Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
367
båda delarna äro lika sanna? Det är en riktig
konstmakare, den der tiden, och jag tror ej, att
någon gör honom det efter. Tidens natur är således
oemotsägligen att hela genom att förstöra; detta
synes vara hans hela diktan och traktan.
Skulle vi nu verkligen kunna inse, att det blott är
för att hela, det vill säga för att åstadkomma något
helt, för att återställa, som tiden grasserar så
vildt i verlden, som han stiftar oro och strid och
krossar och förderfvar, så att vi kanske till slut
skulle kunna försona oss med honom, ehuru påkostande
det tyckes vara? Yi påstå, att tiden förstör allt,
men efter som vi tillika erfara, huruledes han äfven
helår allt, så måste det dock vara något, som han
älskar att bibehålla. Ja, en sådan glad förtröstan
har Gud ingifvit oss, och om vi rätt tänka på saken,
skola vi äfven klart och tydligt inse, att tidens
förstörande makt är en helande makt. Utan denna insigt
skulle det ofta vara rätt sorgligt att lefva.
Låtom oss se till hvad det är, som tiden förstör,
och hvad det är, som han helår.
Har du någon gång betraktat blomman på fältet och
tänkt öfver hennes öde? Lika litet, som tiden skonar
men-n iskohand ens och snillets stoltaste verk,
lika litet skonar han den täcka, oskyldiga blomman:
hon vissnar och förgås. Men hvad är det då, som tiden
genom sin förstörande makt helår, som han återställer
hos blomman? Det är hennes innersta lif, hennes
frö. Genom detta bevaras hennes högre samlif, hennes
oändliga gemenskap med hela naturen. Det är tiden,
som krossar blomman för att befria fröet och förstör
det förgängliga för att förlossa det oförgängliga. En
sådan mission har Gud gifvit åt tiden och derför går
han så trygg och obekymrad sin bana framåt, utan att
akta på den klagan och de hårda ord, hvilka kortsynta
menniskor i sin inbillade vishet tro sig berättigade
att rikta mot honom.
Liksom tiden umgås med blomman, så umgås han äfven
med allt annat i verlden, ifrån det minsta till det
största, Menniskan sjelf vissnar och förgås, hennes
förgängliga om-klädnad blir till stoft, men hvad
oförgärigligt hos henne finnes, derom tager tiden
vård och det lefver ifrån slägte till slägte.
Men då vi nu skåda, huru slägte efter slägte
försvinner, huru de nyttigaste inrättningar, de
herrligaste skapelser af tanken och fliten, hvilka
betyda -långt mer än menniskan sjelf, störtas och
efterträdas af andra, huru det ena systemet faller
sönder, för att lemna plats åt ett annat - månne vi
då ej kunna med rätta säga, att tiden åstadkommer
mycket ondt?
Låtom oss ej dömma för hastigt! Dessa inrättningar,
dessa verk af snillet, dessa systemer bestå äfven,
såsom allt i verlden, af ett förgängligt och ett
oförgängligt, af blomma och frö. Tiden vet nog,
hvad han gör, han vet, att det oförgängliga icke kan
befrias, utan att dess förgängliga boja krossas ; han
vet, att det nya, som uppväxer ur det gamlas ruiner
och aska, är blott det evigt urgamla sanna, som i
den nya gestalten blott kommit till större klarhet,
till högre lif, som blott bortkastat de utnötta
kläderna och iklädt sig nya, för att desto herrligare
uppenbaras. Icke klaga vi för det, att tiden af
sliter jordens vintertäcke och låter henne, smyckad
med blomster, framträda i vårens brudskrud! Hvarför
skulle vi klaga, när han smälter bort den isskorpa,
som höljer mången inrättning i lifvet och låter den
utvecklas i ljuset?
Detta är allt godt och väl och lärer väl icke
kunna be-tvifias, tänker någon. Men, säger han,
då vi betrakta det öde, som dygden, redligheten,
förtjensten öfver hufvud och äfven den fromme måste
kämpa med i verlden, månne vi icke äro berättigade
till den klagan, att tiden åt den fromme, den gode
ofta, ja, för det mesta, skänker lidanden, under det
att det går den onde och dålige väl?
Innan denna fråga besvaras, så säg uppriktigt, menar
du ej med denna välgång timlig lycka, rikedom,-
yttre ära och dylikt? Säkerligen. Men den dygdiges
lycka är högre, än allt detta. Hvad det åter angår,
att ondskan ofta synes hafva framgång, under det att
dygden står tillbaka, så måste vi betänka, att lifvet
i sin sanna betydelse har högre ändamål, långt sannare
och väsentligare sträfvanden att fullfölja? än den
. enskilda menniskans välgång eller motgång, att den
enskildes lycka ofta nog utgör det yttre skal, hvilket
tiden krossar, på det att ett högre, oförgängligt
skall erhålla sin befrielse. Då landtmannen plöjer sin
åker för kommande skördar, kan det väl hända, att han
förstör en stilla, oskyldig mullvads bo. Men derom
bekymrar han sig föga, hans sträfvande till målet
får deraf icke hindras. Kunde emellertid mullvaden
tala, skulle han säkert säga: Ack, hvad har jag,
olycklige, väl brutit, att jag ej fick sitta här i
min lugna dygd? Hvad hafva minarbarn felat, att de så
skola förföljas och nedtrampas? Har jag icke redligt
försörjt mig och de mina, har jag icke varit from och
god? Så frågar äfven menniskan, den stilla, beskedliga
medborgaren, när lifvets stora makter gå framåt
mot sitt mål, när de upplöja sin åker för kommande
skördar och hennes stilla lycka krossas, hennes
timliga existens skakas till sina grundvalar. Tiden
skonar icke, han måste hela genom att förstöra,
Misstroendet till och grämelsen öfver tiden yttrar
sig likväl icke endast i klagan öfver dygdens och
förtjenstens undertryckande, öfver förstörandet af
deras verksamhet samt öfver lastens och det ondas
tillfälliga triumfer; man har alltid hört och hör
det kanske ännu mera i våra dagar, huru menniskan,
missnöjd och obelåten, grämer sig öfver, att de
idealer, hvilka hennes fantasi skapar, hennes bästa
och ädlaste afsigter, såsom hon kallar dem, äfven af
tiden krossas och af verkligheten misskännas. Man
återfinner ’detta förhållande inom alla sfärer af
tillvaron, i politiken, inom den sociala verlden,
inom konsten, i det enskilda lifvet. Den enskilda
menniskan, som för sig uppgör vissa ideal, finner nog,
huru föga dessa ideal vilja slå rot i verkligheten,
huru, inskränkt det intresse är, hvarmed de omfattas,
huru snart de ramla öfver ända, och vänder sig vredgad
mot tiden och försäkrar, att han förjagat det sanna
och rätta, det goda och sköna ur lifvet, så att de
ej mera finnas till i verlden och verkligheten. Men
tiden vet nog, hvad han gör, han bortkastar kanske
såsom odugligt det mesta, men behåller det bästa och
ler åt den svage dödliges vrede.
Det är tidens oaflåtliga’ predikan, att vi aldrig
skola fästa oss vid det ändliga, förgängliga och anse
detta såsom det högsta och förnämsta i lifvet, utan
vid det ena, hela, som af ingen rost och ingen tid
förstöres, som i allt ljusare och klarare gestalter
firar ständiga segrar öfver stoftet. Göra vi det,
hafva vi lärt oss inse, att det gifves ett högre,
som evigt är och som mera betyder, än hvarje enskild
lycka, än alla yttre ting i verlden, så försona vi
oss lätt med tidens förstörande ’ makt, så äga vi
den sanna styrkan, den sanna trösten i alla lifvets
öden. Yi veta då, att det icke är den enskilda
menniskans lycka, väl och glädje, hvilka utgöra de
högsta ändamålen för lifvets sträfvanden, utan att
det är det goda, det sedliga, det rätta, som i och
genom de enskilda menniskorna, deras sträfvanden,
deras uppoffringar, deras strider skola erhålla
sin fullbordan och stadfästelse. Tiden förstör
allt det förgängliga, oväsentliga, och den tribut,
som menniskan åt honom med sin möda, sin lycka
eller sitt blod betalar, är just den lösepenning,
hvarigenom hon räddar det ovanskliga hos sig, sitt
lif, åt odödligheten, Menniskans försoning med tiden
och sig sjelf består just deruti, att hon vet och kan
underordna sig och sina enskilda intressen under det
stora allmännas väl, under det helas eviga lagar, att
hon har mod att för de senare.uppoffra de förra. Detta
är tidens predikan och tillika den sanna kärlekens
evangelium, som lärer, att vi icke skola älska oss
sjelfva, utan bevisa vår kärlek genom uppoffring,
möda och strid. Endast döden är hvila, men lifvet är
strid; och derför är den, som icke strider, död, om
också han tyckes lefva, och tiden går honom föraktligt
förbi, ty han har der - ingenting att rädda. Men tiden
är. lugnets värsta fiende och han är menniskans lärare
och vän.
Yar oss derför helsad, tid! .- Yi känna dig och veta,
hvad du vill., Den, som lärt sig att heligt älska
något stört, något skönt, något godt och ljuft i
lifvet, han offre gladt derför sina bästa tankar,
sin möda, sina njutningar, sitt lif, ty blott så
räddar tiden åt honom lifvets skönaste arfvedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
