Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En järnvägsfest. Berättelse från Jura-trakten för Svenska Familj-Journalen af Ces.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
när käringar vilja träta, så tjenar det ingenting
till att lägga dem hinder i vägen. - Yar det någonting
annat?»
»Två fjerdeklassister och tre folkskoleungar hafva
visat sig flanerande på torget efter klockan nio,,
då inga barn få...»
»Ja, ja, ja - der ha’ vi nu den gamla visan igen! Bry
sig inte om pojkarna eller låt mig åtminstone slippa
att vidare höra talas om saken.»
Stackars Tralin! Han skulle ensam svälja och smälta
förtreten. Han teg, gjorde höger om och började sin
första rond kring staden under dystra betraktelser
om ålderdommens svaghet, ungdommens elakhet och
nådebrödets hårdsmälta beskaffenhet. Hör! Tornuret
slår sju. Knappt har sista slaget förklingat, förr
än ljusen flamma upp i hotellets festivitetssal, och
inom några få minuter ser Kronan ut, som Aladdins
palats i Tusen och En natt. Från bodfönstren upp
till vindskuporna hedras dagen. Terrasserna framför
de rikare borgarenas hus äro klädda med nerie- och
granatträd samt kantade me d rykande marschaller.
»Maken till fest har ännu ej funnits i kristenheten»,
hviskar den beundrande mängden.
»Det är ljust, som på ljusa dagen, och vackert,
som i paradiset», tycker den hänryckta barnskaran.
Endast kyrkan står mörk och dyster, och hennes
hotande spira liknar en munk, med kåpan dragen
öfver hufvudet. En länk saknas dock i eldkedjan,
som staden bär kring lifvet, och det är doktor
Minots stenhus. Husbonden är borta och .huset tyckes
vilja afvakta hans återkomst, för att låta ljusen
tindra. Doktorns gamla uppasserska hyllar nämnligen
sparsamheten och anser det onödigt att eklärera,
innan pojken, som hon ställt på utkik utanför bron,
ser vagnen komma på afstånd och skyndar till henne
med underrättelsen. Emellertid har detta väckt
den allmänna oviljan. En grupp åskådare är samlad
framför doktorshuset och uttalar sina tankar med en
röststyrka, synbarligen beräknad att riå jungfruns
öron. »Skäms inte den gamla snålvargen der uppe
att låta ljusen stå otända i stakarna framför alla
fönster! Hå, hon der uppe, gamla Beth, ska’ vi komma
upp och hjelpa henne tända? Det är en skam för vår
stad, att doktorns hus skall stå som ett åbäke. Easka
på, Beth lilla, så är hon en krona!»
Fönstret i första våningen slogs häftigt igen,
och hopen på gatan brast i skratt, ty Beth satte
sig liksom i belägringstillstånd. Nu spelar stadens
musikkår folksången. Mennisko-massan lifvas af dessa
älskade toner; alla sjunga refrängen med republikansk
entusiasm. Fyrverkeriet börjar. .* Med behagfulla
svängar höja sig raketerna mot skyn och brista
smattrande högt öfver allas hufvuden. Kanonskott
dundra utom broarna, solar spraka, gnistor irra
omkring, bengaliska eldar fullkomna effekten, och
hvarje fyrverkeripjes, antingen den lyckas eller ej,
mottages med dånande hurrarop.
Vi vilja under tiden ti.tta ett ögonblick in i
stadens lilla telegrafbyrå och helsa på gubben Felch,
postmästare och telegrafist, Stackars Felch brinner
af längtan att lemna sin post och njuta af stadens
ära och glans, som en äkta kråk-vinklare, men det
törs han ej. Nu står han vid fönstret och uppfångar
så mycket af aftonens herrlighet, som förmår tränga in
genom rutan. Det knackar på apparaten. Ett telegram! -
Gubben skyndar att taga emot det. Streck och prickar
på en lång remsa. Det ta’r gubben en stund, innan han
stafvat ihop det. »Store Gud!» mumlar han och raglar
tillbaka med förvridna drag. »Är det möjligt? Nej,
det kan det icke vara! Läs om igen, gamle Felch,
och se icke i syne!» - Han har allt läst rätt, och
nu gripes han af för-tvifian. Vildt drager han ned
gardinen. Ingen ljusstråle får tränga in, Med darrande
hand tänder han vaxstapeln, skrifver ut telegrammet
och börjar sedan stirra derpå:
»Staden Aarmonts anhållan hos Stora rådet ’i Bern
om beviljande af station vid statsbanan afslogs i
eftermiddag med en majoritet af femtio nio röster.»
Felch läste till punkt för tredje gången, for upp från
stolen och började företaga en promenad »å la berserk»
i det trånga rummet, kullkastande åtskilliga burkar,
dragande ’med sig papper, törnande emot alla hörn
och kanter; kortligen, gubben Felch bar sig åt,
som en galning.
»Åh, det är nedrigt!... De skurkarna!... Arme
medborgare!... Så de glädja sig der ute! Ack, jag törs
icke tala om det! Hvem är mannen, som vågar ställa
sig bland massan och med dessa tusentals ljus omkring
sig upplåta sin mun och säga: ’Gören slut på leken,
medborgare, ty ni äro dragna vid näsan!...’ De skulle
stena mig; nej, jag kan inte!» Och telegrafisten
sjönk matt mot väggen och gret som ett barn.
Festen höll emellertid på att nå sin höjdpunkt. På
den granrisklädda balkongen utanför, rådhuset aflöste
den ene talaren den andre, den ene öfverträffande den
andre i storartade gester och granna ord. Visserligen
brusade mängden så, att det ej hördes stort mera
af hvarje tal, än inledningen: Medborgare! - Så
ofta åhörarna sålunda tilltalades^ skreko de bravo
på förhand, och sedan ansträngde herrar folkledare
fåfängt sina lungor och sin vältalighet. Nattluften
på balkongens höjd tog emot deras oratoriska blommors
doft, men denna trängde ej ned i de lägre regionerna.
»Fackeltåget kommer öfver bron!» ljöd det bland hopen.
»Välkommen, gamle, hederlige björn! Hur står det till
med helsan och kärleken, sedan vi träffades sist?»
- »Brum, brum!» svarar nalle vänligt.
Björnen går främst i fackeltåget, ty han är
hedersledamot i alla samfund. Kantonen Bern för
en björn l sitt vapen, och vid alla offentliga
festligheter uppträder en karl, insvept i en björnhud,
med hufvudet instucket i ett björnhufvud. Nalle visar
med ett vänligt grin sina fruktansvärda betar. Han
går på bakbenen, som en civiliserad björn brukar
göra, och håller ramarna gästfritt utsträckta till
omfamning. Björnen är folkets älskling. Han har
ett ömt sinnelag och är en stor beundrare af det
täcka könet. Stadens barn springa jublande omkring
honom; jungfrurna deremot hafva brådtom att komma
undan. Björnen är deras fasa, och dock äger han
förmåga att tjusa dem, liksom skallerormen tjusar små
fåglar. Alla fruntimmer fly för honom mect högljudda
skrik, men huru tafatt och klumpigt han än bär sig åt,
lyckas han dock allt som oftast att med ett belåtet
brummande famntaga någon trind Lisbeth, svartögd
Katrin eller munter Eisi, hvilkas nätta bernerdrägt
ett ögonblicks tid nästan spårlöst försvinner inom
nalles ludna ramar. Vid hvarje lyckligt kap applåderar
folket sitt klipska vapendjur.
Då herrskapet Minot ankom framför bondgården,
sågs der ingen till utom bandhunden, hvilken, i
stället för vänlighet, visade dem sina tandrader och
skällde så högt, att den unga frun brast i hysterisk
gråt. Doktorn stod rådlös framför sin maka; ingen
barmhertig sammaritan kom fram, hunden drog ursinnigt
i sin kedja och doktorinnan vägrade att antaga sin
mans tröstegrunder, då slutligen, vid doktorns tredje
knackning på porten, en qvinlig skepnad visade sig
och påbjöd hunden tystnad. De främmande såg hon ej,
ty det skymde redan starkt på den af höga fruktträd
omgifna gården. Doktorn gick då fram och sade:
»Hästen har skenat och stjelpt med vår vagn. Få vi
stiga in? Min hustru behöfver vård och hvila - hon
mår illa!»
»Jag mår inte illa, nej, bevars, herr doktor. Det är
allt ett misstag. Hvem har sagt, att jag är sjuk?»
frågade den stendöfva gamla.
Nu brast äfven doktorns tålamodstråd.
»Eopa på kära mor och skaffa fort ljus och vatten!»
ropade han med tordönsstämma i pigans öron och ledde
derpå utan krus sin hustru in i huset.
Nu först begrep den döfva af fruns vacklande
hållning, hvad det var fråga om, ty doktorns
tillsägelse hade hon ej förstått. Kaskt gick hon
tillhanda med att tända ljus, skaffa vatten och en
stor flaska körsbärsbränvin, hvilket hon ansåg vara
mest af behofvet påkalladt. Doktorn tyckte så med, och
verkligen repade sig patienten och hennes läkare efter
de första klunkarna på ett förvånande sätt. Den lilla
frun hvilade sig nu på kära mors kattunsöfverdragna
soffa och samlade mod för kommande öden.
»Kära mor och husbonden och hvarendaste en ha’ gått
till staden, för att’ se på en luminasjon eller tocke
der, som ska’ bli klockan sju. Jag är ensam hemma»,
sade pigan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
