Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -
Band. 21. Häft. 1 - I nyårsnatten. (En gammal skald i sitt hem.) Jo. Jo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Band. 21. Häft. 1.
I nyårsnatten.
(En gammal skald i sitt hem.)
Lur den klingar i natten från torn och till torn,
’Tidens manande iltågssignal!
Yilde ryttaren blåser sitt jägarehorn,
tystar jublet vid glad karneval,
hejdar dansande trupp,
väcker drönaren upp,
sliter drömmar’n från sitt ideal.
Hör, hur tolf slagen tona i tindrande natt!
Ödesdigert mig tyckes hvart ljud,
likt en sång vid en graf, der man jordat en skatt,
likt en hymn för en brudgum och brud,
likt en döendes röst,
likt en suck ur hans bröst,
der han bidar i tron på sin Gud.
Nyårsnatt! Du mig radar ett helt galleri
utaf taflor från h ans vunna da’r.
Flydda timmar, likt stjernskott, mig ila förbi,
ge mig frågor och mana till svar,
om mitt hjerta har frid
vid en blick på den tid,
som till skolgång min ande har qvar.
Arma hjerta! Du darrar af ångest helt visst,
om jag kallas till doms af hvar stund,
jag förlorat i tvifvel, i gnagande tvist
med mig sjelf om min tro och dess grund.
All min kraft var ett flarn,
snärj dt i fåfängans garn,
all min kamp - för beröm en sekund.
O, hur sällan mitt syfte var heligt och rent,
och hur sällan jag då hann mitt mål!
huru kom ej min menniskokärlek för sent-,
hur mitt "hjerta af guld» blef af stål
vid en klagandes bön,
medan mysande mön
jag gaf »guldet» i sång vid en bål!
Små minuter, I midnattens elfvor, hur vildt
I mot morgonen jagen! - Halloh!
Hejden pendeln, som snart ifrån lifvet er skilt!
Nej, de ila, de ila ändå!
Liksom svanornas tåg,
likt den brusande våg,
de försvinna allt jämnt i det blå.
) Nyårsnatt! Dina stjernor, som tråda sin dans
/ kring den Eviges strålande char,
) dina stjernor, de skåda mitt öga i glans
( utaf tårar, dem sällan jag spar-,
( ty de gälla min själ
? och mitt eviga väl,
( all den skatt, som mig gafs i förvar.
/ Hur jag skött mina pund och förvaltat mitt lan,
) har den växt till ett isberg, min skuld.
/ Ye, om Dommaren skulle i vrede med hån
/ v väga myntet, jag kallat för guld!
( Falske myntare, ve!
( Kan ditt nhjertguld» du se
( under hopp att proberar’n blir huld?
; Har en timme re’tf gått? Tonar klockan på nytt?
/ Hell dig, nyår, som svaret mig gett:
) Kalla åter det goda och ädla, som flytt
) ur det hjerta, hvars tomhet du sett-,
/ från din dvala stå opp;
/ med förtröstan och hopp ’ ,
( gör ditt uppsåt, din handling till ett!
) Eensa skattkammaren fri ifrån glitter och slagg,
\ gallra ut alla fåfängans frön,
) möt din ovän med högsint förakt för hans agg,
) hör med tålamod olyckans bön!
) Tag så lyran och sjung,
) ty din sång gör dig ung
) och din lefnadsqväll solig och skön!
’} Sjung - om också du darrar på rösten ibland,
) - minns, att barden var gammal och grå -
.) sjung om frihet, om kärlek till fädernesland
) ^ och om ljus till dess mörkaste vrå!
Tusen bragder du har
obesjungna än qvar,
tusen guldkorn bland stora och små.
Må se’n klinga i natten från torn och till torn
Tidens manande iltågssignal,
vilde ryttaren blåsa till varning sitt horn:
ingen timme från honom du stal!
ty du funnit din rö
I din luttrade tro
Och i renare lifsideal!
Jo. Jo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>