Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En järnvägsfest. Berättelse från Jura-trakten för Svenska Familj-Journalen af Ces.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
377
torn och lutade sig intill henne. Blott aftonsolen
såg, huru de smektes. Brunte, det klipska djuret,
spetsade öronen.
Hvad trefnaden i Kråkvinkel angår, så hyste den unga
frun ännu ej samma öfvertygelse, som han. Hon var
rädd för stadens småaktiga förhållanden, rädd för
doktorns gamla stenhus och mest rädd för doktorns
gamla uppasserska, som nu i henne skulle få en
oerfaren matmor.
"Det gör mig riktigt ondt om Aarmont», sade Minot
efter en stund. »Nu ha’ de goda borgarena gladt sig så
åt järnvägen och genom frågans vigt dragits ur sitt
patriarkaliska lugn, för att uppgöra framtidsplaner,
någonting oerhördt i stadens annaler; och nu har
Stora rådet i Bern kort före vår afresa derifrån i
eftermiddag beslutit, att låta statens bana stryka
förbi en half mil från Aarmont åt Jura till. Vid
det här laget ha’ de allt reda på förhållandet
der nere! Stackars den, som skulle tala om det för
borgmästare och råd. Men hvarför ha’ de också varit
så tvärsäkra? Kanske dragés borgmästarens ansigte till
en kaukasisk oval på kuppen», slöt skämtande doktorn,
och i ett litet anfall af skadeglädje smällde han med
piskan samt lät snärten beskrifva ett uttrycksfullt
utropstecken i luften. Detta kunde ej gerna vara
annat, än en signal att röra på benen, tänkte Brunte
och trafvade åstad. Nej, han trafvade icke, han
galopperade, han störtade med hejdlös fart, som en
lavin, ned för den branta backen, med droskans fyra
konvulsiviskt rullande hjul i hälarna på sig. Doktorn
var blekare, än den hopplösaste af hans patienter;
bruden hade svimmat,
Händelsen var nämnligen den, att doktorn under
sin oration icke gifvit akt på den stora stolpen,
som, likt ett varnande uppräckt pekfinger, stod vid
vägkanten öfverst på backen och förbjöd resande vid
vite af tjugo francs att underlåta sätta hämsko på
hjulet, innan resan utföre anträddes.
Det var ett ögonblicks resa med snälltågsfart, och
tåget stannade på så sätt, att hästen tornade häftigt
mot ett träd vid backens fot. Den unga frun kastades
vid stöten föga varsamt ur vagnen och placerades af
ödet på en grushög. Doktorn var oskadd och tycktes
hylla Jakob Ärligs valspråk: Tag saken lugnt! Med
något osäkra steg styrde han mot grushögen, hvilken,
i kapp med brudens stukade pariserhatt, predikade om
vansklighet och fåfänglighet.
Låtom oss gratulera fru Minot i hennes äktenskaps
första motgång att hafva fått en läkare till man samt
en bondgård alldeles i närheten. Makarna följdes åt
dit, för att sköta om de små, lätta skråmor, som
fallit på brudens lott. Hästen deremot var mycket
illa medfaren, och vagnen såg ej ut att vidare kunna
erbjuda plats åt hvarken bröllopsfolk eller vanliga
resande. Under tiden tågar skymningen in i Aarmont
genom de öfverbyggda broarna och fyller alla vrår
med sago-verldens mystiska trollkraft. Åar sorlar
och menniskomassan, tätt sammanpackad på torget,
sorlar och brusar med. Det låter gladt; således har
underrättelsen om deras svikna förhoppningar ännu
icke anländt, och nu skall festen strax börja, Det är
hotellet Kronan, som ämnar taga initiativet. Derifrån
skall signalen utgå att tända lampor, lyktor, ljus
och dankar öfver hela staden.
Aarmont skryter ej af att äga några gator, ty dertill
är klippgrunden allt för liten. Alla hus, ungefär
femtio till antalet, stå tätt intill hvarandra
och bilda på detta sätt mellan broarna en temligen
regelbunden oval omkring ett stort torg, hvarpå gräset
frodas nio månader på året. I midten står brunnen med
sina fyra, ymniga vattenstrålar, skänkande svalka på
sommaren och källvatten året om. I en så beskaffad
stad hafva borgarena lätt att hålla utkik. Också vet
en hvar mycket mera om sin nästas angelägenheter,
än denna sjelf, ja, vida mer än vår herre, den
allvetande, som håller sig till enkla fakta, medan en
sqvallersjuk småstadsbo aldrig låter bli att antingen
taga ifrån eller lägga till med besked.
I Aarmont Kerrskar .äkta schweizisk
demokrati. Jämnlikhet är lag i skolan, i kyrkan och
på kyrkogården, der de döda läggas till hvila i långa
rader; der slumra vänner och ovänner, fattiga och
rika bredvid hvarandra.
Inom broarna hafva alla medborgare ungefär lika
långt till brunnen, samlingsplatsen för stadens
pigor och madammer, hvarest de dagligen fylla sina
såar och utgjuta sina hjertan, ösa källvatten och
på samma gång utösa sladdrets och förtalets skålar
öfver sin nästa i allmänhet och husbondfolket i
synnerhet. Vattenstrålarnas plaskande dygnet om
tyckes liksom sätta deras qvarnar i rörelse; derför är
brunnen deras älskling. Omkring dess stora stenbassin,
en badbassin för stadens kuttrande dufvoskara, hafva
Aarmonts pigor sin so-cietetslokal för nytta och nöje;
sin läroanstalt för åtskilliga nyttiga kunskapers
inhemtande; sin domstolssal, der stadens Farna håller
sina sessioner på stående fot och afkunnar sina föga
blida domslut, samt till sist sin mötesplats för
älskande sedan urminnes tider.
Äfven nämnda oktoberqväll var brunnen
talrikt besökt. Såarna hvilade, men ingalunda
tungorna. Qvinnorna pratade om hvarandra, Öfverröstade
hvarandra och gestikulerade med sydländsk liflighet.
»Hvad är det för väsen, ni föra här?» hördes på
en gång en barsk stämma. »Är det skick och fason
att bråka på det viset?» fortsatte den talande och
stötte häftigt sin käpp mot marken. »För tusan, blir
det snart tyst? Undan med er, säger jag, och gå och
tänd ljusen så fort ni hinna!»
Det var stadens polisstyrka, som hade yttrat sig,
för att vidmakthålla ordningen. Pigorna vände sig
om och slamrade flitigt med sina såar, under tiden
flitigt fnissande och hviskande.
Stackars Tralin! De hade ingen respekt för honom. Han
var en gammal, afdankad soldat, som halfva sitt lif
stått i krigstjenst under Frankrikes fana. Nu återstod
af honom endast ett giktbrutet benrangel, stödt mot en
käpp och iklädt poliskonstapelsuniform, hvilken hängde
omkring honom i djupa veck, så att hela den ömkliga
gestalten påminde om ett igenslaget paraply. Imponera
kunde han ej "mera genom sitt uppträdande, ej ens
då han i vredesutbrott rätade på sig, för att strax
derpå åter sjunka ihop. Gubben Tralin visade . sitt
välde som polis genom att smågräla på pojkarna vid
brunnen och på skolbarnen, hvilka om aftnarna lekte
på torget. Om Tralin någon gång svor, så var det
mest på de satans pojkarna, som icke visste hut, då
’det angick en gammal veteran. Nog var skolungdommen
svår mot honom, ja, somliga slynglar voro riktigt
genialiska i påhitt af alla slag, då lusten kom på
dem att draga polisen vid hans frostbitna näsa. Endast
parflarna voro hans lydiga slafvar, men /redan vid sex
års ålder blefvo de så sturska, att de dansade omkring
honom som en svärm näsvisa, lättbenta flugor. Tralin
var på samma gång buse och åtlöje i Aarmont.
Hvarje morgon klockan nio på slaget inträdde han
i borgmästarens embetsrum, skyldrade militäriskt
med käppen, gjorde aktningsvärda försök att räta
på sig samt af gaf sedan sin rapport om nattens
tilldragelser, hvilken med föga variationer ungefär
lät sålunda:
»Klockan 9,i5 anträffade jag en öfverlastad
mansperson vid öfre brons tredje pelare, stirrande
ned i vattnet.»
»Nå», säger borgmästaren (som tillika är
polismästare), »hvad gjorde Tralin med honom?»
»Jag befallde honom att följa mig till vaktkontoret,
hvarpå han . ..»
»Nå, hvarpå han? ...»
»Slog krokben för mig och gick sin väg.»
»Jaså, har jag inte sagt Tralin att låta Öfverlastade
medborgare sköta sig sjelfva?»
»Skall så ske, herr polismästare!»
»Vidare?»
»Vidare uppstod klockan 8,45 vid brunnen en häftig
träta mellan hökarehustrun Guiche och fiskalens
Katrin...»
»Hvad var det om?»
»Ja, den som visste det! Jag påminde hustru Guiche,
som skrek värst, om stadgarna och höll på att få en
skopa vatten öfver mig, men jag vände mig så qvickt
åt sidan.»
»Hm! Den vändningen .ville jag ha’ sett! Men, käre
Tralin, han, som är så gammal, måtte väl ha’ lärt
sig, att
ST.
43.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
