stycken.
45*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
