- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 20, årgång 1881 /
373

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Södertelge. III. Herman Sätherberg - Minnen från La Plata. Upptecknade för Familj-Journalen af C. T-r. III.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

373

att låta lösa ut sig. Hon hade blifvit tagen till
hustru af en indianhöfding, hade fått smak för
indianlifvet och - stannade qvar. Deremot förklarade
indianerna, att den engelska flickan rymt från dem,
oaktadt hon, mindre till straff för ett derför-ut
gjort rymningsförsök, än för att omöjliggöra hvarje
vidare försök till flykt, fått fotsulorna afflådda på
båda fötterna! Troligen hade hon dränkt sig i vattnet,
som flöt förbi lägret. Nu blef en undersökning
företagen med resultat, att flickan återfanns hos
sin gamle morfar i Chivileoy. Hon berättade ungefär
följande:

Yi lågo i vår bästa sömn, då vi väcktes af de
utanför vår lerkoja tjudrade hästarnas stampningar
och gnäggning. I det ögonblick, min far, som störtade
upp ur sängen, öppnade dörren, hvirflade en ryttare
förbi, skrikande med fasa: Indianerna! I ögonblicket
voro vi alla ur sängarna; min far och mina bröder,
den ena tjugo, den andra sexton år, ryckte till sig
sina revolver-studsar e och skyndade ut.

Fyr! kommenderade min far. Ett brak af skott hördes,
indianernas gräsliga krigstjut kom mig att stelna
af fasa, ännu några skott, några jämmerrop, och
en blodig indian trädde in, med en alnslång knif i
handen, och släpade mig ut ur hemmet öfver min fars
och mina bröders liflösa kroppar.

Jag slet mig lös och kastade mig i förtviflan ned
öfver min fars lik, då den grymme indianen vid
hårflätan drog mig derifrån. Jag lyftades upp på en
häst-, indianen var med ett språng bakom mig. Inom en
half timme var hela vår boskapshjord om femton hundra
hufvuden och våra sex hundra hästar inringade och på
marsch åt sydvest.

Jag förbigår mina lidanden de två dagar och nätter,
som följde. Jag vill blott erinra om, att jag befann
mig i blotta linnet, hårdt fasthållen af en vilde på
en mager, o sadlad häst under nattens köld och dagens
brännande hetta, med vatten och rått hästkött till
föda. Yi passerade flera sköf-lade gårdar och sågo
många stympade lik. På andra dagens afton inträffade
vi i ett

indianläger, dit tusentals röf-

vade kreatur redan blifvit förda

och dit man också samlat tretio eller fyrtio fångna
qvinnor

och barn, alla i det jämmerligaste tillstånd.

Jag beskådades nyfiket och på ett närgånget sätt af
den ena indianen efter den andra, till dess en af dem,
som, att dömma af örnfjädrarna i håret och den bättre
utrustningen, var en höfding, högt och befallande
yttrade några ord till de öfriga, hvarpå han fattade
mig vid armen och ledde mig till ett lågt skinntält,
framför hvilket en brasa af tistlar brann. I tältet
funnos tvä medelålders indianqvinnor, hvilkas
vidriga utseende och hätska blickar ytterligare
ökade min fasa. Några ord af höfdingen, hvarvid de
båda qvinnorna böjde sina hufvuden under ilskefullt
sneglande på mig, ingåfvo mig den föreställningen,
att han framställt mig för dem såsom sin tredje
hustru. Höfdingen gick strax derpå ut.

Halft vansinnig af förtviflan, knäppte jag ihop
händerna-och föll på knä för vdessa skräckinjagande
megäror, hvarvid jag under tårar tiggde dem, både
på engelska och spanska, att rädda mig från denne
mans våld.

De försto do icke mitt språk, men den ena af dem
syntes liksom blidkad vända sig till den andra med
några misskundsamma ord, att dömma af tonfallet
i hennes röst. Den andra svarade med att skaka på
hufvudet, under ett tydligen hårdt och ondskefullt
yttrande. Hvarje vidare meddelande syntes

Filipsborg i Södértelge.

(Teckning af C. S. Hallbeck; se sid. 370.)

mig vara hopplöst, och jag kastade mig derför ned
på en rå hud i-ett hörn af tältet, gråtande mig
till sömns.

Följande dag bröt hela lägret upp till en marsch,
som nästan oafbrutet fortsattes hela den följande
dagen och natten. Den derpå följande morgonen slogo
vi läger vid en flod, sedan vi dock först vadat öfver
densamma. |

På eftermiddagen tycktes åtskilliga förberedelser
göras i lägret till en fest, ty många kreatur
slagtades och bränsle samlades till en större eld
midt i lägret. Först då fick jag en aning om den
tillämnade festens betydelse, när höfdingens båda
hustrur började pynta ut mig med åtskilliga prydnader,
såsom fjädrar i håret och en mängd röfvade persedlar,
brokiga band, en röd silkesduk, ett blått sidenskärp,
flera guldarmband och dylikt.

En rysning af förfäran genomfor mig vid tanken,
att detta skulle blifva min bröllopsfest med den
vilde indianen. När solen hade gått ned och den
ena af qvinnorna lemnat tältet, tecknade jag åt den
andra, att jag ville hafva vatten. Hon gick att hemta
sådant i en djurskalle. Nu slet jag hastigt upp en
af tältpinnarna och kröp ut. Jag kröp på händer och
fötter ned åt floden, men plötsligt hördes rop i
lägret, som besvarades af indianernas skyltvakter
rundt omkring.

Jag började nu springa, kastade mig i vattnet och sam
öfver. Men knappt var jag uppe på motsatta stranden,
förr än två indianer grepo mig och simmade tillbaka
med mig öfver floden. Yåt och skälfvande fördes jag
nu inför höfdingen, som med ett hånfullt och isande
leende gaf de båda karlarna en kort befallning. De
ledde mig till höfdingens tält, der jag kullkastades
och den ena af höfdingens hustrur tungt lade sig
öfver mitt bröst och höll mina armar, under det den
ene indianen satte sig på mina ben. Jag kände först
en häftig smärta följa rundt omkring mitt fotblad och
derpå en ännu gräsligare, såsom om jag blifvit bränd
ined ett glödgadt järn. Jag förlorade medvetandet.

När jag återvaknade, var det till en pinande värk i
båda fötterna. Jag hade feber. Jag jämrade mig och
klagade, men intet medlidandets ord gaf mig tröst
i min rysliga belägenhet. Der ute tjötö indianerna,
dansande omkring den stora elden, men i tältet tycktes
ingen lefvande mer än jag finnas. En hoppets stråle
rann upp för mig. Jag glömde den gräsliga smärtan i
mina fötter för hoppet om friheten. Jag kröp å nyo
ut samma väg, som förut, och kröp så bland kreaturen
på mina knän till floden. Men redan nu hade knäna
blifvit ömma. Jag insåg med förtviflan omöjligheten
att på detta sätt rädda mig undan den långa vägen till
närmaste menskliga boning. Nu kom närmast stående
ko att nosa på mig. Jag smekte det vänliga djuret,
som till gengäld slickade mig. Plötsligt fick jag en
ingifvelse. Jag profvade, om jag skulle kunna resa
mig på tårna, bakåt böjda. Det lyckades och jag
svingade mig upp på kons rygg, der jag i liggande
ställning med hälarna manade henne framåt. Utan rast
och ro gick marschen till dess solen rann upp. Till
min lycka kom jag snart till ett vattendrag med höga
strandbäddar och några pilbuskar nere vid vattnet. Der
kunde jag vara skyddad under dagen. Dit ned dref
jag min räddarinna, kröp försigtigt ned på marken
och lyckades, liggande på knä, fästa om hennes horn
det skärp, man iklädt mig. Yid detta fastknöt jag
de bro"kiga banden och trodde mig sålunda hafva min
räddarinna tjudrad. Af tacksamhet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Oct 10 23:02:06 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1881/0377.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free