- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 20, årgång 1881 /
374

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från La Plata. Upptecknade för Familj-Journalen af C. T-r. III. - Harems ros. Thore

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

374

ref jag gräs åt henne, hvarpå jag närmade mig
hennes juf-ver, för att försöka, om denna ko varit
en-hushållsko, som man mjölkat. Så var, till min
obeskrifliga glädje, förhållandet. Kons jufver var
stinnt och sjukt af mjölk. Jag mjölkade henne i min
hand och drack, och när jag var mätt, mjölkade jag
ur henne fullständigt i gräset.

Nu baddade jag mina värkande och svidande fötter i
vattnet, hvarpå jag kröp in under en pilbuske, för
att skydda-mig mot solen, alltjämnt fasthållande min
improviserade tju-derlina. Sedan jag lagt ut den röda
silkesduken öfver mina fötter, för att undgå flugbett,
lade jag mig till rätta, för att ändtligen få hvila
ut en stund efter dessa tre dygns förfärliga lidanden
och ansträngningar. Jag måste snart hafva somnat.

Jag vaknade vid att jag frös. Det var mörkt och
stormen tjöt öfver slätten, hvirflande ned massor af
dam i flodbädden, der jag låg. En pampero!

Och min räddarinna? Jag hade icke längre tjuderlinan
i hand. O, min Gud!

Hastigt reste jag mig på knä och började af alla
krafter ropa och locka på kon. Aldrig har ljufligare
ljud nått mitt öra, än det vänliga ramande, som nu
besvarade mitt rop. Kon kom fram till mig. Under det
jag mjölkade henne och drack, började åskan gå. Nu
först stod det klart för mig, att jag kunde draga
nytta af ovädret. Min far och mina bröder hade många
gånger haft all upptänklig möda att under pampero
hindra våra kreatur, i synnerhet fåren, att drifva
i väg med ovädret. Jag skyndade mig att mjölka slut,
kraflade mig å nyo upp på ryggen af min räddarinna,
dref henne genom det lilla vattendraget och var åter
ute på slätten. Förra natten hade jag icke vetat,
om jag färdats i den rätta riktningen; nu visste jag,
att pampero’n, sydveststormen, visade mig rätta vägeno
åt nordost, till menskliga boningar, om än nu förödda.

Åskan hördes allt närmare, blixtarna lyste upp slätten
allt skarpare-, men jag var nu/besynnerligt nog,
icke rädd för åskan. Jag kände mig i dess ställe
glad och tacksam, ty jag visste, att indianerna nu
hade fullt upp att göra med att hålla de röfvade
kreaturen tillsammans, och min.ko dref nu hastigare
än förut framåt. När ^ åskan kom närmare och regnet
skyfallslikt öste öfver oss, fick jag kon i galopp
ett långt stycke väg-, men plötsligt bländades jag,
omhvärfd af

eld, och kon segnade med mig till marken. Jag vet
icke säkert, om jag förlorade medvetandet, men
hvad jag dernäst minnes är, att jag låg bredvid
kon med tjuderlinan i hand. Det dröjde länge,
innan jag kunde förmå henne att resa sig, och
då vi åter satte i gång, gick det blott långsamt
framåt. Åskvädret hade nu passerat oss, men storm
och regn fortforo lika våldsamt, som förut. Jag
var genomisad af köld, men svedan i mina fötter var
lindrigare. Långa stunder höll jag ögonen slutna,
för att slippa se de förfärliga blixtarna, som blott
bländade mig. Plötsligt stannade kon. Jag såg upp. Hon
stod vid stängslet till en kofålla. Räddad! Yar detta
måhända kons vanliga mjölkningsplats, dit hon hittat
genom natt och mörker?

Vid blixtarnas sken såg jag ställets lerkoja. Jag kröp
ditåt-, men på vägen stötte jag på tre lik, totalt
utplundrade. Deras hudfärg visade, att de två voro af
vårt folk och den tredje en indian. Dennes bröst var
öfversköljdt af blod med en svart fläck - ett hål -
i midten. De båda hvita voro gräsligt sargade.

Jag kröp in i stugan. Det började dagas. Allt var
här utplundradt, utom husets järnbeslagna klädkista,
som dock bar tydliga spår af att man försökt bryta upp
den. Genomvåt, frusen och i största behof af ombyte af
kläder, letade jag ifrigt efter kistnyckeln och fann
den slutligen. Jag klädde om mig, fann kött och bröd
att äta och bäddade ned mig på hudarna på golfvet,
Jag var viss på, att det icke kunde dröja länge,
förr än folk skulle komma-, och blott ett par timmar
derefter hördes också dånet af hästtramp.

Två män inträdde. De voro anförvandter till de
olyckliga, som bott här, och de kommo nu, för att höra
efter dem. Jag berättade för dem hela min sorgliga
historia, och de förde mig hit.

Så långt flickan.

Ett par månader derefter var hon gift med en
förmögen landsman till henne, och det påstås,
att denne engelsman blifvit så entusiasmerad af
flickans utomordentliga energi och hjeltemod, att
han, omedelbart efter det han vid frukostbordet läst
berättelsen derom i tidningarna, kastade sig upp
på sin häst, galopperade’ till Chivilcoy, sökte upp
flickan och friade till henne.

(Se teckningen sid. 376.)

K n hy, som väger mellan brons och gull, Nattsvarta
ögons gnistrande kristaller, Ett svall af lockar,
som kring halsen faller Och ännu aldrig gifvit
saxen tull. En mun, som sväller purpurröd och
full, Der tusen kyssar drömma bland koraller, Och
drägtens veck med deras täcka sqvaller, Än här,
än der, om yppigt rundadt hull. - Der har jag målat
harems herrskarinna-, En dylik praktros ger blott
paradiset I Asiens varma, soliga klimat. I henne ser
jag verldens bästa qvinna, Ät harems ros jag skänker
skönhetspriset, För hennes skull jag blefve renegat.

Dock nej - den saken kan nog ha’ sin risk-, Der kunde
sedan bli en katzenjammer. Jag tror, min lofsång
blir till epigrammer, När rätt jag tänker på vår
odalisk. All hennes traktan blott går ut på slisk,
Allt hennes göra är ett evigt ’slammer Med gatans
alla sladdrande madammer,

Och ofta nog får kammarsnärtan smisk. Dum är hon
också, så det riktigt bräker, Och ondsint - eldfängd,
ungefär som krutet, Och hvem kan då på henne väl få
bugt? Ja, vete hin, om man är riktigt säker Att få
sitt harem så hermetiskt slutet, Att ej der smusslas
in förbjuden frukt.

Så dådlöst, tanklöst, under själlöst prat, Du
harems ros, förbi dig gagnlöst drager Ditt hela lif.
För dig är snillets lager Alls intet, mer, än deii
som läggs på mat. Okunnig är du, fåfäng, feg och lat,
Som du är skön. Fast ytan nog är fager, Jag ser
ändå, hur derinunder gnager I purpurkalkens djup
ett vidrigt frät. Nej, lefve då långt hellre nordens
qvinna! Hon är i lifvets glädje, i dess smärta Dock
numro ett ... fast lite’ kall och stel. Ej sannt,
min unga, vackra läsarinna, Du kan ju lägga handen
på ditt hjerta, Du är ju fri från odaliskens fel?

Tliore.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Oct 10 23:02:06 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1881/0378.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free