- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 20, årgång 1881 /
379

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En järnvägsfest. Berättelse från Jura-trakten för Svenska Familj-Journalen af Ces.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

379

"men om doktorn ville vara så gemen och ta’ hästen
ur stallet, så ska’ jag dra’ fram kärran. Det ska’
vara gjordt på evigaste minuten."

Tio minuter senare rullade ett besynnerligt ekipage
från gården. Sancho fattades, men Don Quixote satt
lifs lefvande i den gamla bondkärran bredvid sin
Dulcinea, hvilken med sin illa tilltygade parishatt
och sitt bleka, förskrämda ansigte såg ut, som om
den berömde, spanske riddaren i henne först bekämpat
någon oskuldens fiende, innan han i hennes person
upptäckte oskulden sjelf. Hvad Rosinante angår, en
raggig arbetshäst, så var hon en fullständig katalog
på alla de skröpligheter, som någonsin kunna trifvas
ihop i en gammal hästkrakes kropp.

Trafvaren lunkade ut på landsvägen. Ehuru nästan
blind, gick han dock säkert på den välkända, korta
sträckan till staden, obekymrad om fyrverkeripjesernas
sprakande. ’.Gumman hade rätt, det är illumination
i staden. Hvad kan det betyda?" sade doktorn
eftersinnande. "Rosette lilla, jag "har det, jag vet
det! t)et är för vår skull!" utbrast han på en gång
gladt; strax tillade han likväl, med blicken fästad
på ekipaget: "Förbannad otur! Huru skall detta gå? Ett
sådant spektakel till åkdon... och så du ser ut sedan,
min vän!"

Bruden såg förfärad på honom. De hade dock ingen tid
att besinna sig på; redan nalkades de nedre bryggan.

"Vi måste hålla god min i elakt spel och på
ett värdigt sätt taga emot våra medborgares
hyllning. Försök att småle, Rosette lilla, för
min skull."

Detta var, ty värr, lättare sagdt än gjordt. Den
arma unga frun svarade med en suck och böjde
sitt hufvud under-gifvet. Hon tyckte, att måttet
af vedervärdigheter nu-kunde vara rågadt på
bröllopsfärden.

Kärran skramlade öfver bron in i stadens ljushaf,
hvari folkmassan böljade. För att göra pinan kort,
körde doktorn så fort, som hästens lifskraft
medgaf det, vänligt helsande till höger och
venster. Bruden gjorde sammaledes; hon var tapper;
hon smålog på doktorns ordination. Folket tittade,
gnuggade ögonen och hade en obestämd aning om något
maskeradupptåg. Eller var det väl möjligt? Doktor
Minot med fru på sin bröllopsfärd! Var det han? Hvad
har händt? skreko de om hvarandra.

Alla halsar sträcktes åt det gamla stenhuset till,
fortfarande mörkt bland dess upplysta syskon. Jungfru
Beth hade nämnligen ej fått något bud. I sjelfva
verket satt pojken ännu på utkik uppe i ett träd
utanför nedre bron och spejade efter bröllopsparets
ståtliga spann med kusk och lakejer, som han väntade
sig få se tåga mot staden.

Gamla Beth vred visserligen händerna i högljudd
för-tviflan, då hon såg sitt herrskap anlända i detta
bedröfliga skick till hemmet, som såg så ogästvänligt
ut; men hon var en energisk menniska, och inom några
få minuter strålade ljusen från alla fönster, lampan
brann på salongsbordet, gardinerna voro tilldragna,
och den unga frun, som af doktorn varsamt burits upp
för trappan, satt i en länstol framför det dukade
tebordet och njöt det vackra hemmets trefnad, medan
Beth bar dussintals dynor fram till det "arma barnet".

Doktorn hade gått ned, för att skicka tillbaka åkdonet
och på samma gång skaffa hjelp åt Brunte, som ännu
låg qvar på landsvägen. Folket på gatan, som fått sin
vilja fram, då det såg doktorshuset stråla i ljussken,
hurrade för stadsläkaren, så snart han visade sig.

"Har den äran att gratulera bror", säger rådman
Clichy.

"Sammaledes", muttrar advokaten René.

"Tack, mina vänner!" säger Minot i porten och trycker
herrarnas händer. "Denna dag blir oförgätlig i mitt
minne, oberäknadt det lilla missödet med den istadige
hästen."

?Ja, i sanning oförgätlig för oss alla", svarar
rådmannen hjertligt. "En betydelsefull fest för vår"
egen, älskade..."

"Åh, jag ber..."

"För vår egen älskade stad, sedan vi nu fått
järnvägen."

"Järnvägen!" Doktorn skyggar mållös tillbaka.

"Bror har också fått sin del af skakningen", säga
herrarna till hvarandra, medan de styra kosan åt
Kronan till.

"Stackars den lilla, söta frun! Det är då för
olyckligt, att han icke låter bli att köra!"

"Äro de från förståndet eller är jag det?" tänker
doktorn. "De illuminera för järnvägen, som de icke
fått, och jag, som höll på att tro, att de gjort sig
gröna för vår skull! Hm! Det här är både ömkligt och
löjligt! Minsann har jag icke lust att springa upp
till Kronan och underrätta vederbörande om misstaget -
det blir ett riktigt barmhertighetsverk."

Värden på Kronan står just nu i dörren till danssalen
och tittar förnöjd på det valsande hvimlet. Frelard
är i stånd att fylla dörröppningen med sin person,
hela salen med sitt glada skratt och hela hotellet
med sina småleenden. Han och hans trinda, rörliga
fru äro mönster för .värdshusfolk, och derför är
Kronan i Aarmont så berömd. Visserligen påstås det,
att värden låter sina gäster köpa mer vatten än vin;
men det är blott onda tungor, som sålunda vilja vara
qvicka på hederligt folks bekostnad.

Om värdinnans goda hufvud berättar stadens muntliga
krönika en god anekdot: En engelsman gick en dag vilse
från den af turister besökta stråkvägen i Schweiz och
befann sig oförhappandes i Aarmont med samma känslor,
som en gädda, hvilken i tankarna råkat krypa in i
en rysja. Emellertid tog han in på hotellet och
reqvirerade te, smörgås och ägg. Då han begärde
räkning, neg värdinnan vackert och fordrade fyrtio
francs. "Hvad", säger den häpne engelsmannen, "höns
så very sällsynta i denna plats?" - "Nej bevars",
smålog frun, "men engelsmän äro det."

Medan borgmästare och råd med största delen af stadens
äldre ståndspersoner festa i en salong åt torget till,
vilja vi skänka en blick åt det dansanta Aarmont. På
läktaren arbeta två fioler, en flöjt och en basfiol
med halsbrytande löpningar och utstöta indianska
skrän i vals-, galopp- och polka-takt. Det låter
ungefär lika musikaliskt, som en träta vid brunnen,
der käringtrions fiol- och flöjtstämmor angenämt
kontrastera mot polisen Tralins violoncellbas. I
salen finnas ljusklädda flickor i långa banor, och
bland dem sprattla några få, befrackade dansörer,
som flugor i en sockerskål. Skräddarmästare Jäggi är
öfverste festmarskalk på stället. Han väger jämnt sex
pund och äger en gummibolls egenskaper. Jag trotsar
hvem som helst att motstå danslusten, då han klappar
i händerna och på samma gång hoppar ett par fot högt
i luften. Ordningen upprätthåller han beundransvärdt,
musikens tempo reglerar han, stämningen lifvar han -
kortligen, en bal i .Aarmont utan Jäggis ledning vore
värre, än ett skepp på villande haf utan styrman.

En storstadsfröken skulle säkert rynkat på näsan
åt Aarmont-flickornas toaletter, men huru det var,
så hade de ofantligt roligt pä järnvägsbalen och
dansade med iltågsfart. Till följd af den rådande
bristen på dansörer, svängde flickorna stundom om med
hvarandra. Kom då turen till dem att blifva riktigt
uppbjudna, så smakade det så mycket bättre; de nego,
de logo, de tackade ödmjukast.

Presiderande vid det långa bordet i salongen,
tjenst-gjorde borgmästaren som termometer,
i det han uppgaf stämningens värmegrader genom
färgskiftningen i sitt godmodiga ansigte. Under
normala förhållanden hade detta en stark anstrykning
af rosens färg; i qväll, i den mån som de tomma
buteljernas antal ökades på sidobordet, glödde det
som midsommarnattssolen. Borgmästaren i Aarmont var
likväl aldrig oredig. Vinets andar illuminerade endast
hans ansigte, men omtöcknade synbarligen aldrig hans
hjerna. Nu ämnade han hålla tal. "Tralin!" sade han.

Polisen steg fram, ifrigt bemödande sig att få styrsel
i benen och hållning i kroppen.

"Gå ned på gatan och säg till folket, att de inte få
väsnas så mycket. Jag skall hålla tal."

"Skall ske, herr borgmästare, men..."

"Inga men, Tralin!"

"Jag ville bara säga, att jag inte vet om det
hjelper."

Och verkligen tycktes det icke hjelpa, ty en stund
senare, när Tralin hunnit ned för trappan, klingade
ett mång-stämmigt skratt nere på gatan. Borgmästaren
steg upp och

48’

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1881/0383.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free