Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tvänne triumfer. Skiss af A**** R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tvänne triumfer.
Skiss af A**** R.
i ed de der ögonen skulle ni kunna få en engel att
falla!" Och huru hade han icke sagt det! Den
dämpade stämman hade vibrerat, läpparna skälft
och blicken brunnit med berusande vältalighet . . .
"Hvilken elak triumf firar nu demonen inom dig?»
Det var Jane, mitt andra, mitt mildare samvete, som talat.
Yi voro just nyss hemkomna från en bal. Jane stod
framför trymån, ordnande sitt rika, blonda hår för natten. Men
sin egen bild var, af hvad spegeln återgaf, det, hon minst
betraktade, ty då jag såg upp från smycket, hvarifrån jag
höll på att borttaga baldammet, fann jag hennes blick med
uppmärksamhet fästad på mig.
»Och hvaraf vet du, att han nu triumferar?»
»Af ditt leende, ty så ler man ej under inflytandet af
en ren och god känsla.»
»Men under inflytandet af ord sådana, som: med de der
ögonen skulle ni kunna få en engel att falla.»
Jane uppgaf en suck och snodde nervöst en lock af sitt
långa hår omkring fingrarna. »Aslög», sade hon häftigt efter
en paus, »jag önskar, ja, jag önskar verkligen, att du vore
ful ... eller åtminstone bara vacker!»
Jag såg upp med ett frågande leende.
»Ja», vidtog Jane, »ty du har dertill en
tjusningsförmåga så mycket förderfligare, som den återverkar på dig
sjelf. Du är tilldragande, som magneten, och betänker lika
litet, som den, att i och med detsamma din Tsraft gör sig
gällande, blir det påverkade föremålet lika mycket magnet
för dig, som du är för det.»
Jag förstod henne mycket väl. »Det var i dubbelt
hänseende den mest slående bild, du kunde gifva», sade jag med
tonvigt. »Du borde blott hafva fullständigat den genom att
tillägga: Och dertill är min magnet en leksak i händerna på
två vanartiga sällar, som heta fåfänga och njutningsbegär.»
Min väninna betraktade mig ined en halft brydd, halft
deltagande min. »Något så grymt ville jag icke säga», sade
hon sakta.
»Men du tänkte det och hade nog senare ålagt dig
smärtan af att låta det framkomma, ehuru i betydligt
skonsammare form. Så du ser, att mitt ordinarie samvete dock
är strängare, än mitt ’extra’.»
»Men knappast vaksammare, Aslög. Jag lemnade dig
under hela balen knappast ett ögonblick ur sigte.»
»Min stackars Jane! Och du rönte samvetens vanliga
öde, det att blifva otydlig under balsalongens hvimmel och
alldeles oförnimbar i närheten af personer sådana, som baron
Men den.»
»Det var då han, som motverkade mitt inflytande med
de der bedöfvande orden? . . .» Janes ton var tankfull.
»Aslög», utbrast hon plötsligt, »skulle du vi4ja gifta dig med
baron Menclen?»
»Aldrig; det skulle vara mig omöjligt att gifta mig med
en menniska, som inger mig så föga tillit, som han. Nej, om
jag kunde egna honom blott fjerdedelen af det förtroende,
hvarmed jag omfattar till exempel professor Örn . . .»
Jag afbröts af Jane. Hon hade hastigt vändt sig om
från spegeln och låtit sitt hår glida ur händerna, för att
med en ifrig rörelse hopknäppa dem. »Ack, ja, Aslög»,
utbrast hon varmt, »professor Örn är som skapad för dig. Hvad
jag blefve glad, om jag finge se er förenade!»
»Så att du kunde få din magnet tagen ur händerna på
förstörarna, för att nyttigt användas i vetenskapens tjenst! Ja,
det vore ypperligt och kunde nog låta sig göra ... om blott
professor Örn vore fjerdedelen så farlig för mig, som baron
Menden!»
»Men, Aslög, tror du ej, att du skulle kunna älska
honom? Han är ju så ädel och karaktärsfast, så bildad och
taktfull, och dertill beundrar han dig så ofantligt.» Jane
talade med hänförelse, hennes kinder glödde och i ögonen
brann en glans, hvilken gaf mig en lika plötslig som tydlig
upplysning.
Jag gick hastigt fram till Jane och slöt hennes fast
sammanknutna händer i mina. Huru föga vekhjertad jag än
är, kunde jag icke göra min stämma fullt klar, då jag
svarade: »Jane, om du äger något fel, så består det uti
öfverdriften af den vackraste dygd, sjelfförgätenheten. Sätt dig i
mitt ställe och erkänn sedan, att ditt ädelmod vid den höjd,
hvartill du nu drifver det, blir förkrossande. Alltifrån
början af vår bekantskap har du nedlagt ditt kapital af förstånd
i undersökningar af mitt inre, gjort kännbara anfall på din
finkänsla, för att kunna meddela mig dina iakttagelser, och
verkligt slösat med din energi, för att vända dem i fördel
för mig. Så långt kunde jag låta en vän, som du, gå, utan
att känna mig förödmjukad, ty ju mera du delar med dig af
din begåfning, desto rikare blir den. Men då du dertill vill
afstå åt mig din lefnads lycka, då kan jag icke längre vara
den mottagande . . . Af bryt mig icke-, jag vet mycket väl,
hvad du vill säga. Låt vara, att professorn ännu icke älskar
dig: jag svarar för, att han inom kort skall göra det. Inga
invändningar, jag ber dig, Jane, ty om du nu nekar mig att
arbeta på din lycka, gör du mig dubbel orätt: först visar du
en tydlig misstro till min urskilning och min vänskap för
dig och så hindrar du mig från ett företag, som skulle
upptaga mitt intresse på ett långt värdigare och mindre
sjelf-viskt sätt, än hvad vanligtvis är fallet.»
Detta sista argument borttog Janes tydliga lust att säga
emot. Lutande sin glödande kind mot min skuldra, sade hon
med värma: »Jag litar blindt såväl på din förmåga, som på
din vilja, ty der du verkligt vill, der kan du mer ån andra»,
tillade hon lätt förebrående. »Likväl, om du icke hade
så rätt i ditt sista anförande, så lemnade jag dig genast, hellre
än att stanna qvar, medveten om, hvad du företager.»
»Ja, jag borde hafva handlat, utan att bedja om lof»,
gentog jag. »Men, lika godt! Jag skall vinna mitt mål, och
om du än känner detta, skall jag dock laga, att du förblir i
okunnighet om medlen dertill. I så fall har du ju icke
längre någon orsak till bryderi?»
Jane kysste mig stillatigande, och vi begåfvo oss till hvila.
Och jag vann mitt mål. Om jag varit en gammal, slipad
diplomat, kunde jag icke hafva handlat klokare, än då jag
gaf Jane del af min afsigt, ty först och främst tvangs jag
sjelf härigenom att spinna min intrig med en finhet, som
gjorde den dubbelt oskönjbar och följaktligen dubbelt
snärjande, och för det andra gaf medvetandet om, hvad jag
åsyftade, åt Janes sätt mot professorn en pregel af blyghet, som
först förvånade och sedan intresserade honom.
Ibland brukade jag leda samtalet in på något af Janes
favoritämnen, dervid görande mina anmärkningar så skickligt,
att Jane alls icke anade min afsigt att blifva motsagd. När hon
då, under ett entusiastiskt och vältaligt försvar af sin sak,
fann professor Örns blick med deltagande fästad på sig,
tystnade hon under en klar rodnad, hennes ögon sökte
vädjande mig, och jag hjelpte henne ur förvirringen, se*dan jag
först unnat den tillräcklig tid att gifva professorn åtskilligt
att fundera på.
Sålunda kom Jane att med den älskligaste omedvetenhet
föra sin egen talan hos professorn och det på ett så
intagande sätt, att en mera blaserad än han skulle hafva funnit
sig berörd deraf. Vår professor var mer än berörd, han
var stolt öfver att finna sig vara den ende, inför hvilken den
annars så lugnt otvungna Jane var försagd och underlig.
Ju trägnare hon undvek honom, desto ifrigare sökte han
hennes sällskap, till dess att han slutligen - fann, att han
utan det ej kunde lefva lycklig.
Då Jane, eskorterad af professor Örn, lemnade mig,
blänkte förlofningsringen på hennes afskedsvinkande hand oc’h
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
